114. Håkan Nesser: Berättelse om herr Roos

Frågan är om detta är en deckare. Med den vida definitionen att det ska handla om ett brott och en utredning av brottet hamnar man kanske nätt och jämnt på rätt sida om gränsen, för det begås ett brott och efter ungefär 250 sidor gör polisen Gunnar Barbarotti entré. Fram till dess har det handlat om herr Roos, nästan parodiskt vanlig och tråkig, som vinner på tips och använder pengarna till att köpa ett litet torp. Dit åker han på dagarna, men han låter sin fru tro att han fortsätter jobba som ekonomichef på en termosfabrik. Det håller förstås inte hela boken, utan något måste hända, som visar hur ett vanligt, ganska tråkigt liv kan ta en oväntad vändning. Polisutredningen blir då inte det viktiga i den här tredje delen om Barbarotti, som nu för övrigt har fått ny ordning på sitt privatliv.

Roligast tycker jag var att fru Roos är med i ett kvinnligt nätverk som heter Ärkenymferna.

113. Marco Page: Bokad för mord

Det här trodde jag att jag skulle tycka bättre om än vad jag faktiskt gjorde. Den något töntiga svenska titeln ska föra tankarna till den värld där det hela utspelar sig, nämligen New Yorks antikvariat och auktioner på begagnade böcker. Huvudpersonen och hans fru (som det nog ska föreställa på det tidstypiska omslaget) driver ett litet men exklusivt antikvariat och assisterar dessutom försäkringsbolag med värderingar och efterforskningar av stulna dyrgripar. Det handlar inte så ofta om mordutredningar, men här är det en av deras ljusskygga konkurrenter som har fått stifta bekantskap med en automatpistol, som ju alla i branschen verkar ha en i fickan. Det jag har svårast för är krocken mellan antikvariatsbranschen och den hårdkokta genre berättelsen rör sig i. Jag trodde inte att antikvariatsbokhandlare var så mycket i slagsmål och skottlossningar, och verkligen inte att de hade en så väldigt hög alkoholkonsumtion.

Författaren är en pseudonym för Harry Kurnitz, som också skrev filmmanus. Inte minst skrev han själv manus till den film, Fast Company, från 1938, som bygger på boken. Den är jag trots allt lite sugen på att se för sakens skull.

112. Dorothy L. Sayers: På tal om Sherlock Holmes

Den här lilla boken innehåller fem essäer av Dorothy L Sayers på (eller i anslutning till) temat Sherlock Holmes. De fyra första handlar om Watsons fru(ar?) och förnamn, Holmes' universitetstudier (Cambridge eller Oxford?) samt kronologin i novellen "De rödhårigas förening". Det är hållet i en allvarlig akademisk ton med notapparat och allt man kan önska sig. Möjligen är jag alltför lite sherlockian (faktiskt knappast alls, även om jag har läst en hel del för nu ganska många år sedan) för att riktigt uppskatta dem. Men entusiasmen och den torra engelska humorn gör ändå att de är läsvärda.

Den femte essän handlar om Aristoteles' Om diktkonsten och hur den kan appliceras på tvåtusen år yngre litteratur, inte bara Holmes-berättelser utan en del annan detektivfiktion från tidigt 1900-tal. Det är förvånande vad mycket intressant han hade att säga om en genre som inte fanns då.

111. Hans-Eric Hellberg: Stöldvågen

Jag tror att det i denna tionde bok är första gången som Mats' och Päivis skolgång spelar någon roll utöver att vara ett tidsödande hinder när de vill ägna sig åt sina utredningar. De verkar också gå i samma klass, vilket jag inte har uppfattat tidigare. Alltnog, klassen håller på att samla in saker för att ordna loppmarknad, och deras lager drabbas av stöld, samtidigt som Päivis numera välbekanta karelska veterancykel försvinner och ett antal affärer med mera i Kvarstad drabbas av stölder. Mats och Päivi tar sig på sedvanligt frejdigt sätt an dessa var för sig oansenliga brott. Jämfört med förra boken är det mer som vanligt; den obligatoriska utklädningen finns med, där särskilt Mats, utklädd till äldre farbror med starka glasögon, råkar i knipa genom att bli förväxlad med PRO:s väntade föredragshållare. Radiopoliserna Krossat Glas (som faktiskt nu verkar heta Glas i efternamn) och Mjuka Olsson visar en trevligare sida än tidigare och ser på ett lite farbroderligt sätt agenterna som kolleger.

Hellberg har, som jag kanske har skrivit om tidigare, ett alldeles eget, kreativt sätt att använda svenska språket. I den här delen är det ovanliga verbböjningar, som nog avses vara roliga, men som jag inte riktigt hittar det humoristiska med, när de återkommer för ofta och blir något tvungna lustigheter. Innan jag tröttnade samlade jag på mig följande:
fnissa - fnass
hitta - hatt
trilla - trall
titta - tatt
ringa - rang
Väl bekomme, ni som uppskattar det utan sitt sammanhang.

