54. O. Henry: Shamrock Jolnes äventyr

Förra året läste jag en samling av den amerikanske novellisten O. Henry (som är en pseudonym, och där "O" alltså inte står för något särskilt förnamn). Nu hittade jag den här lilla specialsamlingen med tre stycken Sherlock Holmes-parodier, som blandar små skojigheter som att berättaren heter doktor Whatsup med överdrivna karaktärsdrag, som man inte måste vara Holmes-konnässör för att känna igen. Översättare och introduktör är förresten Mattias Boström, vars Holmes-bok jag läste med stor behållning 2015.

53. Arne Dahl: Om ett träd

Här är huvudpersonen "en kvinna i fertil ålder" som säljer sin lägenhet i Stockholm och flyttar ut i ett torp i skogen. Ibland får jag för mig att det vore trevligt, men så kommer jag på att man måste leva av något, och att även en sådan tillvaro innebär att man har vissa utgifter. De formaliteterna tror jag inte alls berördes här. Berättelsen är möjligen lite underlig, men stämningsfull, och frågan är om det inte är den enda av de fem radionovellerna som jag skulle vilja höra en gång till, i så fall för att ha uppmärksamheten på rätt saker från början. Här är också ljudeffekter som vore det en enpersonsteater snarare än en uppläsning; övriga har haft musikinslag som jag egentligen klarar mig utan, men förstås kan fylla sin funktion för att få dem att ta upp lagom lång sändningstid.

52. Elin Ruuth: Geologen

Det är verkligen blandade håvor i Radionovellen, som jag nu lyssnar på med en veckas fördröjning. Dagens historia har viss verklighetsbakgrund på så sätt att huvudpersonen faktiskt vandaliserade Michelangelos Mariastaty i Peterskyrkan 1972. Riktigt vad som gör det till en bra utgångspunkt för en fiktiv berättelse lyckas jag inte förstå under lyssnandet. Den här novellen lämnade mig tyvärr ganska likgiltig.

51. Joakim Pirinen: Agellången

Joakim Pirinen kände jag mest till som serieskapare, även om jag inte har hört till hans läsekrets. Men han har också skrivit prosa i en omfattning som jag blev överraskad av. Den här novellen handlar om en ung man som återvänder till sin farmor och farfar på landet, men inte riktigt finner sig till rätta. Kanske det inte är en bra idé att starta krog i den gamla lanthandeln. Jag tyckte det var trevlig lyssning utan att vara spektakulärt på något sätt.

50. Elizabeth Gaskell: The Old Nurse's Story

Efter att ha lånat en av de här små trevliga klassikerna slog jag till och beställde några stycken själv, så det kan komma att dyka upp fler sådana här framöver. De är på sådär 50 sidor eller lite drygt det, och rymmer alltså ofta två noveller av lite halvlångt slag. Elizabeth Gaskell har jag vad jag vet inte läst något av förr, men jag såg med stor behållning TV-serien Cranford med storheter som Judi Dench, Imelda Staunton och Jim Carter, som bygger på böcker och noveller av henne. Förlagorna till den kan jag tänka mig att återkomma till någon gång.

Titelnovellen i den här minisamlingen är en riktig gammaldags spökhistoria, som kanske för läsaren av idag ger mer mys än rys, om man säger så. Men den innehåller ingredienser som ett ensamt barn på ett engelskt lantgods med en avstängd flygel, så riktigt lugn kan man inte känna sig. Historien berättas långt efteråt av barnets barnsköterska, som nu sköter om nästa generation barn, så man vet redan från början att det inte kommer att gå hur illa som helst. För att vara vara 165 år gammal är den otippat bra.

Den andra novellen utspelar sig på ett franskt lantgods, dit en vilsegången engelsman kommer, och så småningom upptäcker att den fest som pågår är något helt annat än han tror från början. Den ska inte förstöras med att återberättas (klicka på länken på egen risk!), men när man är klar vill man genast läsa om den för att se alla ledtrådar som man inte såg första gången. Det är i sig ett ganska gott betyg, tycker jag.

49. John Ajvide Lindqvist: Mörkret varur hjärtat slår

Jämfört med föregående radionovell var det här något som tilltalade mig betydligt mer. Det är en riktig historia, som det går att följa med i utan att man behöver fundera på om det är ett litterärt experiment man är föremål för. (Författaren läser själv, och det gör han också bättre än gårdagens dito.)

Det handlar om så kallade himlafärder, människor som sugs 40-50 meter upp i luften och därefter släpps ner och dör - så när som på en enda, berättarens mamma, som överlevde, men nu, 50 år senare har dött. Det är mycket ajvidelindqvistskt med ett övernaturligt inslag mitt i den stockholmska lite halvtrista vardagen, på samma sätt som man har vant sig vid i hans böcker. Jag läste några stycken av dem efter hand som de kom, men har av någon anledning kommit ifrån honom. Jag blev nog ändå lite sugen på att återknyta bekantskapen nu.

(Frågan har förresten ställts hur jag räknar antalet böcker jag läser, och hittills har det egentligen inte varit något större problem. En bok räknas som en bok, liksom. Men för att i någon mån kunna kompensera för det här lyssnandet och läsandet av enstaka noveller har jag infört etiketten Singelnoveller för sådana som i någon form publicerats på egen hand. De ingår i den löpande numreringen, men kan på det sättet lätt urskiljas, enär det kan tänkas att årets statistik kan komma att bli något snedvriden jämfört med tidigare års.)

48. Cecilia Torudd: Ännu mera familjeliv

Det här sista albumet om familjen Kenneth, Lisbet, Lotta, Johan och Lillen samt hunden Kalle tror jag bara innehåller avsnitt som kom efter att jag slutat läsa Kamratposten, där de publicerades ursprungligen. Här är två ganska långa delar om Johan och hans kompis Nisse, som har den naturinriktade Moaklubben (uppkallad efter moafågeln) och en fortsättning om när Lotta följer med på fågelexkursion, fast hon nog är mer intresserad av Nisses bror, som är fältbiolog. Det ger lite nya möjligheter utanför familjens vanliga komfortzon.

Jag är fortfarande imponerad av hur roligt detta fortfarande är, sådär 25 år efteråt, och hur Cecilia Torudd lyckas så bra med så små medel. Det är förstås bedrägligt enkelt, men ändå.

47. Cecilia Torudd: Mera familjeliv

Här är fortsättningen på familjen från förra albumet, och här är ett av de avsnitt som jag minns som allra roligast från när jag läste det första gången i Kamratposten, nämligen när det ska vara föräldramöte:

Efter lite förberedelser kommer de i alla fall iväg:

Annars är det söndag, jul och semester på ett lite stökigt, men alls inte dysfunktionellt sätt, och fortfarande lika roligt. Jag tror eventuellt att jag slutade med KP någon gång mot slutet av det som ingår i det här albumet.

46. Cecilia Torudd: Familjeliv

Det här är stor nostalgi för min generation, som läste Kamratposten på 80-talet. Där fanns, som jag minns det, två sidor serier i varje nummer, ofta någon lång och tråkig följetong om Johan Vilde, men någon gång om året dök den här upp, ofta i ganska korta historier som räckte två eller tre nummer, högst, och som nu ryms på fyra eller sex sidor. De var roliga redan då, men har inte tappat humorn för att man själv har blivit äldre och kan relatera även till de vuxna i familjen.

Här finns avsnitt med undertitlarna "på morgonen", "i varuhuset", "efter skolan" (som jag tror var den första jag läste i KP då) och "när farmor hälsar på". Det är inte problemfritt, utan tar upp ganska seriösa ämnen ibland, men det är ändå skönt att familjen på ett grundläggande plan är fungerande och består av medlemmar som gillar varandra. Inte ens Lotta och Johan, de två äldsta barnen, som ofta retas med varandra, är ovänner på riktigt när avsnitten slutar.

Cecilia Torudd gjorde lite senare stor succé med Ensamma mamman, som har en del beröringspunkter med Familjeliv på så sätt att det handlar om en helt vardaglig miljö med vanliga människor. Den är i strippformatet med några rutor per dag, men det här ger förstås andra möjligheter att berätta en historia.

45. Lina Ekdahl: Rent bord

I vintras lyssnade jag för första gången under den här bloggens tillvaro på radioföljetong, och övervägde att återkomma till formen vid tillfälle. Nu har det inte varit någon följetong som har lockat sedan dess, men förra veckan var det dags för Radionovellen, fem stycken specialskrivna noveller i tävling om radions novellpris. De kan vara lagom att lyssna på i efterhand under den här veckan, tänkte jag.

Den här första har ett underligt berättarsätt, där samma textavsnitt återkommer och återkommer, ibland med vissa små ändringar. Efter ett tag kommer jag fram till att det verkar vara telefonsvararmeddelanden, kanske någon gång ena partens yttranden i ett telefonsamtal, men jag är fortfarande inte alldeles säker på tolkningen. Underligt, som sagt, och nästan helt befriat från besvärande inslag i form av handling eller karaktärer.