89. Lena Fye: Socionomen som hellre ville vara detektiv

Novellsamlingar kommer i de mest skiftande format. Den här är på ungefär en timme och tjugo minuter och rymmer fem korta berättelser. De relaterar löst till varandra genom anspelningar fram och tillbaka, förutom att de alla utspelar sig på Södermalm i Stockholm och har samma huvudperson. Hon är socionom, men som titeln antyder har hon också en undersökande läggning. Man skulle kunna beskriva henne som något för nyfiken för sitt eget bästa, för hon hamnar i oönskade situationer.

Jag blir inte riktigt klok på genren här, för jag hade väntat mig något mer detektiviskt, även om jag inte tänkte mig att det skulle vara helt realistiskt. Men här förekommer inslag som ‒ om jag inte helt missuppfattar någon premiss ‒ måste placeras inom det övernaturligas ram. Det behöver inte vara dåligt, men varudeklarationen brister en aning. Utan att ägna mig åt det näthat som grasserar i kommentarer/recensioner i ljudboksappen måste jag också konstatera att uppläsaren inte gav mersmak.

88. Sanna Samuelsson: Köldhålet

En klassmedveten glesbygd någonstans i Sverige för ett tag sedan (mobil med antenn!) är miljön för den här novellen. Det som händer är ‒ i min tolkning ‒ inte huvudsaken, utan mest en förutsättning för att miljön ska kunna få en berättelse knuten till sig. Det fungerar bättre än det låter när jag berättar om det. Frågan är om inte det här är den bästa hittills sedan nyordningen med noveller i stället för radioföljetong introducerades.

87. Sara Gordan: Skallarna

Den här novellen svävar mellan realism och surrealism (eller åtminstone något icke-verkligt). På ett plan handlar det om en äldre man som bor med sin katt, har ett trädgårdsland och klarar sig själv. Men så drar det iväg åt ett annat håll, när han planterar sina tappade tänder och något börjar växa där. Om man har öronen med sig är det en intressant historia, och man tänker vidare på den efteråt (på ett bra sätt, ska understrykas).

86. Hanna Nordenhök: Härföraren

Den nedlagda Radioföljetongen (som ibland smet emellan med noveller) har nu efterträtts av Novellen i P1, fortfarande med nyskrivna noveller. Det ska komma en varannan vecka, framgår det. Jag ser fram emot detta och tror att det kan bli bra.

Den här första var däremot inte vad jag behövde höra just nu. Det är en obehaglig historia som utspelar sig i någon sorts diktatur eller förtryckande miljö och handlar om en far i ledande ställning och hans dotter som kommer på besök. Jag brukar kunna uppskatta berättelser som är ett utsnitt av tillvaron, där man inte får reda på allt, men det här var efter omständigheterna för fragmentariskt för att fungera för mig.

85. Matthew Costello och Neil Richards: Mystery at the Manor

Det kriminalfall som blir aktuellt i den här andra delen av den nu mycket långa serien om Cherringham handlar om en brand på herrgården Mogdon Manor (nej, inte Mogadon), som leder till den ende kvarboendes död. Han har snikna barn som vill ärva, och även i övrigt är det mycket som är skumt omkring både herrgården och honom.

Det något omaka paret Sarah (brittisk ensamstående mamma utan annan erfarenhet av brottsutredning än föregående bok) och Jack (amerikansk före detta polis med desto mer sådan erfarenhet) fortsätter att vara sympatiskt inställda till varandra. Det underlättar förstås främst för dem själva, men det är också välgörande att vi inte behöver ta del av deras stereotypa konflikter. Jag hade tänkt mig att vi nu skulle få reda på lite mer om dem, inte minst Jacks bakgrund, men så blev det knappast. Vad som har hänt honom är fortfarande lika okänt.

Det är något med kortromanformatet som är mycket tilltalande. Några timmars lyssning, och man får en hel historia som inte är lika begränsad som novellen. Det säger sig självt att man inte får samma djup i karaktärerna eller samma mängd parallella intrigtrådar att följa, men ibland önskar man sig bara det här. Då är Cherringham-serien definitivt ett bra val.

84. Katherine Mansfield: Flugan

En novell som har en egen Wikipedia-artikel, det är en utmaning för envar som skriver om sitt läsande, för vad kan det finnas för nytt att säga då? I förhållande till Wikipedia kan man i alla fall dela med sig av sina intryck, nämligen att det är en skickligt utförd novell av den sort som kombinerar återberättande av något i det förflutna med en episod i nutid (läte det inte så klyschigt kunde man säga "i blixtbelysning"). När man ska analysera vad de båda har gemensamt blir det litteraturvetarfest.

83. Lottie Ålhed: Den snövite mannen

Snövit är så välkänd i vår kultur, om det nu beror på det klipp ur Disney-filmen som visas på julafton eller på bekantskap med sagan som bröderna Grimm nedtecknade, att hon går att använda som en utgångspunkt för en annan berättelse. Här är det en man som klär sig som hon, och av beskrivningen att döma är det snarare Disney än Grimm som han inspireras av. Det är en fantasieggande idé, även om formatet här begränsar vad det går att göra av den. 

82. Nina Ehrgård Ejlertsson: Undersökningsplikt

Den här korta skräcknovellen handlar om en författare (eller möjligen författare in spe) som har skaffat sig ett hus i skogen för att få skrivro. Det kan man ju räkna ut på förhand att det inte kommer att gå bra, och mycket riktigt visar det sig finnas någon sorts varelser där. Av någon anledning fungerar inte det här annars tacksamma upplägget för mig, möjligen för att det inte är något som är det minsta överraskande.

81. Wilhelm Cederwall: Det komplicerade fallet utanför Huskvarnas slott

("Omslaget" och uppläsningen nämner inget efternamn på författaren, men i ljudboksappen finns det angivet, och jag har ingen anledning att tvivla på att det är korrekt.)

Den här lilla deckarnovellen har drag från genrens guldålder vad gäller miljö, karaktärer och inte minst intrigens frikoppling från realistiskt polisarbete, till och med vad gäller den tiden. Det är någon som har fallit ut genom ett fönster, eventuellt genom någon annans medverkan, och mer ska inte sägas för att inte förstöra det hela. Intrigen är överraskande och bra, ja, överraskande bra, faktiskt. Däremot är det synd att ingen redaktör har hjälpt författaren när han går vilse bland kvasiålderdomliga uttryck. Får man uttrycka en liten förhoppning är det att han framöver hamnar på ett traditionellt förlag med ett sådants resurser.

80. Helena Kroon: Mördarens hand

Den här novellen är mer skräck än deckare, men alls inte oäven. Det handlar om ett syskonpar, där hon blir sjuk och han ska försöka rädda henne med hjälp av något han kan komma åt eftersom han hjälper en äldre herre att mata dennes akvariefiskar. Det brukar vara ett gott tecken när man vill att novellen ska vara längre för att temat ska kunna utvecklas, och så är det här.