Med denna tionde bok når serien om kommissarie Gunnar Barbarotti sitt slut. Det är ingen spoiler, för det framgår i en inledande anmärkning, och tycker man ändå att det är en spoiler står det dessutom i presentationstexten hos min strömningstjänst. Det här är också ett naturligt ställe att sätta punkt, eftersom han och sambokollegan Eva Backman står i begrepp att gå i pension och flytta från det fiktiva Kymlinge till det autentiska Gotland. Även om de halvt om halvt pratar om Fårösunds detektivbyrå är min gissning att Nesser håller sitt löfte och sätter punkt här. Som han skriver i sitt efterord finns det något snyggt i att det därmed har blivit tio böcker om Barbarotti (fast det först kallades för en kvartett som blev fem böcker), tio om Van Veeteren och så en där de båda fick träffas och samarbeta. (Som grädde på tårtan hette den första Van Veeteren-boken Det grovmaskiga nätet.)
I huvudsak handlar det här om ett gammalt fall från nittiotalet, när både Barbarotti och Backman var lediga från Kymlingepolisen av olika skäl. Deras dåvarande chef Asunander är förstås pensionerad vid det här laget, och som av en händelse finns han också på Gotland, på ett äldreboende i Visby. Han är sysselsatt med att försöka få ordning på vad som egentligen hände, och när något behöver kompletteras rycker Barbarotti och/eller Backman in. Det här gör att ingen av de båda egentligen kan sägas ha ansvar för själva utredningen, om det nu ens är en utredning. Och Asunander själv är snål med information till dem, liksom de inte alltid berättar allt för honom.
Förutom det här får vi läsare-lyssnare också en del information i form av kapitel som faktiskt utspelar sig på nittiotalet (och några återblickar därifrån till tidigare händelser). Däremot är det oklart hur den informationen eventuellt når någon av de tre poliserna. Jag har väldigt svårt för det här berättarsättet, för jag tycker det är ett oärligt sätt att hantera sina karaktärer, som jobbar och sliter, men av författaren förvägras vettiga arbetsvillkor.
Fallet är vad jag skulle kalla typiskt nesserskt. Det dyker upp en man hos polisen och hävdar att han har strypt sin fru i deras hem. Men när polisen kommer dit finns där ingen fru, varken strypt eller levande, och han vill inte berätta mer. De har alltså dels ett försvinnande, som möjligen är ett mord, dels en gärningsman som har erkänt mordet, men inte berättar vad han eventuellt vet om försvinnandet. Det är lovande utgångspunkter, men de slarvas lite bort genom att de blir delar i en mycket längre och spretigare intrig, som bitvis är svår att hålla ordning på, både för författaren och läsaren, är mitt intryck.
Till det svåra hör också att det här är en historia som nog gör sig bäst läst i pappersform. Det blir så småningom tjockt med folk, som är släkt med varandra på olika sätt, och även om Barbarotti och Backman pedagogiskt går igenom det med varandra flera gånger är det inte lätt att hålla i huvudet. Det förekommer också chiffer som har sin betydelse för lösningen, och det är ett inslag som är mer eller mindre omöjligt att fullt ut ta till sig i lyssnad form.
Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.
Det här är inte den bästa Barbarotti-boken, och för den som har önskat sig att serien skulle sluta på topp är det möjligen en besvikelse. Men jag tror att vi som har hållit ut fram till nu ändå kan vara rimligt nöjda, för det är en omisskännlig Nesser med dröjande tempo och olyckliga människor som han brukar skriva om. Barbarotti och Backman är däremot lyckliga över att få gå i pension, kanske rentav över att inte behöva utreda fler fall.
