89. Sofie Axelzon: Gula rosornas stad

Ett vanligt feelgoodupplägg, så vanligt att det närmast har blivit standard, är "ung kvinna flyttar till småstad, startar ny karriär och träffar potentiell partner". På vägen ska det finnas lite problem, exempelvis genom att karriären stöter på hinder eller att den potentielle partnern är motvillig. I de här avseendena är detta en typisk feelgood, men här finns definitivt också originella inslag.

Huvudpersonen Iris är akademiker, och hennes nya eller halvnya karriär består i att ta hand om ett fynd av gamla böcker i Strängnäs, dit hon alltså flyttar från sin tidigare tillvaro som mambo i Gustavsberg och doktorand vid Stockholms universitet. Det gör att det här på många sätt ligger långt från de traditionella starta eget-berättelserna om surdegsbagerier, hattaffärer eller andra härligheter.

Här finns också ett inslag som är mer typiskt i deckare av olika slag, nämligen en oförklarad historia i dåtid. Sådant har man ju också stött på förr, men här är det en medeltida sägen om en munk och en nunna som sägs ha fått barn tillsammans. Hur det ligger till med sanningshalten i den är länge okänt för Iris och hennes nutida omgivning, men vi läsare får i återblickar så mycket information att vi åtminstone vet att de båda har funnits och haft en relation. Hur den relaterar till nutiden behöver man inte ha läst väldigt mycket spänningslitteratur för att lista ut, men det gör faktiskt inte så mycket.

Osökta möjligheter att berätta om Strängnäs historia infinner sig förstås, och där kan det understundom blir lite långrandigt. Man får det man behöver ända från stadens etablering med kloster och domkyrka fram till nittonhundratalspoeten Bo Setterlind, som var den som myntade uttrycket "gula rosornas stad". Och varje inblandat hus har sin historia, nogsamt berättade i intrigen och i ett (för) långt efterord.

Normalt är jag inte förtjust i alltför omfattande inslag av den sorten, inte heller i en bok som håller måttet för övrigt. Men här fungerar det på något sätt, eftersom Iris som inflyttad och historiker rimligen måste orientera sig i allt detta. Därmed är det här en oväntat bra historia, även för oss som aldrig har varit i Strängnäs.

88. Gabriella Ahlström: Minne och begär

Greppet att låta en romans handling utspela sig under en enda dag är använt tidigare, men kan vara effektivt om det hanteras på rätt sätt. Utan paralleller i övrigt tänker jag på Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, som handlar om en dag från morgon till kväll, men också har avsnitt som ger bakgrund till dagens händelser.

Här befinner vi oss i någon sorts nutid, i varje fall en tid som infaller efter att pandemin har peakat, men ännu inte helt lagts till handlingarna. (Baksidestexten säger "en inte alltför avlägsen framtid", och det händer vissa saker som pekar på att det kan vara så.) Huvudpersonen Maggie är författare, åtminstone på så sätt att hon har skrivit böcker som har kommit ut, men just nu verkar hon inte skriva mycket alls. Hennes man är konstnär, och målar visserligen både den aktuella dagen och i allmänhet, men inte heller han har samma fart i karriären som tidigare. De bor sedan ett litet tag i Malmö efter att ha lämnat ett radhus i Stockholmsområdet, dels på grund av pandemin, dels på grund av ekonomin. Tillsammans med dem bor sonen David som går på gymnasiet, och så finns där också ett rum åt den äldre sonen Tom. Honom har de inte sett på ett bra tag, och ingen av dem vet riktigt var han befinner sig eller vad han gör. Möjligen är han med i något av de aktivistiska sammanhang som Malmö flödar över av, i varje fall i den här fiktionen. Den aktuella dagen är en fredag, och av någon anledning tror åtminstone Maggie att han ska komma hem just en fredag, så då anstränger hon sig lite extra med maten.

Det är en för dagens förhållande ovanligt kort roman, bara ungefär tvåhundra sidor, men den är ovanligt lagom lång. Det som ska berättas finns där, och även om det händer både stora och små saker är det inte något av det som tilllåts bre ut sig i oändlighet. Det är av olika skäl ingen glad tillvaro familjen har, för Toms frånvaro är inte det enda olösta problemet. Snarare hopar de sig, utan att någon tar tag i dem så som man hade önskat för deras egen skull att de hade kraft till. Det betyder inte att allt är nattsvart, men alla de tre närvarande i familjen verkar ha svårt att ta vara på de ljusglimtar som finns. Att de alla tre nöjer sig med det otillfredsställande är vad jag identifierar som ett genomgående tema. Utan att vara spektakulär i handling eller språk är den här boken faktiskt en läsupplevelse som jag inte gissade att jag skulle få just här.

87. Harry Bates: Farewell to the Master

Återigen konstaterar jag att jag helt enkelt inte gillar science fiction, och kanske borde jag dra någon slutsats av detta återkommande konstaterande. Den här långnovellen är alltså inget undantag; jag har svårt att hålla fokus på vad som händer, för att inte tala om att bry mig om de medverkande. Det handlar om att två rymdvarelser oförklarligt finns på jorden (i Washington D.C. händelsevis) och vad som då händer, inte minst i relation till en tidningsfotograf som är något av huvudperson. Mest känd är kanske den här historien för att ha blivit filmad inte mindre än två gånger under titeln The Day the Earth Stood Still, senast 2008 med Keanu Reeves.

86. Vincent O'Sullivan: The Business of Madame Jahn

Detta är en svårdefinierad novell, för den är både spökhistoria och kriminalnovell, två genrer som normalt utesluter varandra. Den är också en illustration av hur det till synes perfekta brottet inte är så perfekt när brottslingens nerver sätts på prov. Möjligen ska de övernaturliga inslagen ses som resultat av hans dåliga samvete snarare än tecken på att det verkligen finns spöken.

Vincent O'Sullivan finns på Wikipedia, men han verkar annars i stort sett bortglömd. Det har han inte helt förtjänat, tycker jag.

85. Mats Strandberg: Musan

Sist av alla, som det känns, provar jag nu Mats Strandberg, synnerligen framgångsrik i det skräcksegment som så många gillar. Själv är jag kluven till genren; jag vill gilla den mer än jag oftast gör.

I huvudrollen − det här framstår efter hand snarast som ett skådespel − ser vi Hedda, inte alltför framgångsrik författare, som efter några ungdomsböcker har försökt sig på att skriva deckare. Den första kom ut men sålde inget vidare, och nu förväntas hon skriva del två i den trilogi hon har lovat förlaget. Hon har skäl att ta tag i detta, eftersom hon har sonen Hugo, åtta år, som behöver försörjas också den halvtid han tillbringar med Hedda och inte med hennes före detta. Som en skänk från ovan kommer då kontakten med hennes gamle vän från en skrivarutbildning, David Ridings. De har inte hörts av på länge, men nu vill han att hon ska komma och fira midsommar med hans storfamilj. Hedda ser det som en möjlighet att få skrivro och kanske också inspiration.

David är om jag räknar rätt femte generationen i en verklig kulturklan. Huset är fullt av konst som skulle inbringa astronomiska summor om den komme ut på marknaden, och de nu levande generationerna, främst hans mamma och morfar hör till landets mest kända namn på sina respektive områden. Delvis beror det väl på att de härstammar från den patriark som lät bygga det enorma huset (för sin frus pengar, noterar man) och umgicks med Carl Larsson, Albert Engström och andra storheter. Huset heter Villa Thamyris, döpt efter en son till musan Erato, och det visar sig vara symboliskt på mer än ett sätt, även i nutid.

Hedda blir onekligen inspirerad att skriva, och de avsnitt ur hennes bok som vi får del av är faktiskt stor humor, när vi vet vilka händelser som hon bygger sin deckare på. Själva intrigen tar annars tid på sig att komma loss; det går mer än halva boken innan det kan kallas skräck. Fram till dess är det snarare en obehaglig stämning som bygger på Heddas utanförskap, när alla andra hålls samman av både familjeband och kapital − såväl ekonomiskt som kulturellt. När det har blivit midsommarafton, Hugo anslutit till sällskapet och det hela går överstyr räcker inte skräck som beskrivning. Min upplevelse av det kan snarast beskrivas som skräckel. Mitt i allt slafsandet är det ändå ett antal trådar som knyts ihop och gör att historien fungerar inom sina förutsättningar. Det säger nog mer om mig än boken att det är den första halvan som fångar mig mest.

84. Ida Kjellin och Lina Blixt: Gömda bestar. En kryptozoologs loggbok

För att vara målgrupp för den här boken ska man nog vara ungefär en femtedel så gammal som jag. Det hindrar inte att jag har haft stor behållning av den, och det får mig att tro att också dagens tolvåringar kan uppskatta den. De är dessutom ungefär jämnåriga med huvudpersonen och berättaren Elias Leijon.

När det börjar har Elias det inte så lätt som mobbad på internatskola och släktens fattiga kusin från landet (bokstavligt talat). Av vissa anledningar ger sig han och hans mamma ut på något som visar sig bli en jordenruntresa för att lokalisera och dokumentera kryptider. Därmed avses sådant som studeras inom kryptozoologin; bland de mest namnkunniga i det här sammanhanget finns yetin i Himalaya och Sasquatch/Bigfoot i Nordamerika. Men eftersom de förutsätts komma med bevis om sju stycken möter de också andra varelser än dessa humanoider. Det hela slutar förresten med stor dramatik i Östersund i anslutning till en jakt på Storsjöodjuret.

Det är något av ett lyckokast att boken till allra största delen består av den loggbok som Elias för under resan. Det gör att vi följer med mer eller mindre i realtid när hinder uppstår, antagonister dyker upp och, förstås, kryptider påträffas. Eftersom Elias är tolv år när det börjar kan han uppfattas som något lillgammal, men det hör till fiktionen och fyller också sin funktion. Däremot är framställningen såvitt jag kan märka fri från ett drag som kan bli påfrestande, nämligen att vi läsare ska förstå hur något hänger ihop innan Elias gör det. Och inte mig emot.

83. Tom Gauld: Bibliotekariernas hämnd

Det är inte bara bibliotek och bibliotekarier som det skämtas med i den här serieboken, utan i stort sett allt som rör läsare, litteratur och författare får slängar av sleven. Vad man tycker är roligast är förstås en smaksak, men själv är jag mest förtjust i sådant där jag kan identifiera mig:

Det här har också stark igenkänningsfaktor för den som brukar gå på författarbesök på bibliotek:

Här undrar jag om Gauld har tjuvtittat hemma hos mig:



men vi är kanske några stycken av den sorten. I ärlighetens namn ska sägas att just den här har jag faktiskt lånat.

82. Vincent O'Sullivan: A Study in Murder

Det perfekta mordet är ju en gammal trop i kriminallitteraturen, här än en gång använd. Novellen slutar för tidigt för att man ska vara säker på att mordet verkligen är perfekt; inte minst funderar jag på om inte mördaren skulle ha svårt att hålla tyst om vad han har gjort. Dessutom är förutsättningarna mer än lovligt tillrättalagda, men jag kan sträcka mig till att den som serveras denna situation på ett fat kan ha förutsättningar att komma undan.

Det här inlägget är förresten ett litet jubileum, nämligen nummer 2500 sedan bloggen startade i början av 2013.

81. Edgar Allan Poe: Loss of Breath

Det är inte alltid lätt att följa med i Edgar Allan Poes noveller när man hör dem upplästa. Den här innehåller mycket anspelningar på och citat från andra sammanhang, eventuellt även fiktiva sådana. Det samsas med en surrealistisk historia om en man som bokstavligt talat har tappat (bort) andan, det vill säga förlagt den. Han blir tagen för att vara död, för att nämna något av det mest naturliga. Ibland är det tur att kända noveller har egna Wikipedia-sidor, som den här.

80. Johan Rundberg: Sällskapsresan

Två bröder reser till Polen. En av dem berättar historien, den andre ska genomgå någon sorts behandling, som inte får veta mer om. Allt är mycket realistiskt i så måtto att de inte berättar saker för varandra som de kan förväntas känna till, men det gör också att mycket förblir oklart för oss läsare. Tyvärr blir jag inte riktigt klok på det här.