Som en bonus till 2015 års Trenter-projekt lånade jag före jul hem den här lilla boken om maten hos Stieg Trenter, skriven av hustrun Ulla. (På omslaget äter hon lunch med make, dotter och - till höger - fotografen K W Gullers, förebilden till Harry Friberg.) Hon inleder med att citera ur den inledning jag fotograferade av från den första Harry Friberg-boken men - här dricker Friberg Vino Tinto i stället för Vino Rosso! Nu har det framgått på olika håll att Trenter bearbetade sina romaner inför nyutgåvor, så det behöver inte vara ett misstag. Mitt exemplar av Farlig fåfänga är alls ingen förstaupplaga, så det kan ha justerats på vägen.
Om man som jag har läst hela raden om 25 romaner från 1943 till 1967 är det ganska mycket av de utvalda godbitarna som man känner igen. Här finns oxfilén när Friberg och Vesper Johnson äntligen blir du med varandra, delikatessassietterna i Tragiskt telegram och Som man ropar..., spagettin i Milano i Tragiskt telegram, piggvaren på Rosenbad i Eld i håg, picknicken i baksätet på en polisbil i Roparen, piggvarscevichen i Färjkarlen (med förslag till recept på det som i romanen anges ha "halvdussinet hemligstämplade ingredienser"), sillsmörgåsen på Stallmästargården i Sjöjungfrun, sandvikarna på Riche i Guldgåsen och Peggys smörrebröd i Flickan som snavade på guldet. Samt mycket annat som jag kände igen utan att ha fastnat för det så att det har kommit med i respektive bloggpost.
Angående Vesper Johnsons craving för ansjovissmörgåsar så verkar den ha delats med författaren själv; Ulla vittnar om att han uppskattade danska smörrebröd, men "En av Stiegs svenska favoriter var ägg och ansjovissmörgås, just så som man fick dem på de gamla ölkaféerna." Det är heller ingen överraskning att han under 50-talet fick en stor kärlek till Italien och dess mat (och dryck).
Det är ingen fullständig genomgång av all mat som ätits i alla böckerna, men fem av dem gås igenom systematiskt, och det blir ganska intressant som vittnesbörd om hur tiderna och smaken förändrades. Sedan finns det lite recept, som alltför ofta bygger på ingredienser och metoder som jag inte riktigt behärskar (men sugen blir man). Gravad strömming ska jag i alla fall prova, liksom arancio al cardinale, som är en apelsin, skalad med kniv, så allt det vita är borta, ställd på en ananasring, toppad med en persikohalva och ett cocktailbär. Den verkar dock vara hämtad från parets favoritrestaurang i Florens och inte från någon av böckerna.
Sist finns också en bibliografi, omtryckt från tidskriften Jury, men ändå nyttig för den kalenderbitare som inte har uppgifterna på annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar