36. Katherine Mansfield: Trädgårdsfesten och andra noveller

Nu kan jag inte hitta tillbaka till det, men i något sammanhang relaterat till novellutmaningen som jag är med i dök denna samling upp som ett tips. Sedan dess har det hänt så mycket med min novellläsning att den nu inte leder till någon avbockning på listan, men man kan ju läsa noveller ändå, och det är ju om inte annat en ny författare i årets tema. Mansfield (från Nya Zeeland, men också verksam i England) är uppenbarligen ett stort namn, även om hon verkar ganska okänd i Sverige. Den här samlingen består av några hittills oöversatta och några nyöversatta noveller.

Jag har lite svårt för en del av berättelserna här; det känns som om de går högt över huvudet på mig. Ett par stycken av dem är däremot precis sådant som jag uppskattar. Titelnovellen, om en trädgårdsfest i slottsmiljö med potentiellt förhinder, är en sådan. Den kan den hugade läsa själv här, och därefter eventuellt läsa lite om här. "Den gröna filtklädda dörren som ledde till köksregionerna" har jag ju varit inne på förr, och parallellen till Downton Abbey är ju självskriven när en tjänsteande kommer och frågar: "Ursäkta mig, frun, men kokerskan ber mig fråga om frun har vimplarna till snittarna?" Lysande.

35. Göran Hägg: Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986

Den här hör till de där böckerna som blivit köpta, bläddrade i och sedan betraktade som att jag nog har läst dem, fast jag egentligen bara har läst valda godbitar utan minsta sammanhang. Nu har den varit bredvidläsning i några veckor, för jag brukar gilla Göran Hägg och upplägget här är tacksamt.

Det handlar alltså om Sveriges historia, dels vad gäller politik och ekonomi, dels kultur och andra samhällsförändringar som inte brukar få plats i historieböckerna. Ett roligt grepp är att han återkommer till sig själv och sin egen livssituation vid olika tillfällen och sätter den i förhållande till sådant som studentexamen(s avskaffande), den ekonomiska politikens påverkan på privatekonomi och vad han gjorde när Olof Palme mördades. En hel del är förstås bekant från olika sammanhang - det handlar inte om grundforskning, precis - men jag har nog aldrig fått det förpackat på det här sättet.

Ett lite tröttsamt drag är författarens förkärlek för stora ord; det är mycket "aldrig vare sig förr eller senare" som kanske är sant, men svårkontrollerat. Och när det kommer för ofta blir jag tyvärr lite skeptisk. Men annars är det som sagt intressant, och berätta kan han ju.

34. Bo Balderson: Statsrådets fall

Den här tredje Balderson-deckaren tyckte både min medläsare och jag påminde mer om den första än om den andra. Jag, som har läst alla elva tidigare, tycker att den här är den som hittills påminner mer om mitt minne av hur en typisk Balderson ska vara. Förutom ett mord i en liten krets misstänkta ägnar sig statsrådet här ganska mycket åt sina självpåtagna undersökningar av de misstänktas garderober och liknande, motvilligt åtföljd av svågern adjunkt Persson. På grund av diverse förvecklingar hamnar herrarna på kungamiddag i Vita havet, som av allt att döma är ganska troget återgivet på omslaget (se ovan):

Det förekommer också några episoder som inte direkt har med mordfallet att göra, där statsrådet som omväxling får vara statsråd, och där är författaren snarare elakare än tidigare. Möjligen inbjuder tidsandan (1971) och bytet av statsminister från Erlander till Palme till det.

Jag är också glad för att Balderson här återknyter till den första boken genom att ha med en karta, nu över statsrådets närmaste bostadsomgivningar i Spånga samt arbetsrummen i villan, praktiska inte minst eftersom han då inte behöver vara på departementet och ställa till oreda så mycket:

Annars är statsrådet lika omedvetet om sin klumpighet som tidigare:

- Sherlock Holmes var amatör, Hercule Poirot och lord Peter Wimsey likaså. Och jag har en avgjord fördel framför dem: jag är polisens högsta chef. På ett unikt sätt förenar jag polismyndighetens auktoritet med diskretionen och det lätta handlaget hos en privatdetektiv.

Själva mordet innehåller ett i deckarsammanhang klassiskt villospår, som jag förstås inte ska avslöja här, men som trots sin tidigare användning kommer väl till sin rätt. Deckargåtan i snäv mening är nog Baldersons bästa hittills. Vi drar vidare mot nästa del om någon månad.

33. Astrid Lindgren: Rasmus, Pontus och Toker

I ett sammanhang som kan komma att avslöjas i ett kommande inlägg berördes den här boken, enkannerligen dess något antikverade syn på etniska minoriteter som avviker i folkhemmet. Svärdslukaren Alfredo är tydligtvis inte svenskspråkig, men det är lite oklart för mig om han ska föreställa vad som nu kallas resande eller om han bara är dansk (vissa uttryck tyder på det senare, men han kan ju ha turnerat i Danmark). Filmen föregick boken (och däremellan kom en radioserie), och där verkar han snarare tysk i den del jag har orkat se. Eventuellt ser jag inte hela, men det verkar ha potential med både Gustaf Öhman, Erik Eriksson och Reidar Dahlén i rollistan.

Rasmus spelas av Eskil Dahlenius, som spelade Rasmus såväl på luffen som i sällskap med Kalle Blomkvist. Av ett litet förord framgår här vad jag nog aldrig har förstått, nämligen att det handlar om tre helt olika Rasmus. Här heter han Persson i efternamn och är son till en polis i Västanvik. Det påminner egentligen inte så lite om Kalle Blomkvist-böckerna i att det utspelar sig i en småstad och något mystiskt händer, kopplat till någon utsocknes. (I filmen är också Siv Ericks med och spelar mamma, precis som i en av Kalle Blomkvist-filmerna.) Och även om det är ganska spännande behöver man förstås inte tvivla på att bovarna åker dit och att taxen Toker kommer tillbaka välbehållen. (Pontus är Rasmus' mänsklige bästis, också elva år.)

En del är nog obegripligt för dagens barn, som att Rasmus och Pontus är elva år men går i ettan, det vill säga första klass i realskolan på läroverket. Rasmus äter som elvaåriga pojkar i böcker brukar göra, bland annat fläskkorv och potatismos, inkokt makrill (dock ingen favorit) och fläskpannkaka. Jag gissar att det bara är det sistnämnda som riktigt går hem hos dagens barn. Med de här reservationerna tycker jag att det egentligen är en riktigt bra bok, och det märks att det ju är en som kan som har skrivit.

32. Maggie Strömberg: Vi blev som dom andra

Den här alldeles nya historiken om Miljöpartiet fick jag som recensionsexemplar från förlaget. Författaren är en av de skribenter som jag tycker har gett tidskriften Fokus den alldeles egna ton och kvalitet som jag uppskattar mycket, och den går igen även här.

Vi får vara med ända från partiets grundande (och egentligen redan innan dess, för det första som händer är att Per Gahrton går ur Folkpartiet) fram till Åsa Romsons tårar sent i höstas. Någonstans måste man bestämma sig för att sätta punkt och låta boken komma ut, men just nu vet jag inte om det är en naturlig gräns. Hade partiet lämnat regeringen hade det varit så, men nu tuffar det ju på, och jag har lite svårt att hålla reda på vad som har hänt sedan dess (och därför inte är med) och vad som hände innan (och därför är bortvalt).

Det är i alla fall intressant och vad jag kan bedöma mycket välresearchat. Titeln tolkar jag som syftande inte bara på att Miljöpartiet nu är ett regeringsparti utan också på den utveckling det har genomgått från ett parti som först inte skulle ha någon partiledare (inte ens de två språkrören fanns precis i början) till ett parti som visserligen (inte minst i sina egna ögon) inte är som alla andra, men ändå har kommit ganska långt från de första årens lätt anarkistiska sammanslutning. Det är förresten inget unikt - jag minns när jag läste Anders Isakssons biografi om Per Albin Hansson att jag fäste mig vid hur det unga socialdemokratiska partiet ägnade så mycket tid åt att finna sin form.

Här och var är det också väldigt roligt bara genom att referera verkligheten helt objektivt. Jag ska inte förstöra för den som vill läsa själv, men ett exempel är när det på en valvaka serveras "närodlad baljväxtbuffé".

(Omslaget är gulare än det ser ut på bilden, men det var väldigt svårfotograferat i de ljusförhållanden som stod till buds hos mig. Man kunde använt blixt men då hände andra oönskade saker.)

31. Åke Arenhill: Nya och illustrerade sagor om Skåne

Den här lilla samlingen noveller eller betraktelser fyller femtio i år (och författaren fyllde 95 i höstas). De är präglade av en lite stillsam humor och kan handla om sådant som till exempel att Skåne inte är platt som en pannkaka utan kanske en "soufflé" eller en ostkaka. Det är för det mesta ganska tidstypiskt, när det gamla lantliga samhället möter det nya och moderna, till exempel i "Den siste möllaren" (som eventuellt redan var död 1966 när han jagades av en veckotidningsjournalist i just den novellen).

Mötet mellan gammalt och nytt finns också i de teckningar av författaren, som jag tycker är det allra bästa:

Det kan också vara lite mer subtilt än de hotande höghusen vid horisonten, när elledningarna snor sig runt möllorna:

Och även när det inte handlar om just det är Arenhill faktiskt en mästare i att med små medel fånga det typiska i det skånska landskapet så att man känner igen sig, utan att för den skull behöva ha varit just där det ser ut precis så här:

Jag kommer nog att ta fram den här boken igen vid tillfälle för att åtminstone titta på bilderna.

30. Sven Sörmark: Ett mord i solen

Den här vällästa Zebra-deckaren letade sig in i min hylla via en loppmarknad för några år sedan, men har inte blivit läst förrän nu. Nu passade den genom sitt omfång (ungefär 100 sidor) bra för att komma ikapp i årets tema.

Sven Sörmark var kanske mest känd som deckarrecensent, och satt som sådan i Svenska Deckarakademin när den grundades. Men han skrev också en del egna böcker i genren, bland annat Sherlock Holmes-pastischer.

Lite otippat visade det här sig vara en liten pärla i genren psykologisk thriller. Som sig bör förstår vi redan från början att det har hänt något, när den anonyme berättaren inleder med

Det är egendomligt att tänka på att jag inte ens kommer ihåg ansiktet på den man som skulle i grunden förändra och förstöra mitt liv.

Sedan är det en ganska imponerande lek med vad vi vet och vad vi gissar oss till. I kriminallitteraturen är det ju vanligt att det börjar med ett mord och slutar med en lösning, men här stämmer inte det, och inte mycket annat av vad man har vant sig vid heller.

Boken blev TV-film 1986 under titeln Den nervöse mannen (viss spoilervarning vad gäller länken) med Stefan Ekman, Claire Wikholm och Anna Godenius i huvudroller. Jag har inget minne av att ha sett den, men tycker den vore värd sin plats i SVT:s Öppet arkiv.

29. Jane Austen: Northanger Abbey

Northanger Abbey är nog inte Jane Austens mest kända bok, men ett väldigt trevligt val av Kulturkollo för nätbokcirkel, tycker jag. Jag hade skam till sägandes inte läst något alls av Austen tidigare och är glatt överraskad över att den här var både rolig och lite spännande, även om man måste erkänna att det syns ganska tidigt hur det kan tänkas sluta. Men det är ju inte alltid det slutar som man tror, i alla fall inte på det sättet man tror, och ett tag ser det riktigt illa ut.

Det finns så mycket att läsa på andra håll om den här klassikern, så jag nöjer mig med att reflektera över att det var trevligt att läsa på engelska och lära sig i alla fall ett nytt ord. Lite obekvämt var det, för jag har lyckats skaffa Austens samlade romaner i ett band, en riktig tegelsten (vilket för en gångs skull inte är en överdrift) på drygt 1400 ganska stora sidor (i vanlig utgåva är den här på sådär 350 sidor, här ryms den på 150 av de 1400):

Men det betyder ju också att man kan fortsätta med vilken som helst av hennes andra när andan faller på.

28. Eva Kullenberg: 29:e Juli 1965 och andra olösta försvinnanden

Den här nyutkomna boken om sju olika svenska försvinnanden mellan 1948 och 1976 tyckte jag borde ha potential, så jag föreslog stadsbiblioteket att köpa in den. Jag är ändå glad att jag inte köpte den själv, för potentialen infrias inte riktigt, skulle jag vilja uttrycka det som.

Författaren har nog gjort ett hyfsat jobb med research (eller fått hjälp med det, det finns minst ett kapitel som tyder på det), men förlorar sig ofta i att ställa frågor som inte besvaras. Det är ett utmärkt sätt att leda läsarens tankar i spännande riktningar, men också att få läsaren att tänka på att anhöriga kan vara inblandade, eller främmande staters underrättelsetjänst, eller annat som det inte finns något konkret tecken på. Men så länge det inte finns något tecken på motsatsen och frågan ställs, så varför inte? Ja, ni förstår hur det är upplagt.

Dessutom förekommer det rent skönlitterära inslag, där författaren mer öppet ger sin syn på vad som kan ha hänt, men de kunde med fördel ha utgått. Jag gissar att ett förlag hade gjort något åt detta (och ändrat titeln, eftersom månader skrivs med liten bokstav på svenska), men det här är alltså någon form av egenutgivning.

27. Erland Josephson: En berättelse om herr Silberstein

Om man har mycket annat om sig får man låta veckans bok av en ny skönlitterär författare vara en liten tunn en. På 150 sidor berättar Erland Josephson om herr Silberstein, som är jude och flyttar in i ett inte alltför elegant hyreshus någon gång ungefär när boken kom ut första gången, som var 1957. De andra hyresgästerna är - helt på egen hand - klara över att herr Silberstein behöver tas om hand, för han har säkert varit med om både det ena och det andra. Kanske hela hans familj har utrotats i koncentrationsläger. Det framgår också att det inte är alldeles fel att tycka synd om herr Silberstein, men kanske inte riktigt av de anledningar som folk tror.

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här boken. Den är å ena sidan skickligt berättad på ett sätt som får en att känna sympati för herr Silberstein och hans situation. Å andra sidan lämnar den inget behagligt intryck efter sig, men det säger ju också något om kvaliteten.