102. Václav Erben: Den försynte döde

I den här fjärde av de till svenska översatta böckerna om poliskaptenen Michal Exner är handlingen till stora delar förlagd till Prags zoo. Liket på omslaget hittas däremot i en annan park, inte så välskött, utan mest bestående av "den yta av ogräs som brukar spela gräsmattans roll i tjeckiska parker". Dödsorsaken - inredningsarkitekten Milan Veber har blivit skjuten med en bedövningspatron - är det som leder Exner till den zoologiska trädgården, men där visar sig många trådar löpa samman.

Något av Václav Erbens kännetecken (som jag konstaterade både förra och förrförra gången jag läste något av honom) är den mängd personer och deras inbördes relationer som det gäller att hålla reda på. Exner lyckas bättre än jag med det den här gången. Han har dessutom fördelen att sedan barnsben kunna alla smeknamn som folk kan ha på tjeckiska; på en dryg sida kallas en Marie för både Manka och Maruška och en Jan för både Janík och Honza. Det är inte utan att det hade kunnat få förklaras genom en "ö.ä.", även om det brukar anses mindre lyckat.

På zoo finns inte bara obevakade bedövningspatroner utan också en kiang, en ny bekantskap för mig, men tydligen en livsfarlig sorts halvåsna. Påfallande många av de inblandade har också anledning att vistas där, även om de egentligen borde vara någon annanstans. Jag ger ganska tidigt upp försöken att hålla reda på vem som var var när och med vem, men resten av boken är ändå småtrevlig läsning om människor i ett sammanhang som är ovanligt i deckare översatta till svenska.

101. Heinrich Böll: Doktor Murkes samlade tystnad

Den pågående novellutmaningen fick mig att ta fram den här lilla samlingen, köpt för tio år sedan men inte (tidigare) läst (av mig). Därmed har jag också kunnat bocka av en nobelpristagare i det verkligen mycket sporadiska projektet att läsa något av samtliga sådana. Vissa år har det känts som om jag inte ens har hållit antalet återstående konstant genom att läsa en enda, långt mindre det aktuella årets.

Jag vet inte om jag hade någon riktig bild av vad Heinrich Böll var för slags författare innan, men jag blev överraskad över hur roliga flera av de här berättelserna var. Titelnovellen handlar om en doktor Murke som arbetar på en radiostation och (när han inte blir störd av andra sysslor) klipper ut tysta avsnitt från inspelningsbanden. Dem klistrar han sedan ihop för att lyssna på hemma på kvällarna. En annan, "Ej blott i juletid", handlar om berättarens faster Milla som på grund av viss psykisk obalans lyckas få sin familj att fira jul året om. Hilarity ensues.

Av det lilla jag har läst om Böll nu förstår jag att allt han har skrivit inte är humoristiskt, men det var ju tur att jag hamnade i denna utan särskild planering. Det blev otippat lyckat. Och i novellutmaningen kan jag pricka för följande fem nummer (en hade förstås som vanligt kunna passa på andra sätt, men jag hoppas att detta ska visa sig taktiskt riktigt):

15. En novell som är skriven på 1950-talet: "Doktor Murkes samlade tystnad"
14. En novell med jultema: "Ej blott i juletid"
26. En novell vars titel innehåller ett verb: "Det kommer att hända något"
35. En novell av en nobelpristagare: "Dagbok från huvudstaden"
11. En novell som är den sista i en novellsamling: "Kasseraren"

100. C. S. Lewis: Kung Caspian och skeppet Gryningen

Nu har jag hunnit till den tredje (eller femte - se diskussion om läsordningen här) boken i serien om Narnia, vars huvudsyfte verkar vara att orientera oss i Narnias värld. Där finns fler länder än Narnia och ett stort hav med olika öar och ögrupper, var och en med sin egenhet och/eller invånare att lära känna under den seglats som boken handlar om. Tyvärr innehåller boken bara en karta som visar den första delen av resan:

Däremot är jag mycket glad för den sprängskiss av fartyget som gör det lätt för oss landkrabbor att följa med, som hämtad från en klassisk pusseldeckare, om man så vill:

Det gör att det inte på samma sätt som de tidigare två delarna är en kamp mellan ont och gott som slutar med en strid, utan snarare en följd av olika äventyr som är ganska fristående från varandra.

Den här gången är det bara två av syskonen Pevensie som kommer till Narnia, men de har med sig sin kusin Eustace. Han är en härligt odräglig och synnerligen bortskämd pojke, som - förstås - får vara med om sådant som gör honom till en mycket trevligare människa. Särskilt lyckat tycker jag är greppet att man får följa delar av historien genom den dagbok han för. Där är det inte utan att han i sin självömkan påminner lite om Adrian Mole i dennes bästa stunder.

Annars känner man igen elementen. Porten till Narnia är den här gången en tavla som avbildar ett seglande skepp (gissa vilket), och det år som har gått sedan förra besöket motsvaras av tre år i Narnia.