110. Hans-Eric Hellberg: Det försvunna fotografiet

Med den här delen lämnade böckerna om Mats och Päivi (som agenterna Dunder och Brak) Rabén och Sjögrens Pop-serie och gavs i stället ut på Wahlströms. Jag tror att jag lämnade dem i samma veva på grund av andra läsintressen, för jag har inget minne av det här utförandet från förr.

För första gången lämnar agenterna Kvarstad, motiverat av att Mats med familj ska på semester och Päivi får följa med eftersom henne mamma Sirkka ska på facklig kurs. Semestern tillbringar de inte så långt bort, i byn Busnäs, som Hellberg använt i andra sammanhang, bland annat i julkalendern 1986. Där bor de hos en äldre dam, Victoria Ross, med förflutet som amatörfotograf. "Det försvunna fotografiet" stjäls från en utställning på biblioteket, och när det också sker inbrottsförsök hemma hos Victoria inser Mats och Päivi att det är något med fotografiet som någon vill dölja. Den delen av berättelsen visar sig ha en ganska allvarlig ton, som utan vidare hade platsat i en vuxendeckare.

Annars det är mesta som vanligt, som läsarna väl önskar. Mats är fortfarande mer intresserad av mat än av Päivi, men hon är lite mer försigkommen än tidigare, och man kan tänka sig att de så småningom kan bli annat än vänner. Som kommentar till det berättas att de följer TV-serien Kram, som uppenbarligen bygger på Hellbergs egen bok med samma namn.

109. Ebbe Carlsson: Liket i lådan

Ebbe Carlsson har väl knappast gått till historien som författare; det här blev hans enda bok under eget namn. Med det ska förstås att han också är en av de många som nämns som tänkbara bakom pseudonymen Bo Balderson, men det tror jag själv inte så mycket på. Dels var han ung och okänd journalist när Balderson började publicera sig, dels är inte den här boken alls av samma klass. Snarare får jag intrycket att Ebbe Carlsson hade blivit känd och tog chansen att få ut en bok innan det var för sent. Han dog 1992, året efter att den här boken kom ut.

Historien innehåller sådana tidstypiska drag som kurder, buggning och vapensmuggling (och "det fenomenala ordbehandlingsprogrammet Word Perfect"). Vanliga poliser är i stort sett hederliga människor med gott uppsåt, polischefer (som länspolismästaren Holm) är däremot karriärister som inte tillför utredningen något vettigt. Som synes har boken också drag av nyckelroman. En del personer, som Jan Guillou och Henning Sjöström, figurerar under sina egna namn, andra är lätt maskerade, som "den kände kriminologen Mikael P O Olovsson" och utrikesminister Leif Johansson, som väl ska vara Sten Andersson. Vad gäller honom tycker jag att det borde ha varit möjligt att vara både elakare och roligare. Det enda jag skrattade åt var yttrandet "I så fall måste jag nog tala med Yassir om saken", som jag tror också i någon variant fanns med i en Helt apropå-sketch.

108. Selma Lagerlöf: Anna Svärd

Långt om länge har jag nu tagit mig igenom den tredje och sista delen i trilogin som börjar med Löwensköldska ringen och fortsätter med Charlotte Löwensköld. Den ansluter sig i stil och tema mer till den andra än den första. Det får väl beskrivas som någon sorts släktkrönika, där den ödesdigra ringen påverkar människoöden generation efter generation. Jag har lite svårt att hålla reda på alla inblandade och deras relationer till varandra, och det måste man nog göra för att ha fullt utbyte av den här sortens litteratur. För att vara omkring sekelgammalt känns det ändå ovanligt modernt och lättläst.

107. Sven Stolpe: Drottning Kristina. Den svenska tiden

Med tanke på Sven Stolpes allmänna mustighet hade jag nog väntat mig att det här skulle vara lite, ja, mustigare än vad det är. När det väl handlar om drottningen själv är det ganska intressant, men för mycket är filosofiska och religionshistoriska resonemang som i och för sig har bäring på hennes situation, men blir alldeles för torra för min smak. Jag hade nog också väntat mig att författaren skulle stå mer på Kristinas sida, men han skildrar henne som inte odelat sympatisk. Den här delen handlar alltså om Kristinas liv fram till och med abdikationen, och det finns en del till om hennes liv därefter. Den får vi se när jag får lust med.

106. Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford

Månadens bokcirkelbok hade jag valt, och vi var ganska samfällt nöjda med den, verkade det som. Det är den sortens bok som det nästan inte går att berätta något om utan att förstöra spänningen för den som ska läsa den, så det får bli några lösa iakttagelser utan handling. Heden Exmoor i sydvästra England har jag ju läst om tidigare, och det är något med det landskapet som tilltalar mig mycket. Här är det en kvinnlig berättare som kommer till byn Winsford, där hon har hyrt ett hus. Hennes bakgrund och anledning till att vara där kryper förstås fram så småningom, i alldeles rätt avvägda portioner för att det hela tiden ska vara spännande. Min vana trogen har jag suttit med Google maps uppe och följt berättaren i spåren, och är nu (igen) mycket sugen på att åka dit och vandra själv.