30. Marit Kapla: Osebol

Trots omfånget på drygt 800 sidor är det här en ganska snabbläst bok. Den består av intervjuer med de flesta invånarna i Osebol, en by i norra Värmland, där Marit Kapla själv har vuxit upp. Texten är satt med ojämn högerkant, korta rader och sällan fulla sidor, så det känns som att läsa poesi. Det är något med det grafiska som gör att man läser långsammare och låter formuleringarna sjunka in på ett sätt som man inte hade gjort om varje intervju fick några sidor vanlig text.

En del av invånarna är födda på platsen eller i närheten, men det finns också inflyttade. En del av dem kommer långt bortifrån, Nederländerna och Ungern, men har sökt sig till lugnet och naturen. Utmaningen för både dem och de infödda är att hitta något att leva på hela året. Vissa veckopendlar, andra har vanliga jobb i någon tätort, men både barn och vuxna får långa dagar när restiden kommer till.

Eftersom några minns hur det var i byn så långt bakåt som för sjuttio eller åttio år sedan blir det också en Sveriges historia i litet format. Osebol är inte unikt, utan ett exempel på landsbygdens utveckling, när samhällsservicen centraliseras och arbetslivet förändras.

29. Agnes Ravatn: Fågeltribunalen

Man är ovan vid att nya böcker kan vara på under 200 sidor, men det borde fler vara, tycker jag. Den här historien är sparsmakad, närmast minimalistisk, men då räcker formatet. Alltför många böcker är dubbelt så långa utan att ha mer att säga.

Persongalleriet består egentligen bara av två medverkande, Allis Hagtorn och Sigurd Bagge. Hon kommer till honom för att hjälpa honom att få ordning på trädgården runt hans ensligt belägna hus, och därutöver laga tre mål mat om dagen, städa och handla. (Expediten i affären finns med på ett litet hörn, förresten.) Miljön är i stort sett huset och tomten med brygga och sjöbod, och så affären där Allis gör de nödvändiga inköpen. De båda huvudpersonerna är utlämnade till varandra och därmed är samspelet mellan dem en stor del av historien.

Men så finns det också sådant som inte berättas, åtminstone inte förrän efter ett tag, och inte heller då fullt ut. Sigurds hustru är frånvarande, och det är anledningen till att han behöver någon som tar hand om hushållet. Allis har en anledning att vilja ha ett arbete på ett ensligt ställe utan alltför mycket kontakt med omvärlden. Hon tänker "Så häpnadsväckande lätt det är att lämna allt, tänkte jag. Fattar folk det? Det borde faktiskt inte få komma ut." Tillsammans med det som faktiskt berättas skapar det en stämning som inte kan kallas annat än olycksbådande. Vem av de två som är mest underlig i sitt uppträdande växlar.

Det mest fascinerande med den här boken är att den blir så spännande, fast det händer så lite.

28. Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet

Maria Adolfssons Doggerland är en självständig önation i Nordsjön mellan England och Danmark, och har en del gemensamt både med Storbritannien och Skandinavien. Hon har lyckats väl med att skapa en fiktiv miljö som inte blir ett sagoland, utan framstår som om det skulle kunna finnas, om inte om hade varit. Till det som jag tror är nytt i den här boken hör att landet har en egen toppdomän på nätet.

I huvudrollen, liksom i de tidigare böckerna, återfinns polisen Karen Eiken Hornby, medelålders med ett förflutet som återigen gör sig påmint, den här gången kanske ännu mer än innan. Hon är kompetent på det hon gör, men gissningsvis för kantig och självständig för att bli riktigt framgångsrik i karriären. Det gör henne å andra sidan till en mer intressant karaktär än en helt harmonisk person hade varit.

Intrigen den här gången har två spår, och om det finns någon svaghet är det just det, och kopplingen mellan de båda spåren. Det ena handlar om en våldtäktsman, ovanligt brutal även för att vara fiktiv, och det andra om världsartisten Luna. Hon är född och uppvuxen på Doggerland, och har nu återkommit för att i hemlighet spela in material till en ny skiva efter många års tystnad. Men så försvinner hon spårlöst, och helst ska hon inte efterlysas alltför officiellt för att undvika medieanstormningen.

Av något skäl som jag inte helt kan identifiera fungerar de här böckerna bäst för mig när jag kan läsa långa sjok i taget. (Den förra läste jag till stor del på akuten, men det är jag glad att inte göra till en tradition.) Kanske är det att få sjunka in i den fiktiva doggerska miljön som behöver få ta sin tid.

27. Jan Mårtenson: Middag med döden

Det mest förvånande med den här, den tionde deckaren om antikhandlaren Johan Homan, är att han först nu är på matlagningskurs i Grythyttan. Det känns snarast som något han kunde göra varje år med tanke på recepttätheten i intrigerna. Det är förresten inte bara matlagning som ingår, utan diverse restauranggöromål, och praktiskt nog är det Homan själv som får servera en förgiftad sorbet till mordoffret. Eftersom det inte är Maria Lang som har skrivit drivs gästgiveriet inte av Carl-Jan Granqvist utan av en fiktiv krögare, och alla kursdeltagarna och övriga gäster är rimligen också påhittade.

Har man läst de tidigare böckerna - eller lyssnat, som jag gör - så vet man vad man får. Det är ett slutet sällskap som från början verkar vara okända för varandra, men så småningom visar sig känna varandra sedan förr på olika sätt. I sällskapet finns den obligatoriska unga damen som Homan kärar ner sig i samt någon som han har gemensamma bekanta med sedan sin tid i Uppsala. Framställningen är förhållandevis omständlig, och för den som har svårt att följa med rekapituleras händelser och överväganden både som inre monolog och i Homans samtal med den unga damen och med hans vän Calle Asplund på riksmordkommissionen. Den här gången är historien berättad med en uppbruten kronologi som inte är alldeles lyckad. Men på något sätt är det trivsamt och hörvärt ändå.

26. Monica Rehn: Moratorium

Inledningen till den här spänningsromanen utspelar sig på nittiotalet, och det är den händelsen som finns avbildad på omslaget. En scoutstuga brinner under ett sommarläger, och ett av barnen dör. De två ledarna, David och Jonathan, döms inte för något, men särskilt Jonathan brottas med svåra skuldkänslor, eftersom de båda drack alkohol och nattbadade i stället för att vara på plats där de borde. Ett decennium senare försvinner han spårlöst, och ytterligare ett decennium därefter blir David kontaktad av Jonathans pappa, en känd och rik affärsman, som vill ha utrett vad som ligger bakom försvinnandet. David har under tiden hunnit både bli advokat och förlora titeln, och han har all anledning att ta ett uppdrag som innebär en chans för honom att sanera sin privatekonomi.

Förutsättningarna tar sin tid att etablera med en ovanligt uppbruten kronologi. Det är ovant i en modern spänningsroman att det inte rafflar igång på högvarv - förutom branden då, men den är snabbt överstökad. Men sedan blir faktiskt boken bättre och bättre efter hand som David dras in i sin undersökning och i Jonathans familj, som han en gång i tiden kände väl, men inte har haft kontakt med på många år. Slutet, som jag annars tycker brukar vara den svaga sidan i den här sortens litteratur, är faktiskt både trovärdigt och överraskande, en alltför sällsynt kombination. Någon av twisterna såg jag komma, men inte de mest avgörande, och de känns ändå fullt logiska. Av allt att döma är det här en bok som inte kommer att ingå i en serie - också alltför sällsynt - men man kan hoppas att det kommer mer av Monica Rehn, för detta var hennes första.

25. Mats Källblad: Hundra år i samma klass

Den här volymen har en tillkomsthistoria som inte är alldeles lätt att reda ut. Den rymmer fyra delar, varav den första är nypublicerad här, och handlar om författarens mormor och hennes bakgrund i en statarfamilj, vilket definierade en stor del av hennes liv. Hon födde sedan elva barn, inte så vanligt ens på fyrtio- och femtiotalen, och det är en gripande historia om hur hon försöker försörja sin familj utan något vidare stöd av maken.

De tre följande delarna är tidigare publicerade separat och handlar om Mats' egen uppväxt i Osby på åttio- och nittiotalen, även om hans alter ego här heter Isak. Han spelar i band och tecknar, men vill göra något annat av sitt liv än att arbeta på fabrik för att försörja sig. En viktig person är också Molly, som inte heller har en bakgrund i "den kulturella medelklassen" - tvärtom, måste man säga.

Eftersom delarna är tillkomna under lång tid spretar stilen en del, naturligt nog. Men helheten är definitivt något mer än delarna, och är absolut läsvärd fortfarande.

24. Peter Handke: Berättelse om ett liv

Nobelpriset till Peter Handke 2019 blev som bekant omdebatterat, och jag har därefter inte haft någon större lust att bekanta mig med hans författarskap. Men jag har ju ett pågående projekt att försöka läsa något av varje pristagare, även om det avancerar mycket långsamt och ojämnt, och ibland känns som om det är för många kvar för att det ens ska vara meningsfullt. Nu gav i alla fall Radioföljetongen möjlighet att lyssna på en kort historia av honom, bara sex knappt halvtimmeslånga avsnitt, och då kändes det lika bra som något annat för att få det gjort.

Den här biografiska romanen är så gammal som från 1974 och skriven i anslutning till att författarens mor tog sitt liv. Det är alltså hennes liv det handlar om, från början till slut, nyktert och sakligt redovisat. Det är inte ointressant, men vad det är som definierar nobelprisnivån förstår jag inte alls. Ur motiveringen, "för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet" är det väl snarast det sista som kan vara aktuellt här, men den stora språkkonsten måste vara mer påtaglig annorstädes.

23. Montague Rhodes James: The Haunted Dolls' House

Den här lilla läskiga novellen kan tolkas som att den handlar om en mardröm. Men i så fall är ägaren till det hemsökta dockskåpet inte ensam om att drömma den, för även antikhandlaren som han har köpt det av visar sig ha drömt samma sak. För att inte tala om att det verkar ha hänt i verkligheten.

22. Montague Rhodes James: The Uncommon Prayer-Book

Man ska eventuellt vara mer påläst än jag på vad The Book of Common Prayer är, liksom om Oliver Cromwell, för att riktigt uppskatta den här novellen. Men så fick man anledning att bilda sig lite. Som så ofta hos James förekommer det ett engelskt lantgods med något antikt och värdefullt föremål samt något övernaturligt.

21. Anna Alemo: Alla hjärtans längtan

Liksom föregående novell utspelar sig denna i Lund, men utan särskilt utpräglad lokalfärg. Den är till innehåll och ibland även formuleringar mycket lik den förra, och så bra var inte konceptet att det håller för sådan upprepning. Det är här en after work och inte en klassåterträff, men snyggingen som huvudpersonen mot sin vilja kärar ner sig i är lika mörk och hårig som den förre och har lika spontant reagerande genitalier.

Inläsningen är inte heller något vidare. Det är gott om konstiga betoningar, och dessutom mycket av vad jag kallar Stil-frasering (efter radioprogrammet i P1). Den går ut på. Att man gör paus. Efter vart tredje. Eller vart fjärde ord. Och går upp. I slutet av frasen.

Nu har jag provat det här och kan återgå till något jag vet att jag uppskattar.