12. Lena Einhorn: Madeleine F.

Lena Einhorn har tidigare skrivit romaner om Siri von Essen och Greta Garbo samt en biografi om sin mamma. Här är huvudpersonen som omväxling en fiktiv kvinna, eller egentligen två. Den ena är Hanna, som har börjat en författarutbildning (av oklar akademisk status), och den andra är Madeleine F. Hon dyker upp i berättelsen när Hannas lärare föreslår att kursdeltagarna gemensamt ska skriva om henne. Madeleine F. har ett antal år tidigare satt in annonser i Gula tidningen, där hon med samma namn och telefonnummer erbjuder sig att städa, översätta och ge privatlektioner i såväl matematik som balett (och det är inte ens allt hon uppger sig kunna).

Detta är den där sortens bok som är spännande och mystisk utan att vara en deckare. Hanna börjar forska i vem Madeleine F. egentligen var och hur det kunde komma sig att hon hade - eller sade sig ha - alla dessa talanger. Rätt snart är man som läsare lika nyfiken som Hanna, trots att man också parallellt får följa en historia i förfluten tid - som man ju kan gissa ska knytas ihop med nutiden på något sätt. Det är oerhört skickligt berättat och för en gångs skull inte en sida för långt (drygt 250).

Själv tyckte jag det var roligt att lite av berättelsen äger rum på Konstfack, både i dess nuvarande skick och i dess tidigare liv som telefonfabrik. Där hade jag nämligen anledning att tillbringa en arbetsvecka i höstas, och även om jag inte har någon djup relation med miljön gick det utmärkt att känna igen sig.

Som vanligt minns jag inte var jag fick tipset om den här, inte minst eftersom det tog nästan två månader att komma längst fram i kön på biblioteket. Men nu verkar de ha köpt in fler exemplar.

11. Gunnar Ericsson: Gnäll och gny i Svitjod

Denna fjortonde bok av Gunnar Ericsson med teckningar av EWK avhandlar slutet av 1968 och större delen av 1969, eller 968 och 969, om man accepterar fiktionens förutsättning att det hela utspelar sig på vikingatiden. Nu har det kommit så långt att det förekommer en och annan politiker som varit verksam intill närtid, till exempel de båda ungdomsförbundsordförandena Bosse Sidvördnad och Per Trotsvänstre:

Liksom i de senaste delarna har jag svårt att identifiera humorn, men jag tror ändå att jag ska försöka ta mig igenom de återstående fyra böckerna. Jag gissar att de vid det här laget hade fått en läsekrets, dominerad av typen "äldre släkting som det annars är svårt att köpa julklapp till".

10. Håkan Nesser: Det grovmaskiga nätet

Ni som brukar läsa här vet ju att Håkan Nesser är en av mina favoriter och att jag har läst ganska mycket av honom. Hans deckare om kommissarie Van Veeteren har jag däremot inte läst tidigare; jag upptäckte Nesser senare, och så har det inte blivit av att börja från början med den här serien. Men under 2017 kommer bloggkollegan Ulrica (även bokcirkelkompis) och jag att läsa alla tio, hoppas vi. Det blir en ny del sista söndagen i varje månad med uppehåll för sommar och jul.

På sätt och vis har Nesser hittat sin stil och ton redan här, men den är kanske inte lika utpräglad och personlig som i de senare böcker jag har läst av honom. Frågan är också när han började använda ordet "luguber" i varje bok. Jag tror inte att det var med här, men vi får väl ha ögonen med oss i resten av serien.

Själva deckargåtan är kanske inte spektakulär i sin lösning, trots en rapp inledning. Det är en relativt nygift gymnasielärare som hittar sin fru död i badkaret morgonen efter en kväll med mycket alkohol. Han minns inte om han har dödat henne eller inte, och vi vet till att börja med inte heller mer. Men handlingen i form av rättegången mot honom avancerar framåt så fort att man ganska snart förstår att det kommer att handla om något annat också.

