torsdag 31 december 2015

127. Stieg Trenter: De döda fiskarna


Sista delen i årets Trenter-projekt är en postum novellsamling, där åtta berättelser i olika längd samlats ihop för utgivning i Bonniers kriminalklassiker. Eftersom de varierar i längd från fem till drygt sjuttio sidor och är publicerade under en period på trettio år får man inte bli besviken på att de rimligen inte kan uppfattas som en genomtänkt helhet. Snarare är det väl en bonus att detta material letats upp och publicerats i åtkomlig form för alla kalenderbitare.

Den äldsta, av en nittonårig Stig Johansson, den blivande Trenter, men här under annan pseudonym, är närmast en spökhistoria, och får inte heller någon naturlig förklaring på slutet. En av de sista är snarast en rysare om ett par under skilsmässa som spelar ett intrikat psykologiskt spel gentemot varandra i tron att var och en håller på att bli mördad av den andra. Den idén hade jag gärna sett använd i något längre sammanhang. Här och var känner man alltså inte riktigt igen Trenter, om man har färska intryck av hans samlade produktion och är van vid att det mesta är romaner om Harry Friberg och Vesper Johnson, som löser mordgåtor (och åker taxi och äter rysk kaviar). Men vissa små drag kan man le igenkännande åt.

Redan 1939, i den annars inte så minnesvärda titelnovellen, använder han knepet att placera in historien rätt i tid genom att anspela på en verklig händelse. Eftersom berättelsen utspelar sig i London är det Randolph Churchills (son till Winston) bröllop (den 4 oktober 1939, har jag tagit reda på) som genom att figurera i en tidning får markera att novellen utspelar sig samma år som den publicerades. Det bör ha varit tydligare för den samtida publiken än för dagens.

Och 1947 har han hittat stilen med denna inledning, som i alla fall jag uppfattar som nästan parodiskt trentersk:
Dimman steg upp ur Nybroviken, gled i tunga våta sjok in mellan de nakna svarta trädkronorna i Berzelii-park, lade sig som en strategisk rökridå framför Berns och trängde sakta in över Norrmalmstorg.
Men det är i "Mördande fanfar" från 1944 som jag tycker han kommer närmast sig själv, så att säga. Det handlar om en Harry Ryman [sic] som är på operabesök, och påminner faktiskt inte så lite om Rosenkavaljeren i sitt springande bakom kulisserna. Även om det är spännande medan det pågår tycker jag inte riktigt att gåtan håller måttet; det är nog för många trådar för det korta formatet. Men den innehåller en assisterande kavat ung dam, precis som det ska vara.

Allra sist innehåller samlingen den ganska långa "Döden på studieresa" från 1963, där dialogerna har skrivits av Ulla Trenter. Eftersom det handlar om en gymnasieklass med bara flickor på resa till Rom kan nog den uppdelningen ha varit klok. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den; å ena sidan är historien mer än lovligt baserad på sammanträffanden (bildligt och bokstavligt), å andra sidan är det något med skolresemiljön som gör att det inte kan bli riktigt dåligt. I början kunde det rentav vara Maria Lang, när 29-åriga Brita Bengtsson får ta över ansvaret för en latinklass på näst sista året utan att någonsin ha undervisat förr. Denna fiktiva kusin till Puck Bure har också sin Einar i form av en rödskäggig historielärare, som på egen hand hamnar i Rom samtidigt. Nu lär ju Maria Lang och Stieg Trenter ha varit goda vänner i verkligheten, trots konkurrensen å yrkets vägnar, men nog ligger han farligt nära att plagiera Langs andra bok Farligt att förtära.

Helt på sin egen planhalva är han dock i vissa delar, när fröken Bengtsson och den rödskäggige kvällen före avresan äter "glasmästarsill, salt kött och en imponerande ostbricka" på Den Gyldene Freden, följt av "halstrad piggvar med oliver och tomater", som Trenter ju dessutom återkom till några år senare. På planet till Rom får flickklassen "räkcocktail och kyckling", vilket man nog inte kan räkna med nuförtiden, annat än i en klass som inte gymnasieklasser har råd med. Sedan betas det av sevärdheter i en takt som gör att döden har svårt att få en plats den borde ha i en deckarnovell, men det är i alla fall fröken Bengtsson som ska mördas, förstår man, och hon tror att det är några av hennes elever som ligger bakom. Den delen av historien känns löst påhängd, och bättre blir det inte av att berättarperspektivet skiftar från jag-form (fröken Bengtsson) till allvetande mitt i jäktandet mellan nattklubbar och zoologisk trädgård. Men jag tror, alla invändningar till trots, att den kan duga som guidebok för Romresan, för sevärdheterna är ju desamma nu 50 år senare.

Därmed är alltså Trenter-projektet avslutat. (2016 blir det ett annat projekt.) Med bok nummer 127 för i år landar jag dessutom snyggt på genomsnittet för perioden 2013 (128) och 2014 (126), som den här bloggen omfattar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar