193. Jan Mårtenson: Häxmästaren

Johan Sebastian Homan, anfader till antikhandlare Johan Kristian Homan, som brukar vara huvudperson i Jan Mårtensons böcker, klarade sig med ett nödrop i förra boken som handlade om mordet på Gustav III (även om det förekom ett fiktivt mord också). Nu har han i stället för att avrättas som landsförrädare förvisats till Sveriges koloni Saint-Barthélemy i Västindien. Mårtenson har som vanligt gjort läxan och läst på om sin miljö, huvudstaden Gustavia, men han är också förtvivlat angelägen om att visa vad han har lärt sig, och det blir tröttsamt i längden.

Homan kommer i kontakt med voodoo och zombier - därav titeln - men lever ganska gott för att vara någon som egentligen avtjänar ett straff. Men det är förstås långt från Stockholm och allt han är van vid, och kommunikationerna på den tiden var högst sporadiska. (Det var nog en stor anledning till att Sverige så småningom gjorde sig av med kolonin, som inte hade några större naturtillgångar.)

Halva boken går innan mordet inträffar, och då är det inte så överraskande vem som får bita i gräset. Har man varit med förr är det inte heller överraskande att Homan blir misstänkt och måste försöka övertyga guvernör Bagge - en alldeles autentisk person förresten - om sin oskuld. Till hjälp har han en ung dam, också det som vanligt. Nu ska jag nog ha en lite längre paus från Mårtenson tills lusten kommer tillbaka. Det saknas ju inte alster att fortsätta med.

192. Cecilia Gyllenhammar: Klardrömmen

Dagens radionovell ansluter till författarens nyckelromaner om den egna familjen och släkten. När familjen är så känd som hennes blir det något kittlande och tjuvlyssnande över det hela, även om det egentligen inte avslöjas så intima hemligheter. Men i övrigt lyckas jag inte bli så intresserad, tyvärr.

191. Gustav Tegby: Borlängechampagne

Dagens radionovell handlar om ett par gamla kompisar som ska fjällvandra - ja, egentligen skulle de ha varit betydligt fler, men de andra fick förhinder. Det är både roligt i formuleringar och absurt i handling, möjligen rentav övernaturligt, om man ska tolka allting bokstavligt. Frågan är om den inte är bäst hittills av den här omgångens noveller, och då var ju ändå de två tidigare skrivna av högst respektabla och etablerade författare.

190. Mona Sahlin: Makt - Lös

Den här memoarboken hade jag hoppats mer av, men den lär väl sälja ändå med tanke på huvudpersonens restriktivitet vad gäller intervjuer sedan hon lämnat sitt sista(?) uppdrag, det som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Just den historien, och särskilt hur den slutade, med ett osant intyg åt hennes livvakt, tar en oproportionerligt stor del av boken med tanke på hur lite hon berättar i sak och hur gärna hon tydligen vill glömma alltihop. Hon erkänner det hon har erkänt tidigare, men frågan om varför hon skrev intyget får inget tillfredsställande svar.

Det präglar förresten hela boken, som blir ett ordrikt rättfärdigande, som tyvärr aldrig når det jag var nyfiken på. Ett annat exempel är hur hon återkommer till att det socialdemokratiska partiet när hon tog över som partiledare behövde reformeras, eftersom man förlorat ett val. Men varför inte Sahlin själv som partiledare gjorde det i den utsträckning hon ansåg behövdes, det får vi inte reda på särskilt mycket om.

Det är ingen traditionellt kronologisk memoarbok, och det måste inte böcker vara för att bli bra. Den här hade ändå mått bra av lite mer röd tråd. Nu återkommer vissa teman för många gånger utan att redas ut på riktigt. Bäst blir det faktiskt när det inte handlar om politiken utan om den depression hon drabbades av efter sin sista avgång, men den räcker inte till en hel bok.

189. Sven Wikberg: Amerikanska presidenter

Den här volymen kom ut redan under Harry S Trumans tid som president, så det är ganska många som inte finns med. Även bland de tidigare har det gjorts ett urval, så att de viktigaste behandlas utförligt, och vissa knappast alls. Boken är präglad av sin tid, eller kanske rentav en tidigare epok, för det är ingen objektivt redovisande framställning, utan den tar verkligen ställning för och emot.

188. Sebastian Mattsson: Balladen om Kalle Klick

Titeln på den här boken är inget vidare, och det är synd, för innehållet är bättre. Kalle Klick (som är ett smeknamn, ska sägas) är kvällstidningsjournalist, men jag tror att tidningen inte nämns vid namn. Konkurrenten heter däremot Aftonbladet, framgår det. Kalle är bäst på tidningen på det som nu har blivit viktigast av allt, att samla klick. Det gör man genom att inte avslöja för mycket i rubriken, och helst leda tankarna till något mer intressant än innehållet visar sig vara. Man kan - som i den inledande scenen - sätta rubriken "Folkkär profil död i natt" över en nyhet om att en travhäst har dött. Det blir roligt, eftersom vi som aldrig har jobbat på en kvällstidningsredaktion ändå känner igen oss.

Kalle är ingen huvudperson som man sympatiserar med. Han drivs inte av något av det journalister brukar sägas ha som mål - granska makthavare, stå på allmänhetens sida och det där. Han är bara intresserad av att ligga överst på klicktoppen, och det gör han oftast, eftersom han är bäst på det hantverket. Att han har blivit sådan är inte bara hans eget fel, även om han verkar ha något av en missbrukarpersonlighet, utan också en följd av tidningens sätt att arbeta.

Det här är inte den mest subtila satir jag har läst, utan den målar med bred pensel i grälla nyanser. Men tar man det för vad det är, en skröna, är det god underhållning.

187. Steve Sem-Sandberg: Bábis skor

Dagens radionovell är av den där sorten som till synes berättar en kort episod, men ändå lyckas få med hur den har rötter långt bakåt i tiden. Bábi i titeln är hustruns mormor, nyligen avliden, och paret som det handlar om har just firat första julen efter mormoderns död. Trots det potentiellt tunga temat är det njutbar lyssning.

186. Majgull Axelsson: Ormögon

Med början idag och två veckor framåt är det novelldags i Radioföljetongen. Majgull Axelsson är en av de där stora, kända, lästa författarna som jag av någon anledning aldrig har hittat fram till. Den här novellen är en stark upplevelse, kanske på gränsen till för stark i mediet. Själv lyssnar jag i efterhand, men för den som får den till lunch oförberedd kan det möjligen bli för mycket.

Det handlar om en ung kvinna och så småningom hennes barndom och uppväxt, som inte har varit oproblematisk. Frågan som gnager och som inte får något riktigt svar - för det finns ju inte bara ett enda svar på den - är hur man ska väga föräldrars rätt att ta hand om sina barn mot barns rätt till en rimlig uppväxtmiljö.

185. Johanna Gustafsson: Stora Björn och Lilla Björn

Den här serieberättelsens huvudperson Maia är astronomiskt intresserad - inte astrologiskt, som hon noga påpekar. Hon har svårt att lägga sig i tid när det händer intressanta saker på himlavalvet:



för att inte tala om vad som händer sedan:

Det är ett rätt spännande äventyr, även om jag som vuxen ser det i ett metaperspektiv. För någon astronomiskt intresserad som nyss lärt sig läsa själv tror jag det här kan vara en liten pärla.

184. Elly Griffiths: The Man in Black

Eftersom jag följer författaren i sociala medier fick jag tips om den här novellen, specialskriven för en bokhandel i Norwich, som förstås också förekommer i intrigen. Den är ganska starkt beroende av de böcker som har kommit ut om rättsarkeologen Ruth Galloway, polischefen Harry Nelson och deras gemensamma dotter Kate. Dessutom dyker druiden Cathbad upp, som han brukar dyka upp när man minst anar det. Deckargåtan är den här gången mycket snäll och handlar om försvunna katter, närmast en parodi på vad polisen kan få ta hand om vad gäller enklare ärenden. Saint Nicholas kyrka i Blakeney med sina originella torn spelar också en viss roll.