Van Veeteren själv uppfyller en del av de förväntningar man har på en polis i moderna deckare. Han har ett lite trassligt familjeliv, lite onyttiga mat- och dryckesvanor och han lyssnar på musik (klassisk, men blandad). Men han är alldeles avgjort en polis som är bra på det han gör och en huvudperson som det inte är svårt att känna sympati för.

Boken kom 1993 och verkar utspela sig hösten 1991. Jag är ju ganska förtjust i att hitta tidsmarkörer i halvgamla böcker, och här faxas det och röks inomhus på ett sätt som blev omodernt ganska kort tid senare. En av Van Veeterens medarbetare ska förresten slå upp en sak "i sitt nya, och ännu ej kompletta, tjugofyrabandslexikon", och där känns det också som om 1991 har mer gemensamt med 1960-talet än 2010-talet, även om avståndet är lika långt åt båda hållen.

Vi ses alltså här igen om fyra veckor, den 26 februari, med bok nummer två i serien, Borkmanns punkt.

9. Stina Stoor: Bli som folk

En målsättning inför 2017 skulle kunna vara att bli bättre på att notera varifrån jag får mina boktips, så jag kan ge välförtjänt återkoppling. Nu får jag nöja mig med att jag tror att den här förekom någonstans i bloggosfären apropå novellutmaningen. Själv hade jag nog knappast hittat fram till den eller valt den på grund av omslag eller baksidestext. Det hade varit synd, för här fanns flera fina berättelser.

I första hand är det språket som gör den här boken. Utan att vara bygdemålslitteratur är det dialektalt präglat av den trakt där de nio novellerna utspelar sig, Västerbottens inland. Eftersom jag har minimal erfarenhet därifrån och finns i en helt annan del av landet känns det ibland ganska exotiskt. Både vad gäller miljö och stämning kommer jag att tänka på filmen Potatishandlaren. Det handlar ofta om personer i glesbygd, som tiden liksom har gått ifrån, utan att de för den skull är färdiga att dö.

Min favorit är nog "Älskaren" om "a Gun" (som det ju heter där) och hennes förhållande med den gifte "en Arnt" som kommer körande till henne på en Zündapp. Den passar också utmärkt för novellutmaningens nummer 17, "en novell där musik spelar en stor roll". Den är faktiskt en liten pärla som kombinerar kärlek i livets andra hälft med visst vemod och vardagliga iakttagelser som att han tar med två förpackningar fryspåsar till henne när han har köpt tre på extrapris.

8. Georgien berättar: Goris fästning

Bokförlaget Tranan ger sedan 2003 ut en serie novellsamlingar från olika länder; förlagets hemsida förtecknar just nu 25 stycken från till exempel Frankrike och Moçambique, Tyskland och Kambodja. Det finns alltså såväl närliggande länder med omfattande litteratur och mer avlägsna sådana som man annars inte har många möjligheter att läsa översatt skönlitteratur från. Jag har inte läst någon tidigare, men fastnade för den här på biblioteket (det är synd att de inte finns i pocket, då hade jag kunnat överväga att köpa).

Georgien får väl räknas till de länder vilkas skönlitteratur sällan når Sverige. Det är dessutom ett land där platser kan heta Tskneti (eller om det ska stavas Tsqneti som translitterering av წყნეთი) och personer Vakhvakhishvili (i efternamn, men ändå). Ibland är det lite svårt att hålla reda på vem som är vem, för att inte tala om vilket kön de inblandade har.

Som så ofta med antologier är det en del som tilltalar en och annat som inte gör det. Här är flera noveller som jag inte alls begriper mig på, och de är lite för många för att boken som helhet ska ge fullt utbyte. Å andra sidan är det flera som jag tycker är riktigt bra, ofta de som har en humoristisk ansats, verkar det som.

En av de roligare kan dessutom användas för novellutmaningens nummer 38, "en novell som har något som kan flyga i titeln". Den heter "Kråkor" och är skriven av Beso Khvedelidze. På ett ganska skojigt sätt får man som läsare följa med i två samtal, ett mellan några barn, beväpnade med ett luftgevär och stående under ett träd, ett annat mellan några kråkor, som förstås sitter i trädet. Den har också fördelen att vara 12 sidor lång. En del andra är på 40 sidor och mer ändå, och det tycker jag ofta är för långt för en novell.

7. Malin Persson Giolito: Störst av allt

Närmast samstämmiga bloggar och recensenter har höjt denna bok till skyarna. Jag tyckte att jag hade goda skäl att ha högt ställda förväntningar. De infriades inte.

Utgångspunkten för berättelsen (som rubricerats som "rättegångsthriller") är att artonåriga Maja sitter häktad, att det har ägt rum en skolskjutning i Djursholm samt att en rättegång ska börja. Resten av förutsättningarna ges efter hand, och det är det som jag inte tycker fungerar. I en deckare går hela konceptet ut på att läsaren från början inte känner till allt, men där är det motiverat av att en detektiv (som kan vara en privatdito, en polis eller någon annan) inte heller känner till allt. När utredningen avancerar ges det mer information och läsaren är lika uppdaterad som detektiven.

Här kommer vi in i ett annat skede, när utredningen redan är klar, och vår okunskap kan inte motiveras på samma sätt. Faktum är att det inte motiveras alls, mer än att författaren (och berättaren Maja) måste undanhålla oss vissa delar för att det ska finnas något spännande. Så småningom får vi reda på det mesta, växelvis berättat med inslag från rättegången och Majas vistelse i häktet. Vid det laget är jag mest frustrerad över att vi hålls utanför, vi som inte har läst kvällstidningarna eller nätforumen där skolskjutningen är hett stoff.

Det här upplägget betyder också att jag är ganska oengagerad inför Majas öde. Meningen är kanske att läsaren ska vara upprörd över att hon sitter häktad med kraftiga restriktioner, men för att bli det måste jag veta vad som har hänt. En annan möjlighet är att man ska tycka att det är rätt åt henne - men då måste jag i ännu högre grad få information som bekräftar det. Nu är jag delvis ovetande och därför också alldeles för ointresserad. Mest tycker jag att hon är lite störig som inte kan få ur sig vad allt gäller.

Det är ändå något med boken som gör att jag läser färdigt; den är inte illa skriven i övrigt och det hänger ihop på ett vettigt sätt, när allt bara blir bekant. Skildringarna av livet i Djursholm är precis så obehagliga som de troligen är avsedda att vara. Dekadenta tonårsfyllefester i en miljö där det finns obegränsat med pengar är ett tacksamt tema, som kanske hade tjänat på att inte kopplas ihop med skolskjutning och rättegång.

Troligen är jag den enda bloggare som inte tycker den här boken är enastående. Mina synpunkter ovan kanske tyder på att jag är mer kritisk än jag är. Det är egentligen en helt godtagbar bok, men inte i nivå med förväntningarna.

6. Yvonne Hirdman: Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet

Bokcirkeln fortsätter på temat biografier, den här gången Yvonne Hirdmans så kallade "ego-historia", vilket jag tycker är en rätt rolig parafras på självbiografi/memoarer, för vad är det om inte just att få sätta sig själv i centrum? Jag blev glad att få anledning att läsa den här, eftersom jag tidigare hade läst och uppskattat hennes Augustprisade bok om hennes mamma, Den röda grevinnan.

Här berättar hon på ett till formen ganska traditionellt sätt om barndom, uppväxt, ungdom, vuxenblivande och karriär. Karriären kröns av att hon blir professor i kvinnohistoria, och jag tyckte att delarna som handlade om det ämnets tillkomst och utveckling till genusvetenskap var det mest intressanta. Lite gemensamt har hon faktiskt med Leif GW Persson i att man anar en vilja att en gång för alla få ge sin syn på hur det verkligen var.

Men det är också befriande att läsa att någon som objektivt sett måste kallas framgångsrik - blir man professor har man inte mycket att klaga på därvidlag - även långt fram i livet ansätts av tvivel på sin egen kompetens och lämplighet för olika uppgifter. Vi tyckte att det var en riktigt bra cirkelbok som gav upphov till många intressanta diskussionstrådar.

5. Sven Christer Swahn: Havsporten

En julutmaning hos Ugglan&Boken fick mig att ta fram den här gamla favoriten, som jag faktiskt hade glömt en del av, visade det sig. Den höll absolut för en omläsning, och extra roligt var det att den innehåller lite bretonska, just när jag har haft anledning att bli lite bekant med det.

Frågan är om detta är fantasy eller bara handlar om skrockfulla människor. Jag tror nästan jag skulle behöva läsa om den med särskilt fokus på det för att kunna bestämma mig. Huvudintrigen handlar i alla fall om Mikael, en svensk tioåring med fransk mamma (och morfar) på semester i Bretagne. Han flyter ut till havs på en uppblåsbar flotte och hamnar så småningom på en ö, där det mesta är ganska underligt. Inte minst konstigt är att befolkningen där verkar helt isolerad från övriga världen och inte är särskilt benägen att hjälpa Mikael att komma tillbaka till fastlandet eller meddela sig med sina föräldrar.

4. Gunnar Ericsson: Det svänger i Svitjod

Efter en viss inledande entusiasm har jag haft svårt att engagera mig för att läsa de här årskrönikorna, där det roliga alltså går ut på att händelserna skildras som om de hände för tusen år sedan och att de medverkande får vikinganamn. Av de arton böcker som Gunnar Ericsson och tecknaren EWK gav ut har jag nu fem kvar, och dem har jag bestämt mig för att jag ska ta mig igenom, om inte annat så av kuriosaintresse. Men den här humorn har visat sig vara mer färskvara än jag trodde.

Året är nu 1967-68, och det handlar om valrörelsen och slutar med valet till andra kammaren (det sista, för övrigt) i september. Det visar sig, trots de borgerliga partiledarnas relativt samfällda ansträngningar:

sluta med socialdemokratisk seger.

I övrigt handlar det här och var om andra samhällsföreteelser, till exempel kårhusockupationen, anförd av Anders Glappkäft, och en ny bok av den redan då kända Alice Skrudkättja:

3. Marcus Ivarsson: Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen

Här har det tydligen spontant uppkommit ett tema med "serieversioner av verk av svenska nobelpristagare i litteratur". Till skillnad från den föregående har jag inte läst den här i original, men jag får intrycket att den är ganska texttrogen, inte minst eftersom det är ganska mycket textrutor och pratbubblor:

Tecknarstilen hade jag svårt för till att börja med, jag tyckte den bruntonade bakgrunden gjorde det murrigt och att växlingarna i berättelsen vad gäller tempo och stämning kunde ha fått komma fram tydligare. Men efter hand blev jag mer positivt inställd och ser hur den lite gammaldags, träsnitts- och kurbitsinspirerade stilen anknyter till innehållet.

2. Knut Larsson: Aniara

På gymnasiet läste jag Harry Martinsons Aniara, men det är ett kvartssekel sedan, tro det eller ej. Någon gång under 2017 tänkte jag nog få tid för en omläsning av originalet. Den här serieversionen återberättar historien om det ostyrbara rymdskeppet i stora bilder, lite dystert i gråtoner:

Det är för det mesta lika lite text som på exempeluppslaget ovan. Det gör att den förlorar en del av det jag minns som det speciella med originalet, den språkliga kreativiteten. Här ligger fokus mer på det ödesmättade i att de resande aldrig kommer att komma fram till något.

Jag har lite blandade intryck efter läsningen. Det är alldeles avgjort en egen tolkning, och det måste det få vara om ett sådant original alls ska bli serie. Kanske är det bara så att det är en annan tolkning än jag hade gjort.

1. Håkan Nesser: Från doktor Klimkes horisont

Även om jag försöker läsa det Håkan Nesser kommer ut med efter hand är det en del av hans tidigare böcker som jag inte har läst, bland annat den här. Det är en novellsamling, eller vad man ska kalla det, när den består av tre kortromaner/långnoveller och två korta noveller, praktiskt nog ordnade som lång-kort-lång-kort-lång. På sedvanligt nesserskt metamanér inleds dessutom en av långnovellerna med att huvudpersonens förläggare uppmanar honom att skriva en långnovell. Det är inte det enda stället i samlingen som Nesser återkommer till den lek med berättarperspektiv och fiktioner i olika plan, som han har gjort till lite av sin specialitet, både en och två gånger tidigare. Gillar man Nesser gillar man den här, vågar jag lova.

För novellutmaningen bockar jag av nummer 27, en novell där någon går i skolan, och det finns faktiskt två att välja på. Jag tar "Ormblomman från Samaria", om inte av något annat skäl än den fantasieggande titeln (som förstås - meta igen! - diskuteras i novellen). Det handlar om en ung kvinna som försvinner spårlöst natten efter sin studentfest, och hur ett par av hennes klasskamrater nu, 30 år senare, försöker forska i vad som hände. Det påminner inte så lite om Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, men tror man att man ska känna igen sig hela vägen blir man lurad. (Det är förresten något visst med den gamla studentexamen och deckare; Maria Lang återkom till den två gånger på olika sätt, kanske mest lyckat i Vår sång blir stum, där en av huvudpersonerna blir mördad mitt under studentfesten. En mindre ihågkommen deckarförfattare, Elisabet Kågerman, lät en elev bli mördad mitt under pågående studentskrivning i Döden skriver svenska, som jag kanske får anledning att återkomma till här så småningom.)

Den andra novellen där någon går i skolan, "All information i fallet", handlar om en ung lärares våndor inför betygsättning. Där är det inte studentexamen utan avgångsbetyg från grundskolan som är aktuella, men de kunde ju vara nog så viktiga.

"En helt annan historia" (en titel som Nesser sedan har använt i ett annat sammanhang) kunde möjligen ha hetat "Döden i Venedig", om det inte redan vore upptaget. Där gäller det att hålla koncentrationen uppe om man ska följa med i de olika fiktionerna - den novell man själv läser, den novell huvudpersonen skriver och möjligen något ytterligare plan. För den som läser hela samlingen finns det dessutom en ytterligare finess, som inte ska förstöras med att avslöjas här.

Och så finns det en liten rysare, nästan i stil med Roald Dahl, och en inverterad deckar(lång)novell, där en man ska ta livet av sin hustrus älskare. De är också bra, var och en i sin genre.

Titelns doktor Klimke förekommer i var och en av berättelserna, ofta bara i förbigående, som till exempel "Klimkes syndrom". Jag uppfattar det mest som en gimmick, men det kanske går att tolka på något djupare sätt.

För Nessers fans är det också roligt att "staden K-" figurerar, men det jag försökte reda ut i höstas om dess belägenhet visar sig inte hålla här. Nu verkar den, i varje fall ibland, ligga i Nesserland, det där nordeuropeiska landet som ofta har nederländska ortnamn och tyska personnamn. (Det förekommer till exempel en lektor Uhrin, som får mig att tro att det kanske inte handlar om Sverige.)

Jag har som sagt inte läst allt Nesser har skrivit tidigare, men tänkte under 2017 råda bot på en del av det. Sista söndagen i varje månad kommer jag att ha läst en av hans Van Veeteren-deckare, den serie som han slog igenom med, men som gick under min radar när den kom. Med sommaruppehåll i juli varar de tio böckerna till och med november, så det inte interfererar med julstöket. Om någon vill vara med går det utmärkt; första boken är Det grovmaskiga nätet den 29 januari. Har man en egen blogg och vill att jag länkar till den får man gärna meddela det, antingen i kommentarsfältet eller till jsprlssn(at)gmail.com.