28. Matthew Costello och Neil Richards: Murder in the Dark

Någon gång i livet ska jag också ta natttåget från London till Skottland, som sir Harry Mortimer och hans hustru Kat gör i början av den här kortromanen. Kanske avstår jag från drinkar och sängfösare, men den här sortens deckare blir inte desamma utan en förhållandevis hög alkoholkonsumtion, även om den inte verkar påverka deras klarsyn när det gäller brottsutredningar.

De är på väg till ett slott för nyårsfirande, och det vore ju inte en brittisk deckare om det då inte bleve snöoväder så att sällskapet inte kan ta sig därifrån. Viktigare för intrigen är kanske att ingen utomstående kan ta sig dit, varken någon okänd brottsling eller polisen. Inte heller kan man använda telefonen - att placera intrigen i skiftet mellan tjugo- och trettiotal har onekligen sina fördelar.

Kat är amerikanska, vilket återkommande understryks i de här historierna. Hon kan behöva informeras om något brittiskt, och så får vi läsare också lära oss samma sak. Hon kan också uppträda som i någon mening utomstående, fri från de lojaliteter som verkar binda samman den brittiska överklassen. Den här gången är hon inte ensam om att vara amerikan - även slottets ägare är det, och dessutom någon sorts filmmagnat. Därmed är han inte heller någon som sir Harry har gått i skolan eller tjänstgjort i kriget tillsammans med, och hans branschtillhörighet gör att det inte är den traditionella aristokratin som tänkes fira nyår på slottet. Eller om det är så att de inte har lyckats ta sig dit på grund av ovädret; det framgår att det var planerat för ett större sällskap från början.

Det här är inte stor litteratur, som jag nog har konstaterat tidigare. Men i sitt format, mellan tre och fyra timmar, och sin genre är det mycket trivsam lyssning.

27. Peter K. Andersson: Ännu ett förvånat lik

Liket i titeln tillhör(de) skeppsredaren Sune Möller, med villa på Fridhem och företag i Västra hamnen. Fridhem är fortfarande fint att bo i, men numera är Västra hamnen inte ett ställe där hamnarbetarna går runt med trälårar på axeln. Det här utspelar sig - liksom tidigare böcker om privatdetektiven Urban Krook - på femtiotalet och har omisskännlig tidsfärg. Miljön, den stora redarvillan i de finaste kvarteren, hade kunnat vara hämtad från Trenter eller Lang.

Skeppsredaren har varit död över ett år när Krook kopplas in, och det ställer förstås till det i hans utredning. Änkan har börjat misstänka att det inte var självmord, så som polisen ansåg när Möller hittades död i sitt badkar. Det finns onekligen tecken som tyder på att det ligger något mystiskt bakom hans frånfälle, men det måste ju inte betyda att någon tog livet av honom.

Den här delen i serien är mer hårdkokt och har högre tempo än de tidigare, utan att för den skull förlora den stämning som jag tycker har varit böckernas stora förtjänst. Möjligen är upplösningen för mycket beroende av en slump för att vara riktigt tillfredsställande - men den hade varit helt trovärdig om intrigen hade placerats i närmare anslutning till dödsfallet. Nu ska den här sortens deckare inte bedömas för sin realism, men inom ramen för sin irrealism är det annars en väl fungerande historia. Fortfarande är de här böckerna något av det mer läsvärda som kommer ut nu, tycker jag.

26. Peter K. Andersson: Rum med dolda fönster

Privatdetektiven Urban Krook, som man först träffade i Den halshuggna giraffen, är tillbaka. Det framgår inte - tror jag - precis hur lång tid som har gått, men det är något vilsamt med en bok som inte krampaktigt anspelar på föregående del i serien. Faktiskt bör de gå att läsa i vilken ordning som helst, vilket inte är så vanligt numera. Scenen är i varje fall fortfarande Malmö på femtiotalet.

Krook har inte så gott om uppdrag som han hade önskat sig. Det är anledningen till att vi, när historien börjar, hittar honom i ett samtal med en dam som vill ha hjälp att lokalisera sin försvunna katt. För en privatdetektiv är det förstås inget högstatusuppdrag, men det visar sig bli mer spännande än man kunde tänka sig. Krook får låna damens lägenhet på Torpgatan, och beroende på vilken sida av gatan det handlar om kan det vara i ett hus som finns kvar eller ett som är rivet sedan länge. Det blir en sluten miljö med ett begränsat antal misstänkta, precis som man önskar sig att det ska vara i den här sortens återblickande spänningslitteratur.

Nu ska inte för mycket av handlingen avslöjas, men det ryms en hel del på de cirka 160 sidorna. Många av de boende har anledning att inte vilja att Krook får reda på allt om dem, men han dras också in i förtroenden som möjligen kan verka perifera i förhållande till den katt allt börjar med. Som sig bör i genren visar sig allt ändå hänga ihop, men hur det gör det var åtminstone inte jag kapabel att räkna ut. Det här är avkopplingsläsning när den är som bäst.

25. Matthew Costello och Neil Richards: Fool's Gold

Mydworth, där de här korta deckarna utspelar sig, är fiktivt, men i den här delen gör sir Harry Mortimer och hans amerikanska hustru Kat en avstickare, vilket gör att delar av handlingen utspelar sig i Littlehampton på sydkusten. Havet spelar också sin roll för handlingen, och det visar sig att Harry, denne man med många talanger, har ett förflutet även som seglare.

Man lyssnar inte på de här böckerna för att få originella intriger - den här måste betraktas som svag - utan för att få träffa gamla bekanta i några timmar och umgås på ett trivsamt sätt. Här får man vara med både på välgörenhetsauktion och publunch. Det är förresten tur att sir Harry är så fast förankrad i trakten sedan generationer tillbaka, för annars hade han inte kunnat vara så frågvis som han är. Förvånansvärt få säger till honom att inte lägga näsan i blöt, eftersom han trots allt inte är polis. Och när någon gör det är det förstås ett tecken på något.

24. Åsa Schagerström: Urmodern

Det finns en anledning att det kallas "tecknade serier", för bilderna i serier är sällan något annat än tecknade. Men här är något verkligt originellt, nämligen broderade bilder - och text. Det är så originellt att formen tenderar att ställa sig mellan läsaren och innehållet. I varje fall har jag svårt att ta in vad det egentligen handlar om, när jag blir fascinerad av den ena bilden efter den andra. Det kan se ut så här:

 

eller så här:

Texten är närmast mässande i vissa partier, när det handlar om huvudpersonens, urmoderns, ensamhet. Det är ett tankeväckande verk som inte liknar något annat.

23. Ruben Engzell och Susanna Svedjeholm: Boktitelpoesi

Den här samlingen har sitt ursprung i ett instagramkonto som jag hade missat fram till nu. Det verkar vilande, men finns kvar att titta på om man vill. Konceptet är att man tar tre böcker, staplar dem på varandra och genom att läsa på bokryggarna får fram något roligt, absurt eller tankeväckande. Ibland blir det allt detta. I sakens natur ligger att man vill citera massor, men jag nöjer mig med ett par exempel:

Börja med yoga

I värsta fall

Pilates

och

Tragiskt telegram

Den enögda kaninen

Lockad i fällan

Det får räcka. In och läs själva i lagom portioner. Eller börja komponera själva med det ni har i hyllorna.

22. Tommy Sundvall: På äventyr i senkapitalismen

Tre kompisar som drar sig fram på tillfälliga jobb står i centrum för den här serienovellsamlingen, eller om man ska kalla den för en grafisk episodroman. De samlar in elsparkcyklar, gräver gravar och kör till Pajala med ett enda paket. Inte minst det sistnämnda blir ett äventyr för sig.

Det är ibland roligt på ett tramsigt sätt:

men oftare - och med goda skäl - upproriskt och engagerande.

21. H. G. Wells: The Red Room

Det är inte alltid skräcknoveller från förr i tiden skrämmer även i nutid. Den här är ett och ett kvarts sekel gammal ungefär, och det märks. En huvudperson ska övernatta i ett hemsökt rum, och det enda som händer är att stearinljusen slocknar i ungefär samma takt som han hinner tända dem. Nej, inte riktigt, innan dess har han ett samtal med några åldringar som tar hand om huset i fråga, och det hade kunnat bli minst lika läskigt om han hade stannat kvar med dem, tror jag.

20. Lennart Hellsing: Lunch på Klara kyrkogård

Den här mycket avlånga boken kom 2012. Författaren var då nittiotre, men det blev ändå inte hans sista bok, och det finns inget tecken på avmattning här. Snarare känner man mycket väl igen hans ord- och rimglädje, som bäst beskrivs med ett exempel:

Det handlar alltså om Klara kyrkogård i centralaste Stockholm, alldeles i närheten av Hellsings bostad, vilket också framgår på något ställe. Dit kommer folk med sina lunchlådor, men där finns förstås också ett antal kändisar begravda, och de medverkar på sitt vis, förutom andra kändisar med anknytning till Klarakvarteren. Här rimmas på Arendorff, Rudenschöld och Blanche, och läsningen är oavbrutet underhållande.

(Nej, tyvärr, inte alldeles oavbrutet, för på ett ställe skäms produkten av stavningen lärljunge. Det känns oerhört onödigt.)

19. Barry Cunliffe: The Celts. A Very Short Introduction

Den här lilla volymen är såvitt jag kan bedöma en bra introduktion till sitt ämne, även om utrymmet - 145 sidor i litet format - inte tilllåter djupanalys av något. Kelterna är ju numera undanskuffade till Europas västligaste periferi, men fanns en gång spridda över stora delar av västra och centrala Europa, inte bara Gallien, som väl är det vi idag tänker mest på. Ett dilemma är att de inte själva skrev något, utan att det är genom grekiska och romerska författare som vi möter dem, om vi inte tar del av de arkeologiska fynd som har gjorts, men inte heller de talar ju. Själv har jag haft boken som repetition inför en tentamen, och för det fungerar den utmärkt.