218. Derek Walcott: Vinterlampor

I sista minuten kommer den här gången månadens diktsamling, av 1992 års nobelpristagare Derek Walcott. Den är en samlingsvolym med dikter ur hela hans produktion fram till ungefär då (den utkom året före priset, osökt nog). Bara det gör den intressant, för man kan på ett lätt sätt följa författarens utveckling från relativt provinsiell till globetrotter. Men det gör det också svårt att säga något sammanfattande om hela samlingen. Det är inte så svårt att ta till sig som man kan tänka sig att nobelpristagarpoesi skulle kunna vara, men jag är heller inte säker på att jag begriper allt fullt ut.

217. Susanna Alakoski: Via Dolorosa

Den här radionovellen handlar om den högst verklige tävlingscyklisten Per Christiansson, deltagare i OS 1984 och VM 1985, bland annat. I dessa tider av "dokumentärromaner" där författare tar sig friheter i beskrivandet av autentiska personer och händelser kan man inte vara nog misstänksam, men det verkar som om de omständigheter som går att kolla rimligt lätt faktiskt stämmer. Susanna Alakoski är dessutom god vän med cyklisten i fråga, framgår det. Novellen går absolut att lyssna på, men jag är ändå aningen frågande till dess raison d'être, s d h.

216. Balsam Karam: Rasul

Nu är det noveller igen på Radioföljetongens tid i tablån, så som det blir ett par gånger om året. Just den här handlar om en syster som plötsligt känner igen sin bror på gatan efter att under många år inte ha sett honom. Det är tydligt att de har sitt ursprung långt borta och att det finns förklaringar till att de skildes åt, men jag var möjligen för okoncentrerad för att riktigt begripa hur allt hängde ihop med olika tidsplan. En del skönlitteratur gör sig bättre för läsning, och för min del hör detta dit.

215. Selma Lagerlöf: Legenden om julrosorna

En riktig julsaga, där onda blir goda, är detta. Den utspelar sig när Absalon var biskop i Lund, och Övedskloster är miljön för en del av historien, men jag tror att abbot Hans är fiktiv, trots allt. Som alltid med Selma Lagerlöf kan man konstatera hur skickligt hon berättar en historia, och frågan är om hon inte är allra bäst i novellformatet.

214. Sigrid Undset: Småflickor

Den här novellen är hämtad ur Novellix' tredje ask med noveller av nobelpristagare, som kom tidigare i år. Sigrid Undset stiftade jag bekantskap med första gången 2017 inom ramen för projektet att läsa de kvinnliga nobelpristagarna. (Sedan dess har det faktiskt kommit två sådana till, så statistiken för de senaste åren är inte så usel som för de första hundra eller så.) Då var det en novellsamling, men denna är hämtad från annat håll.

Det är en fin liten berättelse om två flickor i Oslo - eller rättare sagt Kristiania, som staden hette när det utspelar sig och när novellen kom ut - och deras vänskap. Den ena flyttar från gatan där de bor, men de träffas ändå, fast det inte är riktigt som innan. Episoden som skildras visar att även nära vänskap kan innehålla andra känslor än de odelat positiva.

213. Rebecka Åhlund: Brunnen

Ibland kan 11 minuter vara tillräckligt för att berätta en historia, men den här korta novellen blir för tunn när den utmätta tiden inte är längre än så. Det kan bero på annat, men med lite större utrymme hade man kunnat få en bättre bild av huvudkaraktären, som nu bara framstår som någon som har försvunnit på något sätt som är relaterat till en brunn.

212. Johan Theorin: Rapzys rum

Titelkaraktären Rapzy är vad man skulle kalla influencer, sänder filmer om sina egna märkesvaror på sin egen kanal och har publiken, merendels ungdomar, förstår man, i sin hand. Eftersom två av ungdomarna tydligtvis inte känner till att de medverkar i en skräcknovell lyder de minsta vink när Rapzy beordrar dem att komma hem till henne, men det går förstås inte bra alls.

211. Kerstin Lundberg Hahn: När kylan kommer

Personligen tycker jag det är mer skrämmande när skräcken tar sig in i vardagen än när huvudpersoner tar sig iväg till skräckinjagande miljöer. Därmed är också den här alldeles bestämt obehaglig, där en familj har flyttat in i ett hus vid havet, som verkar besatt av någon eller något. Att det inte ska gå bra förstår man, men hur och varför blir oförklarat ganska länge.

210. Peter Arrhenius: Försvinnande gott

Geocaching har jag aldrig tänkt på som utgångspunkt för en skräcknovell, men det fungerar det också. Ungdomarna får anledning att befinna sig på ett oväntat ställe, där kanske ingen vet att de är, och det är ju ett känt tema i genren. Sedan vet jag inte om det blir så värst ruskigt egentligen, men jag är ju gammal och blasé.

209. Siri Spont: Sätramumien

Pokémonvärlden har jag ingen särskild relation till, så kanske är det någon poäng i den här novellen som därmed går mig förbi. Det är i alla fall några barn/ungdomar som ger sig ut på jakt efter sådana i en helt modern miljö, även om den också verkar kunna fungera för urban exploration. Mumien verkar trivas där, hur som helst. För målgruppen, enkannerligen den som pokémonar, är det här säkert spännande.

208. Petter Lidbeck: Napp

Jämfört med de övriga noveller i den här serien som jag har hört hittills skiljer denna ut sig genom att inte vara övernaturlig (om jag nu inte har missat något avgörande). Två pojkar hittar något värdefullt när de tjuvfiskar, och det blir tidvis riktigt spännande, men skräck har jag svårt att kalla det.

207. Moa Eriksson Sandberg: Städjobbet

En ganska enkel och ofta använd plot device ligger till grund för den här historien, men den är ändå inte oäven i genren. Utrymmet tillåter inte så mycket utveckling av karaktärer eller handling, men inom sin ram skräms det i alla fall.

206. Gustav Tegby: När odjuret viskar

Det är något lovecraftskt över den här historien om en flicka som är rädd för att lära sig simma, till och med i bassängen på badhuset. Möjligen är balansen mellan effekter och handling inte alldeles tillfredsställande - jag hade gärna sett aningen mer intrig.

205. Karin Smirnoff: Missing People

Det här är en tryckt repris av en radionovell från förra året. Den är mycket karinsmirnoffsk trots att den inte handlar om hennes tvillingpar Jana och Bror från Jag for ner till bror med uppföljare. Även här saknas kommatecken, men namnen har stor bokstav, till skillnad från hur det är i hennes romaner. Det är ju sådant man inte märker när man lyssnar på litteratur, som jag har gjort med allt av Karin Smirnoff hittills.

Lite synd är det, tycker jag, att Novellix har gått ifrån sitt ursprungliga koncept med nya noveller av levande författare. Den här kvartetten har bestått av en återutgivning av något som nog många novellvänner redan har hört, en novell hämtad ur en av de senaste årens mest uppmärksammade novellsamlingar, en återutgivning från en antologi samt en översättning av en novell som inte funnits på svenska tidigare. Som helhet känns det tyvärr aningen oengagerat, utan att någon av de aktuella novellerna ska lastas för det.

204. Jamaica Kincaid: Biografi över en klänning

Den biograferade klänning som står i centrum för denna novell - jag har ännu inte förfallit till uttrycket "kretsar kring" - tillkom inför huvudpersonens/berättarens tvåårsdag. Jag kan inte säga att jag fullt ut inser fördelarna med att låta detta klädesplagg få en så viktig roll, för det andra som berättelsen handlar om hade kunnat sägas ändå. Kanske är det något symboliskt som jag missar.

203. Alex Haridi: Olyckan

Ett visst obehag infinner sig när man lyssnar på den här novellen, men att kalla känslan för skräck är att överdriva. Det handlar om en tolvåring - just på dagen, faktiskt - som står i skuggan av sin bror, som är sjuk och måste få intensivvård. Det är inte första gången, förstår man, men nu finns det påpassligt nog någon som lyssnar och förstår. Men vet man att det ska vara skräck är det förstås inte odelat positivt.

202. Ingelin Angerborn: Natten vid tjärnen

Även om den här novellen, och den svit den ingår i, anges som lämpliga för åldern nio till tolv år tycker jag att den här är tillräckligt ruskig för att tillfredsställa en vuxen lyssnare. Det är åtminstone stämning som räcker för att visa varför huvudpersonerna, kusinerna Klara och Em, blir så uppskrämda när de tältar vid tjärnen nära deras mormors och morfars bostad. Sedan är det också den sortens historia som blir allra ruskigast när man når den allra sista meningen, vilket verkligen inte är en nackdel.

201. Emma Pettersson: Vem där?

Skiftande berättarperspektiv och skiftande grad av verklighetsförankring i dessa perspektiv är sådant som kan göra det svårt att ta till sig litteratur i lyssnad form. Den här novellen hade därför möjligen varit lättare att orientera sig i om jag hade läst den på papper eller skärm, men det ska sägas att det undanglidande är en stor del av det som skapar skräckstämningen här. När det är slut är jag inte säker på ens att jag har förstått hur många personer det handlar om.

200. Bodil Mårtensson: Frostnatt

Det här med att inte bli trodd, att befinna sig i en situation som man inte kommer ur och att börja tvivla på sina egna sinnesintryck, det har behandlats i många sammanhang i både litteratur och film. Hitchcock var en mästare på det, även om han aldrig rörde sig i det sammanhang den här novellen behandlar, en viltolycka på skånska landsbygden. Men stället där man söker hjälp efteråt hade kunnat förekomma i vilken internationell film som helst.

199. Sölve Dahlgren: Livets trädgård

Trots den närmast feelgoodaktiga inledningen med en liten flicka som lär känna en snäll tant som har en fantastisk trädgård där man kan plocka mogna jordgubbar blir det så småningom närmast en rysare av den här historien. Ingenting i titel och "omslag" signalerar det, men desto starkare blir effekten, förstås.

198. Bodil Mårtensson och Sölve Dahlgren: Den perfekta julklappen

I en mycket liten novellsamling samsas två berättelser med samma titel, men ganska olika stämning. Bodil Mårtensson skriver om en man som planerar att ta livet av sin tråkiga fru dagen före julafton, och Sölve Dahlgren om en annan man som har problem att få tag i en fonduegryta som julklapp till sin flickvän. De har båda sina fördelar, men kontrasten mellan jul och mord i den första har något alldeles extra.

197. Sölve Dahlgren: En massmejlares bekännelse

Någon enstaka gång är jag någonstans där det inte passar att lyssna, men ändå lämpar sig för en novell. Då kan man tillgripa e-noveller, fast jag egentligen inte är riktigt vän med att läsa skönlitteratur på mobilens lilla skärm. Det här är ganska rolig historia, men inte utan en allvarlig botten i form av vad arbetslivet numera går ut på. Mest e-post vinner, kan den sammanfattas.

196. Elly Griffiths: Nattfalkarna

Tretton romaner har det blivit om rättsarkeologen Ruth Galloway. Hon är här tillbaka på sitt gamla universitet, University of North Norfolk i King's Lynn, efter en sejour i Cambridge. Därmed är det mesta som vanligt, och hon bor tillsammans med dottern Kate i samma stuga nära havet, och katten Flint har de också kvar. Liksom tidigare är Kates pappa, kriminalöverkommissarie Harry Nelson, gift med sin fru Michelle, den enda som kallar honom Harry, och liksom tidigare är det något mellan Ruth och honom som de inte har lagt bakom sig. Inte så att de egentligen vill bli ett par på riktigt - Ruth är nog nöjd med livet som det är, och Nelson är det definitivt - men de kan inte helt släppa tanken på det.

Det är också som vanligt med de flesta medverkande runt de båda huvudpersonerna, poliserna i Nelsons team, hans odrägliga chef Super-Jo, Ruths kolleger och vänner. Av skäl som inte ska avslöjas här har det kommit en ny lektor i arkeologi till hennes institution, och han har en del gemensamt med Gilderoy Lockhart på Hogwarts i sitt ständiga återkommande till sina egna forskningsintressen och sin intressanta bakgrund. För svensk publik är det en liten bonus att han har varit anställd i Uppsala. Någon antagonist måste det förstås finnas i den här sortens berättelse, förutom mördaren, men frågan är om inte just han är för parodisk för att fungera.

Mordgåtan är inte det jag lyssnar på en trettonde bok för i första hand. Men den duger gott i sin genre, och innehåller fler lik än vanligt i moderna deckare, vilket ger möjlighet till en ganska elaborerad intrig. Det vore inte Elly Griffiths utan att det också finns med något element av folktro, och den här gången är det en jättestor svart hund, något befryndad med Baskervilles dito. Det är ingen slump att skådeplatsen för mycket av handlingen heter Black Dog Farm. Och så är det förstås tidvatten vid lämpligt tillfälle, som alltid.

Att återknyta bekantskapen med Ruth och Nelson är lite som att vara på en årlig kompisträff, något man inte vill vara utan, fast det på sätt och vis är förutsägbart. Men man skulle inte heller vilja ha det på något annat sätt, utan det välbekanta är det som gör att man återvänder.

195. Annika Norlin: Arvsled

Huvudpersonen i den här novellen arbetar i hemtjänsten, och eftersom hon gör det på den ort där hon är uppvuxen är hon och hennes familj inte okänd för brukarna, som termen ju är. Alla är inte fördömande, men tillräckligt många för att det ska bli otrevligt att arbeta där. Det är vad jag fastnar för i berättelsen, men det finns också ett spår om huvudpersonens privatliv, hennes dotter och annat som har gjort henne till den hon är. Här är ett exempel på ordknappt berättande som säkert har krävt lika mycket arbete att mejsla fram som många längre historier, men så är det bra också.

194. Märta Tikkanen: Det finns en skräck på bottnen

Ett namnlöst par, en hon och en han, träffas en tisdagseftermiddag, och man förstår att de inte är gifta med varandra utan var och en på sitt håll. Novellen är en blandning av deras samtal denna dag, återblickar och tankar. För min smak blir det tyvärr för splittrat och svårsmält, även om innehållet egentligen inte är komplicerat.

193. Mattias Edvardsson: En familjetragedi

Mattias Edvardsson har hittat en nisch med ungefär följande egenskaper:

- Lund eller dess närhet

- växlande berättarperspektiv

- opålitliga berättare

- uppbruten kronologi som avslöjar bitar efter hand

Den här gången börjar det med att ett äkta par hittas avlidna i sin villa i Professorsstaden i Lund - där nästan inga professorer har råd att bo numera. Det är tydligt att de inte har dött en naturlig död, men hur det har gått till tar det tid att komma fram till, både för polisen och läsaren. Polisens arbete får man inte följa på särskilt nära håll, men mellan de berättande kapitlen finns några förment autentiska förhörsprotokoll, och dessutom några pressklipp, som förstås ger sitt perspektiv.

De tre berättarna är 

a) en ung kvinna som städat hemma hos paret ett tag, och därigenom kommit i kontakt med främst den nu döda hustrun;

b) en ung, men ändå något äldre kvinna som har haft en relation med den nu döde mannen;

c) en man som av sina egna skäl hyr ut ett rum i sin lägenhet till den unga kvinnan som städar.

Alla tre har var sitt bagage att hantera, och möjligen blir det lite för tätt med alla de problem som också interfererar med deras respektive liv, även om dessa bakgrundsfaktorer också spelar roll för vad som händer och hur de agerar. Det går inte att vara mer konkret än så om handlingen om man inte vill avslöja för mycket.

Två av Edvardssons tidigare böcker betecknas som "bladvändare" på omslagsfliken. Det är något av en klyscha, men om man bortser från det och ser till ordets egentliga betydelse är det inte fel att använda det om den här boken också. Det är den sortens litteratur som gör sig bäst när man inte läser tio sidor då och då, utan längre sjok, och det finns ett driv i berättelsen som gör att man gärna läser ett kort kapitel till. Om jag hade kommit till En familjetragedi utan att ha läst något av författaren tidigare hade jag varit imponerad utan reservationer. Nu har jag reservationen att det eventuellt inte är på samma toppnivå som han har presterat tidigare. Men det kan bero dels högt ställda förväntningar, dels den relativa mättnad man kan nå när man har konsumerat något liknande flera gånger tidigare. Det finns mycket som skiljer den från hans tidigare, men det grundläggande konceptet finns där. Om man gillar det eller inte är snarast en smaksak.

192. Karin Boye: Dikter i urval. Volym II

Denna andra del med femton dikter till av Karin Boye - den första delen finns ombloggad här - koncentrerar sig på naturen och årets växlingar, ett tema som hon ju inte är ensam bland poeter att behandla. Men hon gör det förstås utmärkt på sitt lågmälda sätt, där inte ett ord är överflödigt. Särskilt effektfull är det här sammanhangets sammanförande av dikterna "Vinternatt" och "Sommardag" på samma uppslag. Den förstnämnda börjar "Gnistrande knarrande skare hård" och då är man med fyra ord där. Skickligt - man kan får komplex för mindre.

191. Karin Boye: Dikter i urval. Volym I

Novellix brukar inte ge ut poesi, men när det kommer en ask med Karin Boye är det svårt att låta bli, kan jag tänka mig. Hennes två mest kända dikter, "I rörelse" ("Den mätta dagen, den är aldrig störst.") och "Ja visst gör det ont"*, finns båda med här, men jag konstaterar att jag inte är säker på om jag har läst dem i sin helhet någon gång. Den senare består till min överraskning av tre strofer om åtta eller nio rader vardera, beroende på hur man väljer att räkna. Temat för det här urvalet om femton dikter verkar vara kärlek, och de är hämtade ur fem olika originalsamlingar utgivna under en period på över tjugo år.

* För min del är den tyvärr förstörd för all framtid genom radioprogrammet Plattetyder, som gjorde om den till "Visst gör det ont när koppar brister, varför skulle annars kaffet skrika, tjo faderittan lambo", om jag minns rätt.

190. Staffan Westerberg: Hoppla

Direkt efter lyssningen är det för mig helt oklart vad detta försöker vara. En novell brukar ju handla om något, men den här intrigen påminner snarare om en dröm i sitt ständiga skiftande av fokus och sina kombinationer av saker som inte passar ihop. Och så blir det lite sång emellanåt.

189. Anna Jansson: Vinterhjärta

Ibland kommer det kortromaner om Anna Janssons Visbypolis Maria Wern, förutom de årliga(?) vanliga deckare som jag ännu inte har gett mig på. Den här alldeles nya har omisskännlig vinterstämning med smällkalla nätter och dåligt väglag, förutom att det är pandemi. Från polisens synvinkel handlar det om en gammal dam, nybliven änka, som har försvunnit från sitt hem, och det är förstås mycket angeläget att få tag i henne snarast möjligt, så hon inte fryser ihjäl. Vi läsare får också del av damens förehavanden, så vi vet att det inte är hela sanningen att hon bara har vandrat ut i natten. Den fullständiga bakgrunden låter däremot vänta på sig, på ett något frustrerande sätt, eftersom det bara handlar om att författaren väljer att inte berätta. Särskilt svårt att räkna ut var lösningen finns är det inte, även om det kan finnas några alternativ till hur den ser ut. Men man lyssnar inte på en kortroman av den här sorten för att bli totalt överraskad av en ny mordmetod eller en särskilt välbeskriven karaktär, utan för att få en stunds förströelse, och det får man. 

188. Markus Sköld: Skogsland

Sista bland de här tio novellerna kommer den kanske mest dystopiska, där jorden är obeboelig efter någon inte särskilt detaljerat beskriven katastrof, så att alla överlevande måste bo i individuella kapslar. Där har man i och för sig tillgång till det mesta man kan önska sig av förströelse på elektronisk väg, men knappast någon mänsklig kontakt. Det är då inte underligt att gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut - "Skogsland" är namnet på ett spel som huvudpersonen deltar i. Miljön i den här novellen hör till de starkaste av de tio, och det väger upp att intrigen är ganska tunn. Men nu ska det bli skönt att lyssna på något gladare.

187. Boel Bermann: Svep. Hjärta. Chatta. Dejt

Appar för kontaktskapande finns ju redan, men i den här framtidsmodellen har konceptet tagits ett steg längre, så att man får träffa för ändamålet framtagna robotar. Det har förstås inte bara fördelar, beroende på vilka sexuella preferenser man har, och på vilken ekonomi man har. Att det finns olika abonnemang med olika utbud är inte heller något vi är obekanta med i nutid. Kanske är den här novellen för kort för att kunna utforska de i och för sig intressanta frågorna som väcks.

186. Erik Odeldahl: Är du kompatibel, lille vän?

Det teknologiska är inte skildrat i sådan detalj i den här novellen som i en del andra i serien Mörk framtid, men det finns där som en ominös bakgrund. Huvudpersonen Daniel får chansen att sommarjobba hos Claes Ridderhielm, men det är mycket som är oklart. De flesta sommarjobb innebär ju inte att man måste få ett chip inopererat när man börjar eller att man förväntas inta vissa läkemedel enligt ett kontrakt man har skrivit på. Det hela förblir vagt ända till Ridderhielm själv kommer in i handlingen, men då är det nästan slut.

185. Markus Sköld: Mvh Du

Novellerna i den här serien är ofta snyggt konstruerade utifrån någon teknisk nymodighet som inte är odelat positiv, trots de fördelar som kan framgå på ytan. Här handlar det om en möjlighet att skicka meddelanden genom tiden till en tidigare version av en själv, för att på det sättet underlätta stora och små livsval. Men det är förstås inte oproblematiskt, för en anledning att man från framtiden kan skicka ett meddelande om att inte åka en viss attraktion på ett nöjesfält, eftersom man kommer att må illa, är ju att man faktiskt har åkt och vet att det blir så. Den tidigare versionen av jaget lyder alltså inte alla råd, för om man gjorde det skulle det ju inte behöva skickas några meddelanden. Ungefär där blir det för svårt för mina tankebanor att hålla ihop den här fiktionen.

184. Erik Odeldahl: Felicia

Man har hört om intelligenta hem, där kylskåpet kan beställa hem mjölk när den håller på att ta slut, och det går att lyssna på musik i alla rum via ett högtalarsystem. Men i den här novellen tas konceptet ett steg längre, genom att systemet har fått ett namn, Felicia, och att hon/det har ovanligt mycket åsikter om hur saker och ting borde vara. Det är på sitt sätt tankeväckande och ifrågasätter vad intelligens är.