Redan tidigt på året hade jag planer på att läsa om denna, men det har av olika skäl inte blivit av. Det är inte bara dåligt, för jag tror den vinner på att läsas under semester när man har möjlighet att läsa långa sjok och inte bara 20 sidor varje dag vid läggdags.
Den har alltså i Sydsvenskan blivit utsedd till Sveriges bästa kriminalroman någonsin. Det kan man diskutera ur två synvinklar, som jag inte alls har ambitionen att utreda fullständigt här.
För det första är frågan förstås om det går att göra en sådan lista på ett meningsfullt sätt. Där finns både polisromaner som Sjöwall/Wahlöös (sex stycken på topp 20), traditionella pusseldeckare som Rönblom, Lang och Trenter och moderna stora namn som Leif GW Persson och Henning Mankell. Dessa ska alltså jämföras inbördes och dessutom med böcker som på vissa sätt ligger i utkanten av vad kriminalroman normalt brukar omfatta, till exempel Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Hasse Alfredsons En ond man. Blir det kriminalroman bara för att någon dör genom annans påverkan och boken slutar med att läsaren får reda på hur det gick till? Den frågan kan också gälla Händelser vid vatten.
För det andra är frågan om Händelser vid vatten är Sveriges bästa kriminalroman. Det är naturligtvis i ett avseende en fråga om tycke och smak, men det finns nog en allmän uppfattning att detta är bra litteratur, belönad med (bland annat) Augustpris som den är. Blir den då också en bra kriminalroman? Den innehåller inte sådana originella grepp som gjort till exempel Tio små negerpojkar eller Dolken från Tunis klassiska. (Ni som har läst dem vet vad jag menar, ni andra har det nöjet kvar.) Jag skulle snarare vilja säga - med risk för att verka petimäter - att det är en mycket bra roman som också råkar handla om mord och innehålla det klassiska deckarmönstret att alla ljuger om något.
Handlingen är beskriven på andra håll, till exempel i den länkade artikeln ovan. Till vad som sägs där kan jag inte lägga så mycket mer än att jag också fångas starkt av stämningarna och beskrivningarna av naturen. Delvis beror det nog på att det är en typ av natur med myrar och fjällsjöar, som jag är alldeles ovan vid, och som för mig känns nästan lika exotiskt som, ja varför inte en alpdal. Stämningen är mycket präglad av glesbygd, avfolkning, utsatthet, ensamhet och avoghet mot nykomlingar. Svartvattnet blir inte ett ställe man gärna flyttar till.
Boken ska också bli tv-serie och det ser jag faktiskt fram emot med viss nyfikenhet. Klas Östergren som ska skriva manus har jag aldrig läst något av, men jag tycker han verkar ha en bra inställning i intervjun. Nu återstår det bara att se om det går att göra det utan Lennart Jähkel (som jag inte har något emot egentligen, men det kanske blir svårt att inte tänka på Pistvakt eller Jägarna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar