17. Åsa Asptjärn: Februari 86

Alla svenskar vet vad som hände den 28 februari 1986, och är man tillräckligt gammal vet man också var man var när man fick reda på att Olof Palme hade mördats. (Som de flesta av mina jämnåriga var jag hemma och fick reda på det på lördagsmorgonen när jag väcktes av mina föräldrar.) Det råder ingen brist på böcker om mordet och utredningen, men mitt intryck är att det inte är lika gott om fiktion som berättar om personer vid den tiden som inte alls hade med det hela att göra, men råkade befinna sig i närheten.

Det här är alltså en sådan bok. Den handlar om Isa, fjorton år, som kommer till Stockholm för att tillbringa sportlovet hos sin farmor. Farmor har fullt upp med att träffa väninnor och göra ärenden på stan, så Isa är rätt mycket lämnad åt sig själv, innan hon träffar jämnårige Hinke på McDonalds. Farmor bor i en lägenhet på Malmskillnadsgatan, i det gula hörnhus med torn som syns ovanför trapporna i förlängningen av Tunnelgatan:

Det betyder att Isa har utsikt över mordplatsen från det rum hon sover i. Eftersom Hinke också bor i kvarteren har de anledning att röra sig där under dagarna före mordet, och de stöter på personer som vi vuxna läsare känner igen som exempelvis Christer Pettersson, Sigge Cedergren och Stig Engström. För de unga läsarna finns det en inledning och ett persongalleri, där bakgrunden ges.

Det här blir bättre än man kunde tro av min redogörelse ovan, riktigt bra faktiskt. Vi vet ju vad som ska hända, men författaren lyckas ändå göra det spännande i brytningen mellan verklighet och fiktion. Det är också stark tidsfärg med freestylebandspelare och annat som var centralt för fjortonåringar då. Jag hoppas och tror att den kan tilltala även den som är runt fjorton idag.

16. Ola Klingberg: Gråzon

Det här visade sig vara en riktigt bra novell – förtätad och koncentrerad vad gäller både handling, personer och tema. Samtidigt spänner den över en hel livslängd och behandlar en av livets stora frågor, nämligen hur minnet fungerar. När huvudpersonen dessutom är pensionerad vittnespsykolog blir det förstås extra intressant. Han lutar sig mot en gammal dagbok vad gäller en katastrofal händelse, medan barndomskamraten, som var mer direkt berörd, minns den annorlunda. Jag tror att många kan känna igen sig i det här, om än i mindre dramatiska sammanhang.

15. Cecilia Johansson: Tjänsteresan

Själva historien i den här skräcknovellen är förhållandevis bra. Det börjar mycket vardagligt med att Tim är på tjänsteresa med egen bil och råkar köra av vägen. Något mindre vardagligt är att han gör det för att väja för en man som står på vägen, men sedan är försvunnen. Och när han får lift och tvingas övernatta i det avfolkade Gladfors är det tydligt att något inte är som det ska.

Med tanke på den klass intrigen ändå håller (i en genre som jag är inherent skeptisk mot) är det synd att språket är så dåligt. Jag tror att en redaktör hade kunnat göra något åt de flesta stolpiga formuleringar och underliga sammansättningar som jag nu fastnar på.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.

12. Ernest Bramah: The Missing Witness Sensation

I den här historien blir Max Carrados tillfångatagen och får sitta i en källare jag vet inte hur länge, vilket gör att det snarast känns som en Fem-bok eller liknande. Själva fallet, där han förväntas vittna, kommer därmed helt i skymundan, så till den grad att jag nu knappt vet om det blev uppklarat. Det är tur att jag vet att Ernest Bramah kan bättre än så här.

11. Cecilia Davidsson: Novembernatt

Inför 2026 lovade jag att utvärdera om radionovellerna i P1 skulle få fortsatt förtroende. Nu är jag alltså igång med ett nytt år, men lovar inte att höra alla. (I varje fall ska jag kolla ordentligt vilka som är nya, för det verkar som om varannan är "återutsändning", denna eufemism för vad vi andra kallar repris.)

Det här är en historia med vardagliga ingredienser, tilllagad i vardaglig miljö. Mer svenskt 2020-tal än ett villakvarter vid halloween blir det knappast, och att där bor folk som har separerat efter otrohetsaffärer är inte heller sensationellt. Lite mer ovanligt är det som händer sedan, och jag sträcker mig faktiskt till att föreslå att alla lyssnar själva. Det här var varken konstigt, svårt eller tungt, som är de invändningar jag har haft mot radionovellerna tidigare.

10. Ernest Bramah: The Comedy at Fountain Cottage

Frågan är om inte den här novellen är bäst hittills av det jag har lyssnat på av Ernest Bramah och om hans blinde detektiv Max Carrados. Hans gode vän Carlyle har en niece som just har gift sig och flyttat in i en nybyggd stuga med stor trädgård, en stor anledning för henne att vilja bo just där. De enda orosmomenten är a) en granne som kastar in njurar över staketet, b) en efterhängsen trädgårdskarl som erbjuder sina tjänster, samt c) hennes mans arbetsplats som verkar vilja göra sig av med honom och ta in en annan delägare som kan bidra med mer pengar. Som vanligt hänger allt samman på ett sätt som är omöjligt för läsaren att gissa sig till. Max Carrados har en hel del gemensamt med Sherlock Holmes, inte minst att han är väldigt snål med information till sin omgivning och föredrar att presentera den tillsammans med lösningen. Det uppfattas väl inte som helt renhårigt i genren, men effektfullt är det onekligen.

9. Agatha Christie: The Capture of Cerberus

Den här Agatha Christie-novellen såg dagens ljus första gången i en bok från 2009 som bygger på hennes anteckningsböcker, och i anslutning till det publicerades den också i Daily Mail, där den fortfarande kan läsas. Den kom ursprungligen till 1939 tillsammans med elva andra historier, som så småningom samlades i den bok som på svenska heter Herkules storverk. Där ingår också en novell med samma titel som den här föreliggande, men med helt annat innehåll.

Den har omisskännlig tidsfärg, inte minst genom att tala om en diktator vid namn August Hertzlein, som har många drag – inte bara initialerna – gemensamma med en annan sådan. Det kan inte uteslutas att den helt enkelt inte ansågs möjlig att publicera när den skrevs. Poirot befinner sig först i Schweiz, sedan hemma i London, och han blir involverad i händelser som rör ett attentat mot diktatorn i fråga. Jag tycker inte riktigt att intrigen fungerar i den här formen, men novellen har sitt intresse ändå av nämnda anledningar.

8. Ernest Bramah: The Game Played in the Dark

I inledningen till den här novellen figurerar en person som reser runt i Europa med påföljande problem för inläsaren att uttala vissa resmål. I Stockholm tar han sig ner till Saltsjön [saltsjɔn] för vidare resa till Åbo, exempelvis. Sedan utmynnar det hela i en upplösning i ett mörklagt rum, där Bramahs återkommande detektiv Max Carrados har en stor fördel mot skurkarna. Han är nämligen blind och van att använda sina andra sinnen, här kanske främst hörseln, för att dra slutsatser. I sin genre, äldre detektivnoveller, är det här fullt läsbart fortfarande, även om inspirationen från den delvis samtida Sherlock Holmes märks här och var.

7. Fabcaro och Didier Conrad: Asterix i Lusitanien

Så har det kommit ett Asterix-album igen – det här är nummer 41 sedan starten 1961 (1970 på svenska). Eventuellt börjar det bli ont om länder för radarparet Asterix och Obelix att besöka, men i Portugal, a k a Lusitanien, har de inte varit tidigare. Det är som vanligt en vänlig drift med landet i fråga, eller kanske snarare med de fördomar vi andra kan antas ha om det.

De kan gälla mat:

eller språk:

eller något annat, till exempel nämnda vemod som esomoftast får någon lusitan att brista ut i fadosång. Viriato var jag obekant med, men han verkar vara Portugals ungefärliga motsvarighet till gallernas Vercingetorix.

För att smälta in maskerar sig de båda gallerna ett tag:



men det går förstås inget vidare med det, eftersom Obelix som vanligt inte kan hålla tyst om vad han tänker.

Ibland skämtas det på annan bekostnad än lokalbefolkningens:

men frågan är hur många ungdomar som begriper det roliga med de båda semesterfirarnas namn ovan. (De reser med hyddvagn, och är på sedvanligt galliskt-franskt maner missnöjda med att allt inte är som hemma, bland annat att ingen talar galliska.)

6. Ernest Bramah: The Curious Circumstances of the Two Left Shoes

Här får Max Carrados (som vi träffade första gången förra veckan) ta sig an ett fall av den sort där ingenting verkar binda samman underligheterna mer än att de har inträffat i samma hus ungefär samtidigt. Eftersom det händer i en novell kan vi läsare gissa att det ska finnas ett samband, annars hade inte författaren valt att föra ihop dem. Det handlar om ett inbrott hemma hos en bekant till Carrados, varvid allt deras bordssilver har stulits. Det förefaller vara ett verk av en tjuv som går under aliaset The Monkey, eftersom han föredrar att klättra in genom öppna fönster i stället för att bryta sig in. Samtidigt har frun i huset råkat ut för att ett par av hennes skor plötsligt består av två vänsterskor. Allt hänger ihop, som sagt.

5. Henning Mankell: Pyramiden

Det är inte alldeles enkelt att välja bok till bokcirkeln på temat världens sju underverk, om man vill att underverket i fråga ska förekomma på något substantiellt sätt i handlingen. I värsta fall måste man ju läsa boken först för att veta om den lämpar sig för temat och sammanhanget. Nu är vi inte så stränga i vår cirkel utan välkomnar fria tolkningar av temat. Här tyckte jag att titeln var fullt tillräcklig som motiv för mitt val, och det visade sig vid läsningen att också det pyramidala underverket faktiskt spelar en viss roll.

Henning Mankells poliskommissarie Kurt Wallander gjorde entré 1991 i Mördare utan ansikte (som jag läste för drygt tolv år sedan) där handlingen utspelar sig 1990. Sedan kom det i rask följd sju romaner till, innan sviten förklarades avslutad. Därefter, 1999, kom den här boken, som samlar fem kortare historier om Wallander, vilka alla utspelar sig före den första boken. (Och senare har det kommit två och en halv bok till, så helt avslutad var sviten inte.) Några av de fem berättelserna är publicerade tidigare, andra inte.

Den första novellen, "Hugget", kan nästan kallas kortroman. Här är Wallander nybliven polis i Malmö, har en spirande romans med Mona som han kommer att gifta sig med (och skilja sig från), och råkar ut för det som blir ett definierande ögonblick för honom. På jakt efter en gärningsman – på sin fritid – blir han knivhuggen i bröstet. Det är stark tidsfärg i berättelsen, som knappast kunde vara från något annat år än 1969.

Nästa historia, "Sprickan", utspelar sig julen 1975, och jag undrar om den inte är tillkommen som julnovell i något sammanhang. Wallander är fortfarande polis i Malmö men har flyttat till Ystad och ska börja jobba där. På hemvägen ska han titta in i en kvartersbutik, vars innehavare har ringt polisen om en kringsmygande person, men när Wallander kommer dit ligger innehavaren död. (Det här att han går in ensam i ett potentiellt farligt sammanhang är redan något av hans signum.)

Sedan följer en mer traditionell kriminalnovell, "Mannen på stranden", där det är mer slutledning än gammaldags polisarbete som leder fram till gåtans lösning. Nu och framåt är det Ystad med omnejd som är Wallanders hemmaplan.

Lite samma slags berättelse är nästa, "Fotografens död", som också utspelar sig under senare halvan av åttiotalet. Det mest intressanta är kanske hur fotografen som blir mördad är en person som polisen har oerhört svårt att bilda sig en uppfattning om, eftersom han har varit så förtegen om sig själv i alla sammanhang. Inte ens hans fru tycker att hon känner honom.

Till sist följer titelnovellen, och den är med 165 sidor definitivt en kortroman. Den ansluter sömlöst till Mördare utan ansikte genom att utspela sig kring årsskiftet 1989/1990. Pyramiden blir en symbol för Wallanders försök att skissera hur tre olika dödsfall hänger ihop (och dessutom åker hans far till Egypten och försöker klättra på den största av pyramiderna). Intrigen är ett exempel på hur till synes orelaterade personer och händelser kan visa sig hänga ihop på ett överraskande sätt.

Det är tydligt att Mankell är en författare som vet hur man berättar en historia. Det är inte spektakulärt, men ett mycket kompetent hantverk, och Wallander är onekligen en huvudperson som man kan sympatisera med, även om alla ska veta att han inte alltid gör rätt. Det sistnämnda gäller inte minst privatlivet, där han vid slutnovellens slut befinner sig i det läge man kanske är mest van att se honom – frånskild, ohälsosam och lätt desillusionerad.

Vid förra läsningen, 2013, kom jag alltså inte vidare i sviten, av oklara skäl. Nu har jag ändå ambitionen att en läsning av alla Wallander-böckerna ska bli av, men jag vågar inte lova när.

4. Ernest Bramah: Who Killed Charlie Winpole?

Ernest Bramah förefaller inte särskilt väl ihågkommen idag, om än inte totalt bortglömd. Han var oerhört produktiv under sin aktiva tid som författare, som ungefär sammanföll med första tredjedelen av 1900-talet. En av hans litterära skapelser är den blinde detektiven Max Carrados, tydligt inspirerad av Sherlock Holmes, men av sitt handikapp tvingad att förlita sig på vad andra sinnen kan förmedla. Han är heller inte – i varje fall inte i den här historien – en så stor personlighet som Holmes, snarare nedtonad och diskret, men synnerligen effektiv.

Det hela handlar om en svampförgiftning, som först förklaras som en olyckshändelse, men sedan av myndigheterna knyts till det faktum att det finns personer som vinner på dödsfallet. Charlie Winpole är en ung föräldralös pojke som bor med ett par släktingar (farbror och faster eller möjligen morbror och moster), och eftersom han har fått ett ganska substantiellt arv efter sina föräldrar blir farbrodern misstänkt för att ha arrangerat det hela.

Med tanke på att det är en novell på bara en dryg timme i lyssnat skick hinns det med en hel del vändningar i intrigen. Den hade i rätt händer kunnat bli en fulllång kriminalroman, vilket i sammanhanget ska ses som ett gott betyg.

3. F. Anstey: Sparkling Biacrene

F. Anstey (en pseudonym där initialen inte står för något särskilt förnamn) skrev massor av noveller i den humoristiska genren, och den som följer den här bloggen har stött på honom förr. Här handlar det om en ung kemist som i tidens anda ‒ det tidiga 1900-talets ‒ har hittat en växt från Sydamerika som kan användas för att producera en upppiggande dryck. För att komma igång behöver han finansiärer samt tillstånd av sin morbror att använda ett arv, och dessa herrar samlar han till en middag med provsmakning av drycken i fråga. Ingen av dem har full kontroll över vad som händer, och det blir som vanligt med Anstey oväntat roligt.

2. Alexander W. Drake: The Loosened Cord

Scenen för den här berättelsen är en finare middag, där en av dekorationerna består av en fågel i bur, som är fästad vid en ballong. Det tar ett bra tag av miljöbeskrivning innan något händer, men då sliter sig ballongen och seglar iväg med bur och fågel. Möjligen ska det finnas en djupare mening i detta, men den är för undflyende för att jag ska få tag i den bland all rekvisita.

1. Louise Glück: Marigold och Rose

De båda eponyma huvudpersonerna i den här novellen är nyfödda när det börjar och hinner bli ett år gamla innan den tar slut. Det hela skildras från deras synpunkt, eller rättare sagt synpunkter, för de har inte alltid samma uppfattning om livet, så små de är. För mig är det något med denna fiktion som inte fungerar, eftersom flickorna förstås inte på något sätt är kapabla att ge uttryck för de tankar som de beskrivs ha. Sedan får författaren vara hur mycket nobelpristagare som helst.