Tionde boken om Agaton Sax känns återigen lite oinspirerad. Lispington är förföljd av tidningen Morgon-Vrålet som tycker att han missköter utredningen av Rotmos-affären (som ska stavas med stort R, eftersom det är ett egennamn, men mer kan inte avslöjas här). Han kallar på Agaton Sax och det utspelar sig en sedvanlig historia av förväxlingar och maskeringar, där det figurerar skurkar utklädda till Sax och Lispington, till vanliga poliser och till andra skurkar, och där Sax och Lispington får klä ut sig till både persiennmontörer, telefoninstallatörer och skurkar. Agaton Sax och Lispington med och utan förklädnad:
(Tyvärr känns även Åke Lewerths teckningar lite rutinmässiga den här gången. Synd med tanke på hur bra de har varit tidigare.)
Det olagliga som händer kan närmast beskrivas som ekonomisk brottslighet med hjälp av datamaskin, men vad som egentligen ligger bakom alla jakter spelar allt mindre roll i serien. Det finns helt enkelt skurkar som ska sättas fast, och poliser (och Agaton Sax) som sätter fast dem. Mot slutet dyker faster Tilda upp på ett ovanligt vitalt och överraskande sätt, och det visar sig att hon "hade tagit en jättekurs och var nu fantastisk styv i engelska". På något sätt känns det som om serien avslutas naturligt med det som händer då, och det var kanske också meningen att den skulle vara slut där. Inte minst är det mycket resuméer och återblickar insprängt i handlingen. Sista boken kom först åtta år senare och på önskemål från det engelska förlaget, hälsar Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar