114. Kerstin Bergman: Förgätmigej

Det här är "den svåra andra boken" - den första var Oskuld och oleander, som jag nu har mer blandade minnen av än det länkade inlägget antyder. Iris Bure, som där agerade privatdetektiv i sitt gamla barndomshem, får nu anledning att åka till Dalsland. Där finns hennes familjs gamla sommarhus, nu bebott av kusinen Ingrid, som hon inte har haft så mycket kontakt med i vuxen ålder. Det framgår att det finns anledningar till det. Nu har en systerdotter till Ingrid försvunnit däromkring, och eftersom det eventuellt kan finnas kopplingar till något som Iris och Ingrid upplevde en sommar på åttiotalet åker Iris dit.

Sedan vidtar ett ändlöst åkande på skogsvägar i jakt på den försvunna flickan (och två granntvillingar som också har försvunnit), och så småningom också andra personer. Jag har svårt att riktigt följa med hur de tar sig hit och dit, och alldeles realistiskt är det inte heller att ingen kontaktar polisen för att få hjälp. Iris pendlar mellan att få ingivelser om hur något hänger ihop och att glömma bort något grundläggande och viktigt; möjligen är detta ett realistiskt sätt att beskriva hur en person under stress kan uppföra sig. Men det fungerar sämre i fiktionen.

Själva intrigen är ändå godtagbar och verkligen inte sämre än mycket annat i genren. Hade det varit hundra sidor kortare hade jag kunnat vara positiv med betydligt färre förbehåll. Kanske hade då också någon galande gök kunnat strykas, och det hade varit bra, med tanke på att göken inte gal i augusti, när det utspelar sig. Annars är miljön det som höjer den här boken - om det bara inte hade varit så förtvivlat mycket av den. Det är växter, vilda och odlade, det är porslinsdekorer och det är inredningsdetaljer både hemma hos Ingrid och alla andra som får påhälsning. Ingenting är direkt dåligt, men det är ett överflöd som inte motiveras av handlingen.

Som synes är jag kluven till den här boken. Det beror nog på att den hade kunnat vara så mycket bättre. Författaren kan berätta, men skulle behöva en redaktör som var strängare.

113. Anthony Horowitz: The Adventure of the Seven Christmas Cards – A Sherlock Holmes Christmas Story

Den här novellen är uppenbart skriven med stor kärlek till Sherlock Holmes och hans universum, låt vara nära hundra år efter att de sista novellerna om honom kom ut. Det är inte en remake som TV-seriens Sherlock, utan en historia som utspelar sig i samma tid och miljö som originalberättelserna. För den verklige sherlockianen finns det nog stora möjligheter att lösa gåtan före eller samtidigt med Holmes, för man blir rikligen belönad om man kan Holmes-kanonen. Om man som jag inte kan den är det ändå en bra historia.

Det börjar, som det så ofta gör, med att en besökare kommer till Baker Street och ber Holmes att ta sig an ett fall. Besökaren har fått sju julkort, tydligen skrivna av samma person, med synnerligen makabra motiv. Holmes och Watson ger sig ut för att ta reda på var julkorten kan komma ifrån. Så småningom kommer också Lestrade från Scotland Yard på besök, Holmes får tillfälle att säga "elementary" samt dra slutsatser om en person han aldrig har sett, men av ansiktsfärg och klädsel kan placera geografiskt och socialt. Ett litet handgemäng saknas inte heller. Det är med andra ord precis som det brukar i en Sherlock Holmes-novell, lika kompetent och trivsamt som vore det Arthur Conan Doyle själv som hade skrivit.

