Denna Lennart Bernadottes andra memoarbok tar vid där den första slutade, det vill säga 1932, när han gifter sig och förlorar prinstitel och arvsrätt till tronen. Den förra handlade mycket om hans föräldrar och farföräldrar (om än ur hans uppväxtperspektiv), men här står han själv i centrum på ett glatt och stolt sätt. Därför handlar det också mest om Mainau, det sydtyska slott han fick ärva vid ungefär samma tid och så småningom gjorde till en stor turistattraktion. Han skriver också oväntat öppenhjärtigt om sina båda äktenskap; han och hans första fru skilde sig 1971 och året därpå gifte han om sig med sin 35 år yngre assistent. De fick fem barn tillsammans (det sista när han var nästan 73) och hon efterträdde honom som chef för Mainau, vilket han också är uppenbart stolt över.
Mest intressant tycker jag att kapitlet om hans ryska anor är. Hans mor var rysk storfurstinna, barnbarn till tsar Alexander II och kusin till Nikolaj II. Hans morfar mördades 1919 av bolsjevikerna. Först sent i livet fick Lennart kontakt med sin mors halvsyster som berättar om hur nära det var att morfadern hade kunnat komma undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar