116. Josefiné Josefsson: Kom så drar vi!

Det här är en av de noveller som Novellix har publicerat utanför den vanliga utgivningen i askar om fyra stycken. (Den kom på andra plats i deras novelltävling 2018.)

Det är en ung kvinna som berättar, på ett ganska andfått sätt med ett kreativt icke-bruk av skiljetecken, som jag först har svårt att vänja mig vid. När jag har vant mig är det nästan slut. Det är ändå en effektivt berättad historia om att längta bort från tristessen i en småstad - som av visst språkbruk verkar ligga norrut - och hur den kan brytas när det händer något oväntat.

115. René Goscinny och Albert Uderzo: Hur det kom sig att Obelix föll ner i druidens gryta när han var liten

Som bonusmaterial i den här delen av de samlingsutgåvor som jag läser Asterix-albumen i finns den här prequel-historien, som inte berättas i serieform utan som bilderbok. Den är både utkommen separat och tidigare publicerad i deras hemtidning Pilote. Vad den handlar om framgår ju av titeln, och det är ett av de mest återkommande motiven i de vanliga berättelserna. Jag hade eventuellt trott att Obelix var ännu lite mindre när det hände, men de är stora nog att gå i skolan. Det är druiden Miraculix som är lärare, och han ser precis likadan ut då som nu. Asterix och Obelix är sig ganska lika, men har förstås inte mustasch:

Flätorna har Obelix efter sin mor:

även om han i övrigt mest brås på sin far. (Det är Asterix senior som syns till vänster.) Och så slutar det med fest som vanligt.

114. Sara Stridsberg: Vi var rovdjur

Det är något undflyende med det mesta i den här novellen - det är oklart var det utspelar sig, länge är det oklart när det utspelar sig (men det kommer i alla fall en tidsangivelse ungefär i mitten) och det är också oklart varför huvudpersoner befinner sig där de är och gör det de gör. Men det är bra - också på ett undflyende sätt, som jag har svårt att förklara.

Berättaren är en flicka som åker runt med sin far i bil, och en dag sitter det en annan flicka bredvid henne i baksätet. Det ska vara hennes syster, vilket ju också är lite underligt. Sedan är det vägkrogar och motell, skogstjärnar och småstäder, som det kan vara när man är på bilsemester, men de verkar inte riktigt vara på nöjesresa.

Det här var den sista av de fyra novellerna i kvartetten på temat vänskap, som kom redan i slutet av förra året. Det här är nog den som minst tydligt handlar om temat, även om det utvecklar sig någon sorts vänskap mellan de båda flickorna. Lästa tillsammans under några dagar - se tidigare inlägg! - visar de att vänskap kan ta sig många uttryck.

113. Albert Uderzo: Asterix i Indien

Inte bara Asterix och Obelix utan även barden Troubadix åker flygande matta till Indien i en historia som är späckad med referenser till tidigare äventyr, men inte innehåller så mycket därutöver, tyvärr. Om det nu är att miljön är förlagd utanför romarriket eller att den är relativt exotiserande beskriven vet jag inte, men jag tycker inte att det här var ett lyckokast. Men Uderzo kan verkligen teckna skurkar så man ser att det är det de är:

112. Lisa Taddeo: Suburban Weekend

Den här novellen präglas av en enorm detaljrikedom, och om man uppskattar det eller inte är en smaksak. Jag gör det för det mesta, men ser problemet med att det blir ganska jämntjockt med klädskapare, drinknamn, inredningsföremål och allt annat man kan tänka sig. Någonstans hade framställningen mått bra av att få lite svepande drag. Men det ska inte uppfattas som att jag är generellt kritisk; det här är verkligen mycket välskrivet och effektivt. Även om jag inte har mycket gemensamt med de båda unga kvinnorna som drar fram genom New Yorks nattliv, ägnande sig åt män, droger och ältande, blir de i det här lilla formatet karaktärer med karaktär.

111. Albert Uderzo: Asterix & Son

Det står fortfarande både Goscinny och Uderzo på det svenska titelbladet i den här samlingsvolymen, men den innehåller också de franska originalens motsvarigheter, och där framgår att det numera är Uderzo som står för både manus och teckningar:

Om det beror på det eller på något annat vet jag inte, men det här tjugosjunde albumet har en ton som jag inte känner igen från de tidigare. Det börjar med att ett piggt gossebarn är avlämnat utanför Asterix' och Obelix' hus:

och intrigen innehåller i huvudsak deras försök att ta reda på barnets ursprung, avbrutna av ett barns krav på mat och annan uppmärksamhet, som de inte är vana vid att behöva ta hänsyn till. Vid sidan av detta är historien ovanligt förankrad i verkligheten, om än naturligtvis inte en dokumentär. Det brukar inte förekomma andra verkliga personer än Caesar (och så Kleopatra en gång), men här spelar Brutus en viktig roll, för han har sina egna anledningar att vilja ha tag på barnet. Och även upplösningen har drag som verkligen inte är som vanligt. Hade man läst det här albumet som nyutkommet hade man kunnat gissa att det tänktes vara det sista, faktiskt.

110. Chimamanda Ngozi Adichie: Apollo

"Apollo" är tydligen ett namn på bindhinnekatarr, och det spelar en viss roll i den här berättelsen. Den återberättar en ganska kort tidsperiod i berättarens barndom, nu på några decenniers avstånd, och om interaktionen och relationen mellan honom själv och en av familjens tjänstepojkar. Det är inte så ofta jag får anledning att läsa om Nigeria, men det är alltid spännande med en miljö som inte är alldeles bekant, och jag tänker - som så ofta - att jag borde försöka bredda mitt läsande geografiskt.

109. Albert Uderzo: Asterix på irrvägar

Enligt den varannan-princip som Asterix-skaparna tillämpat är det i det här albumet dags för våra hjältar att ge sig ut på resa, eftersom de förra gången var hemma i Gallien. Färden går till Mellanöstern på jakt efter bergolja, som Miraculix behöver till sin trolldryck. Annars brukar han köpa den av en fenicisk handelsresande, men han har glömt ta med det den här gången (och det är kanske inte heller hela sanningen).

En gimmick i de här albumen är de samtida kändisar som är inplacerade i antika cameo-roller. Ibland är det franska kändisar som inte är så välkända här. Den franske skådespelaren Bernard Blier, till vänster här, var okänd för mig, men desto mer känd är agenten till höger:

I en scen bjuder han Miraculix på "kornlikör från Caledonien" (=whisky) och funderar på "att servera det utspätt med vatten med isbitar i stället".

Som följeslagare i Mellanöstern får Asterix och Obelix en dubbelgångare till René Goscinny, den nu avlidne manusförfattaren, som tecknaren Albert Uderzo på så sätt tar farväl av:

(Lägg märke till namnet Illabeh Thalad. Det vimlar av sådana, liksom av andra ordvitsar den här gången. Det är samma översättare som vanligt, Ingrid Emond, så jag vet inte varför hon varit ovanligt inspirerad just här.)

Miljön i Israel med omnejd ger förstås möjlighet till andra kulturella anspelningar:

Och så är det förstås fiskslagsmål hemma i byn, möte med piraterna, vredesutbrott av Caesar och allt annat man har vant sig vid att man ska få.

108. Rachel Cusk: Det är så man gör

Här framträder Rachel Cusk i det korta formatet, men man känner igen hennes sparsmakade stil, där det finns mycket som inte berättas. Här handlar det om ett kompisgäng på skidresa, troligen i Alperna. De träffas inte så ofta längre på grund av arbeten och familjebildning, och en av dem har rentav rest ifrån sin fru och nyfödda. Novellen hade räckt till en roman, men det är inte säkert att den hade blivit lika bra.

107. Albert Uderzo: Det stora bygrälet

Det här albumet är jag alldeles säker på att jag har läst tidigare, vilket inte är fallet med så många av de tidigare. Mest minns jag den skurkaktige Unkelfix:

som jag tycker påminner inte så lite om Gollum. Han intrigerar med romarna för att kunna ta över både hembyn och hövdingens dotter, men så kommer två tappra galler och en druid från en annan by "som vi känner så väl", och det blir förstås inget av med det. Intrigen ska vara inspirerad av Tysklands och Berlins delning, men det finns också ett Romeo och Julia-inslag, komplett med amma och det hela.

Det här är det första albumet med Albert Uderzo som både manusförfattare och tecknare, efter att René Goscinny som skrev manus avlidit. Jag tycker att historien håller god klass ändå.