50. Alex Ahndoril: Jag kommer att hitta nyckeln

Paret Alexander och Alexandra Ahndoril har tidigare skrivit både var för sig och tillsammans; mest känt är väl deras samarbete som pseudonymen Lars Kepler. Hans/Deras tionde bok kommer senare i år, om jag har förstått rätt. Jag hoppade av den serien redan efter den första, för jag tyckte det var alldeles för blodigt. Det här är något annat, och det är väl också en anledning till den nya pseudonymen. (Många som har lämnat omdöme − jag vägrar kalla två rader med ovett för "recension" − i min ljudbokstjänst verkar ha missat det och vill helst ha en ny Kepler.)

Nåväl, det här är alltså något annat. Man skulle kunna beskriva det som en gammaldags pusseldeckare utifrån de klassiska kriterierna att ett brott begås på ett sätt som gör att skaran misstänkta begränsas, att alla dessa misstänkta har motiv och tillfälle, samt att det hela utreds av någon som åtminstone inte är polis, men möjligen kan få vara "detektiv". Här är det faktiskt en privatdetektiv, Julia Stark, med egen byrå i Stockholm, som anlitas av en välbärgad företagsledare från Mellannorrland för att ta reda på varför han har en bild av en troligen död man i sin mobiltelefon. 

Om upplägget på många sätt ansluter till genrens klassiker så är det ändå en avgjort modern bok vad gäller tillgänglig teknik och hur den används. Mobiltelefonerna används flitigt för informationssökning, och både e-post och DNA-analys är naturliga inslag. Samtidigt är det förstås alldeles orealistiskt att Julia skulle kunna bedriva en sådan utredning utan att vara polis, vilket inte förändras av att hon har med sig sin före detta man Sid(ney), som faktiskt är polis, låt vara inte i tjänst. Det är inte heller helt verklighetstroget att de båda får tillbringa ett antal dagar som gäster hos företagarfamiljen i deras ensliga skogspalats, där både mat och dryck fyller högt ställda krav.

Miljön på den norrländska herrgården, mitt i den skog som har lagt grunden till förmögenheten, är nog det som är bäst i den här historien. Familjen består av ett antal karikatyrer, och har vid det här laget passerat alla stadier av ordspråket "förvärva, ärva, fördärva". (Nuvarande generationen är den fjärde, så det är inte långsökt i och för sig.) Hur de överlever är en gåta i sig, för ingen verkar särskilt kompetent eller intresserad av verksamheten. En lång bit i mitten sackar tempot oroväckande, när Julia och exmaken mest går runt och tuggar om vad de redan har fått reda på i sina samtal med familjemedlemmarna. Men upplösningen blir faktiskt bättre än man vågar hoppas på när de börjar samlas i biblioteket, och den lyfter intrycket, som annars hade stannat på knappt medioker.

49. Heinrich Hoffmann: Der Struwwelpeter

Det här är bara bredvidläsning till kursen om klassisk brittisk barnlitteratur, och så är det om inte annat för att den här boken är tysk. Den finns översatt till många språk, bland annat till svenska under titeln Pelle Snusk. Pelle vill inte klippa naglarna eller kamma sig, och så går det som det går på bilden. Dessutom får man träffa ett antal andra barn med karaktärsbrister såsom tumsugning (då kommer skräddaren och klipper av tummarna), matvägran (då dör man av svält på femte dagen) eller lek med tändstickor (då brinner man helt enkelt upp). Det är egentligen inte alls särskilt barnvänligt.

48. Roald Dahl: Charlie and the Chocolate Factory

Det här är ännu en av de där klassiska barnböckerna som man kan ha en ganska djup relation till utan att faktiskt ha läst. Jag är helt säker på att inte ha läst den på engelska tidigare, ganska säker på att inte ha läst den på svenska, tror inte att jag har hört den klassiska inläsningen av Ernst-Hugo Järegård i sin helhet, men har sett de två filmerna med Gene Wilder respektive Johnny Depp som Willy Wonka.

Det är förstås han som är till höger på omslagsillustrationen av Quentin Blake ovan. Jag har inte tidigare insett hur mycket detta är en bok om Willy Wonka; långa stycken är han den ende som talar och agerar, även om Charlie/Kalle i titeln finns närvarande. Och jag har nog inte heller insett vilken problematisk karaktär han är. Idag hade han fått diverse diagnoser, är jag rätt säker på. Han uppskruvade personlighet gör till och med mig som läsare matt, trots det avstånd man har till honom.

Det är ju en underlig historia, som innehåller två delar som skiljer sig mycket åt vad gäller stil och stämning. Första tredjedelen handlar om Kalle och hans försök att komma över en gyllene biljett, som ger tillträde till Willy Wonkas chokladfabrik. Det ska finnas fem stycken och man kan bara få tag i en om man köper en av Wonkas chokladkakor (och har turen med sig). Lite vid sidan av huvudintrigen kan man konstatera att det är ett skickligt marknadsföringsgrepp. När Kalle har fått tag i den femte och sista biljetten får alla som har haft turen med sig komma in i Wonkas fabrik, där resten av historien i stort sett utspelar sig. De andra fyra barnen tar med sina föräldrar, men Kalle har med "Grandpa Joe", som jag tror kallas farfar Johan i den svenska översättningen. Han är den av Kalles fyra far- och morföräldrar som är mest engagerad i jakten, så det faller sig naturligt, men jag tror också att han själv tycker det är en intressant utflykt, så han inte måste tillbringa ännu en dag i den stora säng där alla fyra annars ligger och vegeterar.

Chokladfabriken är en produkt av en livlig fantasi med sina enorma underjordiska utrymmen, en flod och ett vattenfall av choklad, långa korridorer att hasta igenom, ett laboratorium med produkter på experimentstadiet och inte minst en glashiss som spelar stor roll i slutet av historien. De andra fyra barnen går olika grymma öden till mötes, och det intressanta är att man som läsare tycker att det är rätt åt dem. Medkänslan kan man möjligen fokusera på oompaloompierna, de kortväxta arbetare som verkar så nöjda med sin lott att arbeta där, men som i en återblick visas vara förflyttade från sitt exotiska hemland på ett förhållandevis kolonialistiskt sätt.

Kontrasten mellan den stuga där Kalle bor med sina föräldrar (och deras föräldrar) i stort armod, tidvis till och med svält, och det överflöd av lyx som präglar chokladfabriken kunde inte vara större. Om det är något enskilt jag tycker att jag har upptäckt vid den här läsningen är det nog just det, och särskilt hur eländigt de har det innan Kalle hittar sin gyllene biljett.

47. Kristina Appelqvist: Vykort från en bortglömd prins

Nu när man är framme vid del tre i den här serien kan man konstatera att de fantasieggande titlarna genomgående får sin förklaring, men först sent i intrigen. Den här gången undrar jag därför inte så mycket, utan litar på att det kommer att framgå, och det gör det också. Däremot ställer det till det för en bloggare som inte vill berätta hela handlingen, för det går knappast att berätta så mycket om titeln heller. Prinsen är i alla fall Franz av Bayern, som alltså inte är fiktiv, men författaren verkar ha tagit sig vissa friheter med honom som karaktär.

Annars är det liksom tidigare Nina Storm som är huvudperson. Hon är nu tillförordnad generaldirektör på sin myndighet efter de turer som ledde till den tidigare generaldirektörens avpollettering i föregående bok. Men företrädaren har ändå ett arbetsrum där, eftersom hon är sysselsatt med en utredning, och det är förstås inte en optimal situation för Nina. Hon verkar överhuvudtaget lite för tafatt för att vara en riktigt bra generaldirektör, men hon ser det som ett tillfälligt uppdrag i ett halvår innan det kommer en ordinarie. Vissa akuta saker måste hon ändå ta hand om, som när det pågår en stöldraid mot myndigheter som har dålig koll på sin värdefulla konst.

Samtidigt försöker hon också sköta sin prästgård i Mjöbäck i Västergötland, och det kräver sin kvinna, om inte annat av rent logistiska skäl. Är det inte ett läckande rör så är det en konferens som hon har tagit på sig att ordna, låt vara att hon tar hjälp med en del av det praktiska. Här är det ett litet sällskap med generaldirektörer och en utbrytargrupp ur Taubesällskapet som ska dit. Och så är det två herrar från Mjöbäck, rörmokaren och en ny granne, som tar alla chanser att umgås med henne de helger hon är där.

Man ska inte döma ut de här böcker på grund av bristande realism. Det finns nog spår av verkligheten i en del av det som händer på myndigheten, kanske särskilt när bagateller tillåts ta stor plats och infektera stämningen. Som helhet vill jag ändå tro att verkliga generaldirektörer ägnar sig mer åt sina arbetsuppgifter än Nina gör. Men det är en väl berättad historia med många roliga episoder, någon gång gränsande till fars, och både Nina och hennes närmaste kolleger är personer som man gillar att återknyta bekantskapen med. Om det är en deckare är väl frågan, men konststölderna är det som knuffar den här delen in i kriminalgenren, tycker jag.

46. Einar Kárason: Öppet hav

Om man skriver en roman om en man som hamnar i vattnet när hans fartyg förliser, då kan man inte bara skriva om det ena simtaget efter det andra. Här är egentligen ganska korta bitar som handlar om hur mannen (genomgående kallad "vår vän") tar sig mot land. Det mesta handlar i stället om tillbakablickar på hans liv fram till dess, och lite utrymme ägnas också åt när han försöker muntra upp sig med att berätta roliga historier för sig själv. De flesta har man hört förr, tycker jag. Det är förstås en  gripande historia på sitt sätt, eftersom han har alldeles för långt till land för att rimligen kunna klara sig, vilket han också själv inser. Ändå blir den inte outhärdlig, men jag tror att det ganska korta formatet, drygt tre timmar, är ungefär vad det här materialet räcker till.

Måhända blir detta den sista radioföljetongen jag hör. Den här finns tillgänglig ett stycke in på 2025 för den intresserade, men det sänds sedan några veckor inte fler nya.

45. Philippa Pearce: Tom's Midnight Garden

En bra sak med att gå en kurs där man får tillfälle att läsa brittisk barnlitteratur i original är att man får återknyta bekantskapen med sina egna gamla favoriter, men på ett mer kvalificerat och ingående sätt. I det här fallet innebär det dessutom att konstatera att den svenska översättning jag har, betitlad Mysteriet vid midnatt, är ganska hårt bearbetad och förkortad. Det började med att jag ville se vad översättaren hade gjort av "Devonshire tea", det som också kallas "cream tea" och innebär att scones serveras med clotted cream, möjligen vispad grädde, och sylt. Det hade helt enkelt blivit en kvällsmåltid, men ingredienserna var kvar. I andra sammanhang var det däremot många detaljer, framför allt i miljöbeskrivningar, som hade fått stryka på foten.

Men nu har jag alltså tagit mig igenom originalet i en jubileumsutgåva, även om jag inte riktigt inser varför sextiofemårsdagen är så värd att uppmärksamma. Att det kommer en sådan visar ändå att det här är en bok som fortfarande uppmärksammas och läses, och det med goda skäl. Idag kan man omfatta båda de tidsplan som handlingen utspelar sig i, det sena artonhundratalet och bokens samtida femtiotal, med nästan samma nostalgi.

Det handlar alltså om Tom, som skickas iväg till sin moster Gwen och hennes man Alan för att vara i karantän där, eftersom hans bror Peter har fått mässling. Tom är inte så så förtjust i det här, inte minst eftersom han där hemma har tillgång till en liten men trevlig trädgård som han och Peter brukar leka i. Hos moster och morbror finns det ingen trädgård, och de bor i en lägenhet en trappa upp. Eftersom Tom eventuellt är smittbärande får han till en början inte gå ut, men en natt hör han hur den stora farfarsklockan nere i stora hallen slår tretton slag. Han går ner för att se vad som händer, och märker att han kan komma ut i en stor trädgård på husets baksida. Dagen efter, när han försöker få släktingarna att skämmas för att de inte har velat tala om det för honom visar det sig att där inte alls finns någon trädgård.

Så småningom framgår att klockan och dess tretton slag är en sorts port, inte bara till trädgården utan också till det förflutna. Tom träffar nämligen en flicka, Hatty, i trädgården, och efter ett tag lyckas han genom olika slutledningar komma fram till att hon måste leva på drottning Victorias tid. De blir vänner, och Tom besöker trädgården varje natt, till synes utan att det förflyter någon tid i hans egen tid. Hur det här fungerar och hänger ihop är inte alldeles klart från början, och Tom förstår det ungefär lika lite som läsaren. Det är ett rätt tacksamt sätt att berätta, för tidsresor har onekligen en del drag som gör dem svårhanterliga i fiktion.

Peter tillfrisknar, men Tom ber att få stanna längre hos moster Gwen och morbror Alan, som inte kan begripa varför. Där finns i deras tycke ingenting intressant för en pojke, men de vet förstås inte vad Tom gör på nätterna. Hur det slutar ska inte avslöjas här, men jag minns hur överraskad jag blev när jag läste boken första gången. Nu mindes jag mycket väl hur det skulle gå, men kunde därmed se hur skickligt berättad historien är, faktiskt som en bra deckare med ledtrådar på väl valda ställen. Det är en bok som förtjänar både förstagångsläsare och omläsare, även nu när vi är på ungefär samma avstånd till Toms tid som Tom var till Hattys och trädgårdens tid.

44. Maria Maunsbach: Bara ha roligt

I Maria Maunsbachs delvis självbiografiska roman Lucky Lada och jag framgår att huvudpersonen Frejas mamma inte riktigt gillar att Freja skriver så mycket "snusk" i sina böcker. Jag har inte sett någon uppgift om vad Maria Maunsbachs egen mamma tycker om hennes två tidigare böcker, men efter att nu ha lyssnat på den första skulle jag inte bli så förvånad om hon har en liknande åsikt. Det finns i alla fall underlag för det i boken.

Det handlar om Lydia, som är någonstans i tjugofemårsåldern, bor i Malmö och jobbar som kommunikatör på kommunen. Genom en gemensam vän träffar hon Johannes, som är en bit äldre än hon, och de inleder någon sorts relation. De gör nog en del annat än ligger med varandra, men det är ett för skönlitteratur ovanligt starkt fokus på det (eller så brukar jag inte läsa den här sortens skönlitteratur). Å ena sidan är hon en kapabel ung kvinna som vet vad hon vill, å andra sidan gör hon ibland saker som inte alls är i linje med vad hon vill. Hon är också berättarrösten i historien, så det är bara hennes bild vi får av förhållandet, förutom vad Johannes säger och messar till henne. Han är inte heller endimensionell − det går att begripa varför Lydia faller för honom, men ibland är det förtvivlat svårt att begripa varför hon inte ber honom dra åt skogen.

Man får inte ha svårt för kroppsfunktioner och -vätskor om man ska ta sig igenom den här boken. Det är inte bara funktioner och vätskor kopplade till sexlivet som ibland kommer oväntat nära, utan också annat. Kanske blir det extra påtagligt när man, som jag, lyssnar och får allt rakt in i öronen. Samtidigt ska sägas att författarens egen inläsning tillför något som man annars hade missat.

Det har framhållits på en del håll att Lucky Lada och jag skiljer sig från Maria Maunsbachs tidigare böcker, och det gör den förstås. Men redan här finns en del av det som är så påtagligt i den, inte minst inslagen av humor och mat, förutom en berättarröst som är ovanligt uppriktig och närvarande. Jag tror det här är en vattendelare − det tyder omdömena i min ljudbokstjänst på − men för den som gillar det är det väldigt bra.

43. Paco Roca: Emilio och glömskan

Huvudpersonen i den här serieromanen, Emilio, har börjat bli för glömsk för att kunna bo kvar ensam i sitt hem, utan han får flytta till ett demensboende. När han kommer dit hör han till de friskaste, enligt den logik som styr en sjukdom som möjligen kan bromsas något, men inte botas. Demensen kan ta sig olika uttryck för olika människor, och här finns en provkarta på det mesta, tror jag. Det är skildrat med viss humor, kanske galghumor. En del av de boende har hittat strategier att hantera sin situation, andra är mest frustrerade. Som framgår på omslaget används ofta bilderna för att skildra sådant som skulle kräva mycket text i en vanlig roman, och de texter som finns är repliker i pratbubblor.

42. Torgny Lindgren: Till sanningens lov. Rammakaren Theodor Marklunds egen redogörelse

För ovanlighetens skull handlar det inte om Västerbottens inland eller lungsot i den här Torgny Lindgren-historien. I stället är det i huvudsak någonstans i Västergötland samt i Stockholm som handlingen utspelar sig, och den mest framträdande representanten för läkarvetenskapen är en plastikkirurg.

Det är en berättelse av den där sorten som man vill höra till slut, inte för att få reda på hur det ska gå, utan hur allt hänger ihop. Det framgår tidigt att berättaren/huvudpersonen berättar det hela i efterhand, och han är generös med kommentarer av typen "alla vet ju att" eller "jag behöver inte nämna". I fiktionen ingår nämligen att den andra centrala karaktären är en mycket känd person, som vi därmed förväntas känna till.

Utgångspunkten är att rammakaren Theodor Marklund växer upp och bor granne med Paula. Trots ganska stor åldersskillnad kommer de varandra nära genom gemensamma intressen. Paula blir så småningom känd sångerska, så känd att hon inte har tid att återbesöka sin hembygd. Theodor ramar vidare i sin verkstad, men håller kontakten med henne. En dag kommer han över en Dardeltavla på auktion, och det blir inledningen till det som är bokens huvudhandling.

Det här kan läsas som en satir över frågor som vad konstnärligt värde och ekonomiskt värde egentligen är och vad en persons identitet egentligen är. På Lindgrens ofta återkommande sätt handlar det också om vad som är verkligt och vad som är fiktivt, och det är mest i den delen man längtar efter att få reda på hur det hänger ihop. Och så kan man förstås läsa det här bara som en underhållande roman med drag av skröna. Det verkar inte vara en av hans mer uppmärksammade böcker, och det är synd, tycker jag.

41. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

Kursläsning kan understundom innebär att man behöver läsa om böcker som man egentligen tycker att man kan ganska väl, men behöver återknyta bekantskapen med för att kunna se vissa perspektiv eller inslag. Den här gången har jag fått anledning att fundera utifrån instuderingsfrågor som till exempel  behandlar hur språk, lärande och vuxenhet beskrivs. Det är kanske ingen revolutionerande upptäckt, men det är verkligen inte så att den som tror sig vara klokast i den här skogen också alltid är det.