76. Li Österberg: Fejd och fest

Li Österberg återvänder här till det antika Greklands mytologi, som hon behandlar med stor kärlek och viss respektlöshet. Här finns ett omtryck av Nekyia, som jag läste för något år sedan, tillsammans med en kort och en längre berättelse. Den korta handlar om grekernas föreställning om vad man hittade i jorden och hur det relaterade till vad man trodde om forna tiders stora människor.

Den långa, "Familjefesten", sammanför de olympiska gudarna med deras övriga familjemedlemmar till en fest som sent ska glömmas. De är ju egensinniga gestalter, de grekiska gudarna och gudinnorna, som har fel och brister som vanliga dödliga, och därmed inte alltid agerar förnuftigt. Sist finns ett släktträd, och det har man verkligen nytta av för att hålla reda på vem som är vem:

De har ju också en helt egen syn på inavel, så att de kan avla barn med sina syskon och andra nära släktingar.

Något av huvudperson är dödsrikets härskare, Hades, stilig men glåmig:

som besöker Olympen för första gången på länge. Han träffar där sin blivande hustru Persefone, även om vi inte får reda på att det är så det kommer att gå för dem.

Respektlösheten tycker jag fungerar väl i en historia som till allra största delen är påhittad. Ungdomarna säger saker som "ditt miffo" och kallar Hera för "satkärring", medan de äldre ägnar sig åt sex och slagsmål, för att bara nämna något. Det är mycket roligt, och den kontrastrika, personliga stilen på teckningarna har något grekiskt över sig, som gör att de passar berättelsen.

75. Björn Carlberg: Birgittas dagbok

Björn Carlberg och hans dockor har förekommit i de flesta medier, även ljudbaserade, så det var möjligen bara en tidsfråga innan det kom en ljudbok. Birgitta som läser ur sina gamla dagböcker är rökare, och det är en oproportionerligt stor del av hennes personlighet, närmast en identitet. Hon har också en alldeles egen syn på tillvaron, och svårt att inse att den inte alltid är likadan som andras. Det är ofta ganska roligt, möjligen lite för upprepande, om man lyssnar på flera avsnitt i rad av den här följetongen, men det får man ju ta på sitt eget ansvar. Den som har gillat TV-serien Operation Klotty eller radioserien Radio Jästringe ska inte missa det här.

74. Christoffer Carlsson: Brinn mig en sol

Christoffer Carlsson är en ny bekantskap för mig, men han har skrivit ett antal deckare tidigare. Den närmast föregående, Järtecken, utspelar sig liksom den här i trakten av Halmstad, men vad jag förstår ska de vara fristående från varandra. Han har själv sitt ursprung i ett av de små samhällen som förekommer i den här romanen, och det märks att miljön har sin betydelse. Den är suggestivt välbeskriven, och med sin placering utanför storstäderna - ja, utanför städer överhuvudtaget - har den en del gemensamt med Anders de la Mottes böcker med motiv från nordvästra Skåne. Här verkar det dock som om miljöerna i stort sett är autentiska, även om jag inte har googlemappat och tittat om varje hus finns.

På nutidsdeckares vanliga sätt är det en händelse i det förflutna som får ny betydelse i nutid. Det förflutna tar sin början på kvällen den 28 februari 1986, och ungefär samtidigt som Olof Palme skjuts i Stockholm får Halmstadspolisen ett samtal från en gärningsman som berättar att han har våldtagit en kvinna. Polisen Sven Jörgensson rycker ut, hittar henne och tar henne till sjukhus, men då är hon redan död. Det blir inte det enda dådet för Tiarpsmannen, som han kommer att kallas i medierna. I nutid handlar det om en författare, återflyttad till sitt barndomshem, som tillsammans med Jörgenssons son och en pensionerad kvinnlig polis bedriver diverse undersökningar, både av vad som hände då, och vad Sven Jörgensson egentligen kom fram till. Någon officiell lösning har det aldrig blivit på fallet, och Sven Jörgensson är död sedan många år.

Det artar sig till en bra deckare i sin genre, där det inte är biljakt och skottlossning som skapar spänningen, utan snarare samtal mellan människor som minns en del, har glömt en del och ibland väljer att tiga om somligt. Kanske bygger lösningen på ett sammanträffande för mycket för att jag ska vara riktigt nöjd med den, men fram till dess är det trivsamt och välskrivet. Det har skrivits och talats uppskattande om den här boken i flera sammanhang; jag hittade den genom podden Deckardårarna.

73. Chimamanda Ngozi Adichie: The Arrangements

Huvudpersonen i den här novellen är Melania Trump, och den utspelar sig under en enda dag 2016, innan hennes make formellt har utsetts till republikansk presidentkandidat vid partikonventet. Hon är sysselsatt med att förbereda en middag, och vi läsare kan förstås inte veta hur nära verkligheten det här ligger. Men det är något lätt kusligt med att lyssna till en novell som både skrevs och utspelade sig för nära fem år sedan, när vi vet allt som hände sedan.

72. Antonia Honeywell: The Time Being

Den här novellen lever mest på sin miljö, ett London som på många sätt skiljer sig från det vi annars läser om eller möter i andra medier. Det bör utspela sig någon gång i framtiden, efter någon sorts systemkollaps, om det ordet nu kan användas på allvar. Det är i alla fall tydligt att mycket av det vi är vana vid inte längre finns eller fungerar. I den deprimerande miljön berättas en historia om en tolvårig flicka, som inte minns någon annan tillvaro, men hon har i alla fall tillgång till berättelser som visar att det en gång har varit annorlunda. Själva historien fångar inte mig så värst, men miljön stannar kvar efter att det är slut.

71. Charles Todd: The Pretty Little Box

I den här novellen får man följa en liten medeltida bönbok med tillhörande ask, från att den på ett inte alldeles ärligt sätt kommer i en dams ägo, och sedan genom decennierna hos olika ägare. Det blir faktiskt en riktigt bra historia som får anledning att beröra en del av 1900-talets stora händelser ur det lilla perspektivet, och tidvis är det oväntat spännande. Bland Storytels noveller kan man hitta vad som helst, och ibland är det verkligen så bra att det förtjänar att rekommenderas - som den här.

70. Malin Persson Giolito: Se till mig som liten är

Ganska länge verkar det här vara en traditionell julnovell om en mamma som tappar bort ett av sina barn på en julmarknad och får hjälp att leta. Men så småningom utvecklar den sig till något annat, och här ska förstås inte avslöjas vad. Det blir i alla fall något betydligt mer meningsfullt än jag hade gissat när jag var halvvägs igenom den.

69. Leonora Carrington: The Complete Stories of Leonora Carrington

Om de här novellerna påminner om något annat jag har läst är det Alice i Underlandet. Jag tror inte det är en slump att en novell heter "The White Rabbit". Här förekommer talande djur och växter, galna drottningar, blod och död, en klänning sydd av katter - ja, mycket sådant man annars upplever i drömmar. Alice tycker, som jag minns det, att mycket av det hon möter är underligt, men så reagerar Carringtons personer bara undantagsvis. Snarare är det helt normalt för dem att umgås med fabeldjur och diverse väsen, att övertala en hyena att gå på fest i stället för dem eller att plötsligt befinna sig mitt i en slaktscen. Jämfört med Alice är det avgjort mindre barnvänligt.

Leonora Carringtons eget liv var inte mindre fascinerande, vilket framgår bland annat här. Skrivandet var inte hennes främsta verksamhet, utan hon var bildkonstnär, och det är inte utan att det märks här och var. En illustratör skulle ha verklig julafton med de här scenerierna, eller varför inte en filmanimatör.

All denna galenskap gör att samlingen faktiskt till sist känns något övermäktig. Ett råd för den som vill lyssna - och det är ändå värt att göra det - skulle kunna vara att sprida ut det över lite längre tid än jag nu har gjort, och bryta av med lite annat, vilket jag faktiskt har gjort.

68. Hans Gunnarsson: Bormann i Bromma

Den här novellsamlingen hittade jag till genom att en av berättelserna ingick i ett nummer av tidningen Skriva, tillsammans med kommentarer av författaren, där han fick tillfälle att ge sin syn på vissa val han gjort, både vad gäller formuleringar och innehåll. Det var riktigt intressant, och gav anledning till en verklig närläsning av just den novellen.

Det som är grejen - som det brukar heta - med de här novellerna är att de är skrivna i vi-form. Det är inte alltid klart vem som är "vi" i varje novell, men det är också det som gör dem intressanta. Ofta fungerar de så att det efter hand framgår vad för sorts grupp det handlar om, och några namn på några av de medverkande, men så kan det mot slutet framgå att det finns ännu fler. Det blir en öppen beskrivning som jag efter hand kommer att uppskatta mer och mer, och till sist är ganska avundsjuk på att han har mutat in och hanterat så bra. Stilen är lite pratig och omständlig, men det fungerar bra till innehållet, och för mig som har lyssnat fungerar det faktiskt utmärkt. Jag kan tänka mig att det kan fresta på för vissa läsare, och särskilt om man läser i pappersform.

Vi-et fungerar förstås bra också eftersom det signalerar att det finns ett "de" (eller "han" eller "hon"). Man kan ju tänka sig att en grupp radhusboende som har grannsamverkan identifierar andra som utanförstående på ett naturligt sätt, men det visar sig finnas sådan mentalitet på de mest oväntade ställen. Och så knyts det ihop väldigt snyggt med en epilog på samma tema. Det här var faktiskt ett riktigt fynd i genren.

67. Malin Biller: Allt du behöver

Malin Biller har ett brett register, kan man konstatera. Här ryms både seriestrippar och små krönikor och en del annat. Oavsett formen rör de sig också i ett brett register av ämnen - ibland är det seriöst och politiskt engagerat, ibland är det helt enkelt tramsigt. Även det sistnämnda kan vara mycket bra och en välgörande omväxling till det engagerade. Ibland är hon också självkommenterande på ett fyndigt sätt, och då kan strippar av så här olika slag samsas:

Det kan tänkas att jag återkommer till annat av Malin Biller här så småningom.