112. Stella Parland: Glossarium över förgätna fejder

Någon gång händer det att ljudbokstjänsten överraskar med något som visar sig vara helt annorlunda än väntat. Det här är svårbeskrivet, men till det yttre är det i alla fall en novell på en halvtimme. Den beskriver sig själv som att innehållet är ett upphittat manuskript av en viss "Simerick Slender, förste baron av Canicattini, född i Bath 1907 och död på ett hotell i Marseille den 17 oktober 1946". Att han är fiktiv behöver inte sägas, men redan i den ganska långa del som är en biografi över honom, och alltså inte en del av själva manuskriptet, är det en räcka av absurditeter som skulle räcka till en roman. När man har ställt sig in på vad det är man faktiskt får höra är det ibland vansinnigt roligt mot en botten av djup tragik. Jag kan inte annat än rekommendera alla att lyssna eller läsa själva för att bilda sig en uppfattning, för det låter sig som sagt svårligen beskrivas.

111. Ulf Broberg: Fel plats, fel tid

Ulf Broberg skriver tydligen även fulllängdsdeckare som utspelar sig i Uppsala, men den här novellen verkar ha tillkommit för att tillfredsställa alla som vill ha något med julstämning. Den känns mest som första kapitlet i en roman, och upplösningen, om man ens kan kalla den för det, är helt otillfredsställande. Jag blir tyvärr inte det minsta sugen på att läsa något av författaren i det längre formatet, särskilt som jag inte är så intresserad av Uppsalas gatunamn som han verkar vara.

110. E C Bentley: Trent and the Ministering Angel

E C Bentleys detektiv Philip Trent är minnesvärd om inte för något annat så för att han gav Stieg Trenter, född Johansson, impulsen till hans nya efternamn. Trent är annars en tidig version av den detektiv som var så populär i anglosaxisk kriminallitteratur under mellankrigstiden, lite normalare än Sherlock Holmes, men ändå en utpräglad personlighet och verkligen inte en polis av statstjänstemannasort. I det korta formatet blir han inte någon riktigt stor karaktär, men han löser den här gåtan kompetent tack vare sin beläsenhet vad gäller Lewis Carroll, mest känd för Alice i Underlandet, men författare även till absurd barnpoesi, som får sin betydelse här.

109. Völsungasagan

I den här sagan ryms mycket som är bekant även för den som aldrig har läst om Völsung och hans ättlingar. Det är nämligen här som Sigurd Fafnesbane dödar draken Fafner. Vidare förekommer Brynhild och Gudrun som rivaler om honom - annars är det ju ofta männen som är rivaler om stolta jungfrur - och Atle, som ska vara hunnerhövdingen Attila. Det rör sig på gränsen mellan historia och myt; det finns personer i berättelsen som har funnits, eller åtminstone har verkliga förebilder, men också sådana som är fiktiva. (Oden själv dyker upp några gånger, till exempel.) Kanske är detta den sortens litteratur som är mer intressant att ha läst än att faktiskt läsa, men det gick absolut att ta sig igenom utan plåga. Däremot är jag fortfarande inte så intresserad av Wagners operor på temat.

108. François Rivière: Death on the Nile

Tidigare har jag läst samme tecknares version av Mordet på Orientexpressen, och man känner igen stilen här. Det är här och var en otraditionell uppdelning av sidorna, som väl tänkes skapa dramatik:

 

men som jag har svårt med - jag tycker att det är saker som borde vara med i bild som hamnar utanför.

Ett annat manér är att klippa till en översiktsbild, när översikten egentligen inte fyller någon funktion, för själva samtalet fortgår ändå:

Men historien är en av Christies bästa, och den slarvas inte bort här. Det är en texttrogen återgivning, även om det någon gång känns som det kunde vara Cluedo:

107. Gunnlaug Ormstungas saga

Av tekniska skäl har jag läst en version - se "omslaget" ovan - som har en annan titel än vad den här isländska sagan brukar ha på svenska. Den vanliga återfinns i rubriken på detta inlägg, men det har varit viss vånda att bestämma hur det ska se ut.

Förutom att vara vasstungad blir Gunnlaug en berest man, som hinner besöka Norge, England, Irland, Orkneyöarna och Sverige med hans Helga bidar sin tid därhemma. Och så kommer den en annan och gifter sig med henne, attans också. Alltnog, det här är ju en klassiker som den hugade/hågade kan läsa mycket mer om på andra ställen på nätet. Låt det vara nog sagt här att jag återigen nöjesläser en kurs och att detta är kurslitteratur där, tillsammans med en del andra isländska sagor och diverse utdrag.

106. Philip MacDonald: Malice Domestic

Möjligen har jag läst och hört för många noveller i kriminalgenren där det går ut på att man ska få reda på något på slutet som helt vänder på alla antaganden man har gjort. Den här är av den sorten, och det finns nästan bara ett sätt att vända på det, så det som ska komma som en överraskning blir inte så överraskande som det kanske var när novellen publicerades första gången. Om inte för något annat kommer jag att minnas den för den tillgivne riesenschnauzern GB (efter George Bernard Shaw, som tydligen hade likadant skägg).

105. Shirley Jackson: The Lottery

Det här är tydligen en klassisk novell, men min obildning når nya höjder varje vecka, känns det som, för jag hade aldrig hört talas om den. Den som i likhet med mig inte har det bör lyssna på eller läsa den först, innan man läser analyser eller andra texter om den. Den är smygande obehaglig på ett sätt som är mycket skickligt, men svårt att sätta fingret på under tiden. Troligen gör den sig utmärkt att läsa på nytt med facit i hand, s d h. (Jag har lyssnat på den i ett sammanhang där det också finns ett litet samtal efteråt, och det kan man göra här.)

104. Mats Jonsson: Mats Jonsson drar åt helvete

Det originella formatet beror på att det inom pärmarna ryms några års samlade serier av Mats Jonsson från tidningen Arbetet. För det mesta är varje sida en separat publicerad serie, som kan liknas vid en krönika eller en debattartikel. Därmed gör det sig inte alltid för sträckläsning, utan man är ofta nöjd med några sidor i taget. På Jonssons vanliga sätt är allting självbiografiskt, även när det handlar om större samhällsfrågor. Här täcks bland annat in hans flytt från Stockholm till Ådalen och hans publicering av den Augustnominerade När vi var samer. Formen gör att det - på samma sätt som jag har klagat min nöd över när det gäller novellsamlingar - är svårt att säga något mer konkret om själva innehållet utan att gå i detalj om enskilda sidor.

Allra sist finns ett enligt baksidestexten "gnälligt efterord", där författaren kommenterar sig och sitt verk. Han är onekligen gnällig ibland, både där och i serierna, men mycket medveten om det, och verkar också förhålla sig till det med viss distans.

103. Einar Kárason: Tunga moln

Ibland är en kortroman på runt hundra sidor alldeles lagom utrymme för att berätta vad författaren har att säga - som här till exempel. Ändå ryms det en historia här som är allt annat än banal.

Det finns en verklighetsbakgrund i form av en flygolycka 1947, men här är handligen placerad några år senare, och på åtminstone en avgörande punkt ändrad. Vi får följa dels en passagerare på det plan som vi vet kommer att störta, dels ett antal personer i den expedition som letar sig fram till vraket dagen efter. Bland dem finns särskilt en tonårspojke som betecknas som "lite speciell"; idag hade han förmodligen haft någon sorts diagnos.

Till det centrala budskapet hör att en olycka av det här slaget får en enorm påverkan på mångas liv. Först tänker man kanske på alla som dör, men de som får röja upp bland resterna är inte heller samma människor efteråt, även om de överlever. Och runt de två grupperna finns förstås också massor av folk som får en annan tillvaro. Till och med den som skulle varit ombord men inte är det får på något sätt ett annat liv.

Hur hanterar man en läsupplevelse med innehållet att ett trettiotal personer dör? Det kan ju bli fullkomligt outhärdligt, men det blir det inte. Därmed inte sagt att det är muntert, men författaren håller precis rätt distans till skeendet för att man ska både klara av och vara intresserad av att läsa vidare.

102. Helena Dahlgren: Skarp

Litteraturvetaren Emma borde skriva färdigt sin avhandling om författaren Beata Skarp. I stället vikarierar hon på dagis (eller förskolan, som hennes ex påminner henne om att det heter), dricker för mycket, har tillfälliga förbindelser, men anstränger sig ändå för att ta hand om dottern Saga varannan vecka. Och så söker hon ett stipendium som innebär att få vistas i Beata Skarps gamla bostad i Norrbotten, för kanske är det ett sätt att få tid och inspiration att komma igång med avhandlingen igen. Hon har också trots allt fortfarande självbilden av att vara landets ledande - möjligen enda - expert på Beata Skarps författarskap.

Det är inte så spännande att fundera över om Emma ska få stipendiet, för naturligtvis måste hon bli den som väljs ut - annars skulle den här boken knappast finnas. Det som skapar spänning i den första halvan av boken är i stället en del planteringar angående Beata Skarps författarskap och liv fram till hennes för tidiga död i slutet av nittiotalet. Beatas bror med hustru och vuxen dotter bor alldeles i närheten och är var och en på sitt sätt gåtfulla individer. Å ena sidan välkomnar de Emma och verkar uppskatta hennes sällskap, å andra sidan är det något olycksbådande med deras ständiga närvaro.

En del av spänningen blir alltså närmast gotiskt inspirerad - en ensam ung kvinna i ett hus ute i skogen utan mobiltäckning är ju ett tacksamt objekt för det. Men det är också spännande att följa Emmas arbete när hon genom att använda Beatas efterlämnade bibliotek lyckas komma närmare en sanning om hur hon hade det och vad som hände.

Det här är nog en bok i första hand för oss som läser annat också. Det är tätt med litterära referenser, inte minst när Emma botaniserar bland Maria Lang, Agatha Christie och annat som den döda författaren har haft som sina favoriter. Men det finns säkerligen en tillräckligt stor läsekrets som kan leva sig in i hur fängslande ett personligt öde av den här sorten kan bli. Mitt råd till den som vill läsa är att avsätta tid för koncentrerad sträckläsning, för det vinner boken mycket på jämfört med att bara läsa korta avsnitt vid läggdags.

101. Marjorie Bremner: Murder in Advance

De båda utredarna i den här novellen, en polis och hans vän som är läkare, verkar tycka att det är höjden av originalitet att någon blir mördad inte för något han har gjort utan för något han har haft för avsikt att göra. Det håller jag inte riktigt med om, men det är ändå en ganska bra historia, som visserligen vilar på några enkla iakttagelser, men de ska också kombineras ihop på rätt sätt.

Själv fick jag nöjet att lära mig begreppet "red brick university", som var mig obekant tidigare.

100. Edmund Crispin: We Know You're Busy Writing But We Thought You Wouldn't Mind If We Just Dropped In For A Minute

Författaren har säkert haft roligt när han har skrivit den här novellen om en författare som förgäves försöker få tid att skriva men blir avbruten hela tiden. Det blir lite kriminalhistoria på slutet när han tröttnar alldeles, men större delen av tiden är det i första hand en humoristisk berättelse. Som sådan är den alls icke oäven, skulle jag vilja säga.

(Eventuellt är detta denna bloggs längsta titel hittills.)

99. John Creasey: The Book of Honour

Den här novellen begrep jag mig inte alls på, möjligen för att jag på grund av sammanhanget väntade mig någon form av kriminalhistoria. Det förekommer visserligen brottslighet, men det är inte alls en berättelse av den sort där en detektiv (eller motsvarande) förväntas ta reda på vem som har begått ett brott och varför. Här utspelar det sig i det fortfarande brittiska Indien, där en engelsman blir god vän med en infödd fattig man och hjälper honom att starta en verksamhet i form av bokförsäljning på gatan. Försäljaren är ung och i familjebildande ålder, och särskilt den äldste sonen har en central roll. Mitt intryck är att det känns mer som ett första kapitel i en roman än som en novell.

98. S C Roberts: The Strange Case of the Megatherium Thefts

Megatherium är ett släkte förhistoriska sengångare, numera utdöda. I den här historien är det också namnet på en Londonklubb, en av de där "klubbarna" som gentlemän tillbringar dagarna på med att äta, umgås, äta och umgås. Därifrån försvinner det böcker på ett oförklarligt sätt, och en av medlemmarna söker upp Sherlock Holmes för att få hjälp att reda ut vad det är som ligger bakom. Det här är alltså en av de många historier där andra författare har skrivit vidare om Holmes, och av det jag har läst är detta inte alls sämst. Möjligen hänger författaren upp lite för mycket på ett antal av Holmes manér, så det blir lite ont om plats för själva gåtan.

97. Henrik Johansson: Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött

Henrik Johansson - eller om det är en jagberättare som har en del gemensamt med honom - har innan den här boken kom ut gjort sådant som många andra gör för att få pengar på kontot. Det innebär mer eller mindre riktiga jobb i storkök och andra sammanhang där utbildning inte spelar någon avgörande roll, men också diverse åtgärder av typen datortek. Samlade på det här sättet, helt kronologiskt och återberättade i den orimmade diktens form, framstår absurditeten. Till det bidrar också den lakoniska humor som interfolierar frustrationen över tillvaron. Ett besök på arbetsförmedlingen kan innehålla repliken "Förmedla mig ett jobb, ers handläggarhet." - i all korthet en antydan om hur man kan känna sig inför en myndighetsperson, som visserligen innehar makt, men verkligen inte befinner sig högt upp i den byråkratiska näringskedjan. Troligen har jag som vanligt läst för fort; jag tror den här boken är en sådan som vinner på att smältas i småportioner.

96. Victor Canning: A Question of Character

Den här novellens huvudperson, Geoffrey Gilroy, är en av dessa fiktiva deckarförfattare som antas - eller antar sig - vara experter inte bara på att skriva om mord, utan också att begå dem (och komma undan med det). Hans fru har på sistone visat sig vara en betydligt mer framgångsrik författare; själv har han uppfattningen att det är han som har lärt henne allting och att hon behöver röjas ur vägen. Det är länge oklart hur det ska gå med det, när man tillsammans med honom kastas mellan hopp och förtvivlan, om klyschan ursäktas.

95. Gladys Mitchell: The Manuscript

Enligt introduktionen till den här berättelsen skrev Gladys Mitchell ett stort antal "short short stories" (förutom ett stort antal romaner). Den här är bara nio minuter lång, och får väl räknas dit. Kanske är den i kortaste laget för att en riktig intrig ska få plats. Det handlar hur som helst om en författare som skriver om kvinnliga fångars erfarenheter, ett nog så intressant upplägg, som hade hållit för en längre historia. Lösningen kunde då ha fått bli ett resultat av en utredning och inte bara en ingivelse, som här.

94. Michael Innes: Grey's Ghost

Utgångspunkten för den här historien är ett samtal som några personer för om gåtfulla yttranden de har råkat höra men inte förstår betydelsen av. (Det är förrsten en situation med stark igenkänning för alla som någon gång har åkt buss eller tåg, suttit på kafé eller restaurang eller bara rört sig utanför hemmet. Mitt eget bidrag är när jag från ett lunchsällskap på en restaurang hörde "Jo, Hitlerbiff kallade de det för." Det är fem år sedan, men frågan om vad denna maträtt kan vara är så vitt jag vet fortfarande olöst.) De sitter framför brasan och försöker få någon mening med att någon har sagt "Grey's ghost was black." Så småningom visar det sig finnas en mening med det, men det bygger i stort sett på att vissa detaljer är bekanta för kommissarie Appleby, Innes' genomgående problemlösare genom ett stort antal böcker. Det är inte riktigt rent spel mot läsaren. Poängen bygger också på något som jag tror skulle vara en övermäktig utmaning för en översättare till svenska.

93. Julian Symons: The Clue in the Book

Det är en ganska enkel slutledning som krävs för att identifiera mördaren i den här korta novellen - eller om man så vill, det krävs att man känner till en sak som ligger i gränslandet mellan allmänbildning och trivia. Kan man det så inser man hur det måste ligga till, kan man det inte lär man inte kunna sluta sig till vem som är mördaren av något annat vi läsare får reda på. Mordoffret får i sig cyanid, detta klassiska deckargift, och hinner just vidta en åtgärd för att peka ut sin mördare. Dessförinnan har det handlat om värdefulla originalmanuskript som han har i sin ägo, vilka föranleder ett besök av en extraknäckande detektiv, praktiskt nog. Synnerligen engelskt och typiskt för genren, kan man konstatera.

92. Lars Olof Lampers: Göteborg 65-07-29. Svensk kriminalhistorias märkligaste dag

Det som hände den 29 juli 1965 i Göteborg kan man läsa massor om på nätet, inte minst Flashback. Vad som verkligen hör till kriminalhistorien är det så kallade grodmansrånet, när ett par bankrånare skulle fly under vattnet och därmed komma undan eventuella förföljare. Det gick inte som planerat, bland annat eftersom en av dem sköt sig i foten - bokstavligt talat, inte bara bildligt. Det som här också har sammanförts med den händelsen, att fyra unga män och en bil försvann spårlöst, är inte entydigt en del av kriminalhistorien, men desto mera märkligt. Här är inte platsen att reda ut alla tänkbara lösningar på det. Låt det vara nog sagt att det inte ens är säkert att alla fyra hade med varandra att göra, utan att en av dem mycket väl kan ha försvunnit på egen hand.

Jag är mer intresserad av försvinnandet (försvinnandena) än rånet, men författaren har gjort den omvända prioriteringen. Det står förstås honom fritt, men det blir inte en riktigt bra bok om rånet heller, när det blandas ut med något som inte ens han själv till sist tycker hör dit. Det hade i så fall varit bättre att skriva en bok om grodmansrånarna och nöja sig med det.

91. G D H Cole och M Cole: A Lesson in Crime

Författarna till den här tågdeckarnovellen har säkert haft ogement roligt, när de gör en odräglig deckarförfattare till huvudperson. När han så träffar en kritisk läsare i en tågkupé på Cornwallexpressen finns det knappast några gränser för vad man kan driva med. Ändå är det här dessutom en bra historia, kanske inte en som skulle hålla i det långa formatet, men nu är den ju inte där. Sådan den nu är fungerar den utmärkt.

90. Roy Vickers: A Man and His Mother-in-Law

Den inverterade deckaren är svår, tycker jag, men just därför så utomordentligt effektfull när den lyckas väl. (Det handlar alltså om den sortens kriminallitteratur där mördaren är känd från början och intrigen handlar om hur nätet dras åt - eller vilken metafor man föredrar.) Här är det en man som vi vet kommer att hängas för mordet på sin svärmor - så gjorde man ju i England långt fram i tiden - och ganska tidigt får vi också reda på hur han har gjort det. Men vad som avslöjar honom, det kommer inte förrän i allra sista meningen, och överraskar åtminstone mig. Ändå är det självklart att just den detaljen måste vara på det sättet och få den betydelsen.

89. A. A. Milne: A Savage Game

Alan Alexander Milne skrev mycket mer än böckerna om Nalle Puh, men det är ju de som är i särklass mest ihågkomna idag. Hans alster i kriminalgenren blev inte så många, men den här novellen skäms inte alls för sig. Den är närmast minimalistisk med fyra medverkande, varav ett mordoffer och tre misstänkta. (Då bortser jag från att skeendet återberättas i ett samtal mellan två ytterligare personer.) Avslöjandet av mördaren bygger på en enda detalj som man lätt missar, men det hör ju närmast till genrens konventioner.