247. J.K. Rowling: Harry Potter and the Deathly Hallows

Som av en händelse sammanfaller min sista lyssning på de här ljudböckerna med att det är tjugo år sedan den första boken kom i svensk översättning. Det känns inte som om fenomenet har mattats av något vidare sedan dess. Nu är ju berättelserna inne på nästa generation.

Det finns så mycket skrivet redan att det är svårt att komma med något originellt. Men jag noterar återigen hur bra Rowling är på att väva en komplex intrig där trådarna hänger ihop över hela serien, och vilka lysande karaktärer hon har skapat. Det finns någon i varje bok som inte har en huvudroll, men som ändå stannar i minnet. Den här gången är det familjen Weasleys great-aunt Muriel, lätt galen, och med ålderns rätt mycket frispråkig.

Hela serien på sju böcker omfattar drygt 125 timmar i den här versionen med Stephen Fry. Några av de senare böckerna är i ärlighetens namn lite för långa, men i hans sällskap fungerar det ändå. Jag tror att nyckeln till hans succé är att han vågar ta ut svängarna - och har talangen för att klara av det.

168. J.K. Rowling: Harry Potter and the Half-Blood Prince

Det är förstås omöjligt att säga något om den här sjätte delen i Harry Potter-trilogin som inte har sagts tidigare. Men jag fäster mig på nytt vid hur bra Rowling är på att skapa karaktärer som inte är huvudkaraktärer, men ändå så tydligt utmejslade, och oväntat sammansatta med tanke på genre och utrymme. Den här gången är det den nye läraren Horace Slughorn* - det kommer ju någon ny till Hogwarts varje läsår - som i sin kombination av jovialitet och partiskhet framstår så. Det måste vara en fest för en ljudboksinläsare att få denna uppsättning karaktärer att arbeta med, och Stephen Fry gör verkligen en enastående insats, inte minst vad gäller Slughorn. Om man har läst sig mätt på böckerna och sett sig mätt på filmerna kan man ändå vara glad om man har de här ljudböckerna kvar.

* Snigelhorn i den svenska översättningen

89. J.K. Rowling: Harry Potter and the Order of the Phoenix

Det finns mycket som är bra med Harry Potter-böckerna, är jag glad att kunna konstatera, för det vore ju förskräckligt om denna succé vore helt oförtjänt. Men liksom tidigare fastnar jag för hur oerhört väl lärarna på Hogwarts är beskrivna, faktiskt så att de flesta av dem påminner om någon lärare jag själv har haft. Ny för året är Dolores Umbridge, den paddlika sadisten som efter hand inte bara är lärare i försvar mot svartkonster utan också blir överinkvisitor. Den som är lagd åt det hållet kan läsa de avsnitten som en tillämpning av den eviga frågan om akademisk frihet.

Stephen Fry fortsätter att lyfta de här ljudböckerna till höjder man inte trodde var möjliga. Varenda liten biroll har sin röst, och det är förstås omöjligt att nämna alla. Men The Fat Lady som vaktar ingången till Gryffindortornet är en liten pärla i sin kombination av högfärd och salongsberusning.

Det enda negativa är väl att 29 timmar är lite för långt för en ljudbok. Men nu är det bara två kvar, och de är lite kortare.

52. J.K. Rowling: Harry Potter and the Goblet of Fire

I de tre tidigare böckerna om Harry Potter har jag ofta imponerats av författarens förmåga att skapa minnesvärda biroller - senast här. Det myllrar vidare i den här delen, där persongalleriet utökas ytterligare, och ändå är man aldrig en sekund tveksam om vem det är som pratar när Stephen Fry läser. Roligast den här gången är skandaljournalisten Rita Skeeter, som väl inte är ett nidporträtt av någon särskild person, men ändå är essensen av den engelska kvällspressen.

Om handlingen är det så mycket skrivet på annat håll att jag inte känner att jag har mycket att tillföra. Kanske hade den vunnit på att koncentreras lite; det finns avsnitt där det känns som om en redaktör hade kunnat göra en insats. Men den detaljerade framställningen är förstås också något av det som definierar den här bokserien.

266. J.K. Rowling: Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Som i de två tidigare böckerna fastnar jag för de vältecknade bikaraktärerna, inte minst bland lärarna på Hogwarts. Det här läsåret börjar Harry, Ron och Hermione med ämnet spådomskonst och träffar den till synes halvfnoskiga professor Trelawney, som verkligen är en minnesvärd karaktär. (Har vi inte alla haft en SO-vikarie på högstadiet som verkade fullkomligt borta?)

Bland de övriga ges den här gången Rons bror Percy lite mer utrymme, eftersom han har blivit head boy. Själv skulle han tycka att det var alldeles för lite utrymme för att skildra hans viktiga värv. Han är ännu en av dessa vi älskar att hata, som gör det så roligt att lyssna på de här böckerna.

En mycket liten karaktär är morbror Vernons syster Marge, som medverkar alldeles i början. När man inte tror att det kan bli värre för Harry kommer det en släkting som tycker att det verkar som om han inte får tillräckligt med stryk på sin internatskola, och drar paralleller med sin hunduppfödning. Men somliga straffar de magikunniga genast.

Bokserien växer med huvudpersonerna, både till omfång och teman. Den här gången är det inte så barnvänligt hela tiden, även om en viss halshuggning inte blir av. Det kommer ju att fortsätta, vet vi som har läst förr och/eller sett filmerna. Men det här är en intressant variant om man är sugen på att återknyta bekantskapen men inte riktigt vill läsa alla sju delarna själv.

224. J.K. Rowling: Harry Potter and the Chamber of Secrets

Denna den andra delen i Harry Potter-heptalogin för in ytterligare personager i kategorin minnesvärda biroller, som är det jag tycker att hela serien är mest värd att minnas för. Här kommer till exempel två på varsitt sätt självömkande väsen, husalven Dobby och spöket Moaning Myrtle med för första gången. (Enda nackdelen jag har upptäckt med att läsa och lyssna på engelska är att man har svårt att tala och skriva om böckerna på svenska.)

Men den stora behållningen är den nye läraren, Gilderoy Lockhart, vars andliga dubbelgångare vi väl alla har träffat i verkligheten någon gång. Det är han - mer sällan hon - som har sett allt, gjort allt, träffat alla, varit överallt och är intresserad av allting, så länge det är han själv som pratar om det. Stephen Fry, som läser de här engelska utgåvorna, gör förstås hans röst alldeles lysande, utan att för den skull imitera Kenneth Branagh, som gör sin Lockhart i filmversionen. Rowling har, menar jag, lyckats med det som är svårare än man kanske tror, att skapa en karaktär som vi läsare älskar att hata.

Annars hör ju de här böckerna till de där kulturyttringarna som det finns så mycket skrivet om, inte minst på nätet, att det är svårt att hitta på något nytt att säga. Men den här formen är ett trevligt sätt att läsa om dem, om man vill ha variation från pappersböckerna.

147. J.K. Rowling: Harry Potter and the Philosopher's Stone

Det kommer att ta ett tag att höra alla sju delarna om Harry Potter, för den här första boken, som är kortast, är över åtta timmar lång. Men det är - förstås - en superb inläsning av Stephen Fry, om nu någon mot förmodan trodde annorlunda. Passar utmärkt för långa bilresor, som jag har haft anledning till senaste veckan.

Jag har bara läst böckerna en gång, ett tag efter de flesta andra, och sett filmerna en gång, så jag är långt ifrån någon potterian. Men även jag tycker det är underhållande att börja om från början och se små planteringar av till synes bagateller som jag vet kommer att få betydelse längre fram, ibland senare i den den här boken, ibland i senare böcker.

Det finns så mycket skrivet om det här universumet att det knappast går att säga något originellt. En reflektion jag gör är ändå vilken mängd av minnesvärda biroller det finns här. Det är andra Hogwarts-elever, lärare, föräldrar, släktingar och andra i ett myller, som skulle kunna bli för mycket, men aldrig blir det. Imponerande - och det kommer ju mera.

136. J. K. Rowling: Quidditch Through the Ages

Det här är ännu ett alster i genren potteriana, författat av J K Rowling själv, men i fiktionen ett verk av quidditchhistorikern Kennilworthy Whisp. Det blir i det här sammanhanget tydligt för mig vad jag inte insåg när jag läste böckerna, nämligen i hur hög grad quidditch faktiskt är en parodi på fotboll. Här finns kapitel om sportens barndom, hur den utvecklats från planlöst (pun intended) hystande av bollar till dagens internationella begivenheter och inte minst om de många personligheterna. Någon gång blir det lite repetitivt, men ofta är det ganska roligt. (USA har förstås sin egen variant.)

Den här ljudutgåvan innehåller mycket bonusmaterial utöver den version som tidigare har kommit ut i textform. Ett långt sådant avsnitt handlar om VM 2014, där den gamle bekanten Viktor Krum är med. Korrespondent i Patagoniska öknen för Daily Prophet är ingen mindre än Ginny Potter. Allra sist är det nästan radioteater, för då pågår tydligen en match i bakgrunden, och den som refererar åt oss är slaskjournalisten Rita Skeeter, en av mina verkliga favoriter bland birollerna i heptalogin. Hon har inte förändrats under de år som har gått, som tur är.

140. J. K. Rowling: Fantastic Beasts and Where to Find Them

Den här avknoppningen från Harry Potter-heptalogin blev film förra året, eller rättare sagt, det gjordes en film med den här titeln om den fiktive författaren till den här boken, som utspelar sig innan han hade skrivit den. Det här är snarare boken som i Harry Potter-universumet är lärobok på trolldomsskolan Hogwarts. (Man får verkligen öva sin analysförmåga vad gäller metafiktiva nivåer.)

Formen, ett antal beskrivningar av olika vidunder, som "beasts" översätts med, gör att det ibland kan bli lite repetitivt. Men ganska mycket är riktigt roligt, och jag hör ändå inte till de verkligt inbitna fansen (har läst böckerna en gång och sett filmerna en gång). En del vidunder känner jag igen - det hade kanske varit fler om jag hade varit mer hängiven - men många är nya och uppfunna för den här boken.

Det är en ambitiös produktion med Eddie Redmayne som inläsare; han spelade också huvudrollen som författaren till den här boken i filmen. Det är också försett med ljudeffekter, så man får tjut och rytanden, steg och flåsanden i öronen när man lyssnar. Om man lyssnar på sina skogspromenader kan man också ha nöjet att se paddor hoppa omkring på stigen, just som det handlar om något mindre och hoppande djur. Det här var för övrigt bloggens premiär vad gäller att lyssna på engelska.