99. Stieg Trenter: Guldgåsen

Mitt exemplar av årets Trenter har den tidigare (i 1948, 1955 och 1958 - under skyddsomslaget - års böcker) uppvisade spindelnätsmönstrade pärmen från Bonniers, dock denna gång utan angivande av "Bonniers Folkbibliotek". Nu har det hunnit bli 1964, framgår av de angivna datumen och veckodagarna. Det är augusti med kräftpremiär och så småningom också Lovisas namnsdag, som då också firades som drottning Louises namnsdag med flaggning, som får en alldeles speciell innebörd mot slutet. Då har det gått ett par veckor och under tiden har Harry Friberg inte bara hunnit assistera Vesper Johnson med en mordutredning och en picknick, utan också sköta sitt arbete som fotograf med resor till såväl Brasilien som Liberia, där svenska företag kallar på hans tjänster.

Annars äts det till exempel "sandvikare" på Riche, "inte större än femöringar", låt vara att femöringarna ju var större då än senare. Då kan däremot inte Vesper Johnson vara med, för "han har fått ett oväntat besök av kriminalchefen i Ghana", meddelar hovmästaren, när Friberg har bänkat sig. Senare ställer sig Johnson att laga svampstuvning (smörsopp) hemma hos Friberg, men till att rensa och hacka svampen nedlåter han sig inte, det får den obligatoriska unga damen ta sig an. Där visar det sig också att han har börjat röka igen, när det nu blev, efter att han slutade och blev närmast fanatisk antinikotinist. Friberg röker förstås fortfarande cigarrcigarretten Hofnar, men det känns numera som ett lite påtvingat manér.

Till tidsfärgen kommer också att rivningarna i Stockholm nu slutligen har tvingat Studio Friberg att flytta från Mäster Samuelsgatan till Norra Kungstornet, varifrån Friberg promenerar hem över "de knyckiga träbroarna som ledde över kullerstensåsen Brunkebergs blödande sår". Själva tornet spelar en viktig roll vid mord och lösning, så det är på sätt och vis en lyckad flytt. Inte minst utnyttjas den höjdskillnad som finns mellan Kungsgatan och Malmskillnadsgatan, som gör att man kan komma in och ut på olika sätt i skyskrapan.

Bland milstolparna i Trenters universum märks också i förhållande till föregående år att Ulla Trenter nu har flyttat från baksidan till framsidan av titelbladet:

98. Nils Asther: Narrens väg. Ingen gudasaga

Om man vill kan man se denna bok som nummer två i den lilla serien "postuma memoarer av bortglömda farbröder som hette Nils och var födda på 1890-talet", som inleddes för någon månad sedan. Men det är också allt de här båda herrarna verkar ha haft gemensamt.

Nils Asther var filmstjärna på den tiden man var det, snarare än skådespelare. Han hade en kort karriär i svensk stumfilm, innan han via Danmark och Tyskland så småningom kom till Hollywood. Där spelade han mot såväl Greta Garbo som Lassie innan karriären dalade och han fick dra sig fram på småroller, så småningom mest i nu bortglömda tv-serier. I slutet av 50-talet kom han tillbaka till Sverige och gjorde några få filmroller till, bland annat en i Maria Lang-filmatiseringen När mörkret faller av Arne Mattsson. Den har jag sett, senast för ett par år sedan, och jag minns Nils Asther som en relativt anonym äldre herre, stelt agerande till och med i jämförelse med Karl-Arne Holmstens Christer Wijk.

Den här memoarboken är mest sorglig, tycker jag. Några återkommande teman är hans olyckliga barndom (han var adopterad, vilket han fick reda på av misstag i tonåren, men en utredning på nätet tyder på att han kan ha adopterats av sina biologiska föräldrar), hans sexuella erövringar (de flesta utom Garbo, verkar det som), hans självförakt (han blir skådespelare på grund av sitt onekligen tilltalande yttre, men vill vara det på grund av sin talang) och hans successiva ovänskap med de flesta han har med att göra. Lite intressant blir det när han ger interiörer från dåtida film- och tv-produktion, till exempel hur man direktsände tv-serier på 50-talet och skådespelarna fick improvisera när det inte stod en bukett nejlikor på rätt ställe. Sista fjärdedelen av boken handlar om hans tid efter hemkomsten till Sverige och är skriven av hans så småningom gode vän Iwo Wiklander, bland annat teaterproducent. Efter en del misslyckade försök till relansering av skådespelarkarriären ägnar han sig åt måleri; boken innehåller några av hans tavlor, ofta bisarra och ganska obehagliga. Och trots de här bristerna (och en hel del korrekturfel) är det fascinerande läsning eftersom det skiljer sig från den vanliga memoargenren.

97. Georges Simenon: Mannen på gatan

Det skrivs ju så mycket deckare att man inte har en chans att läsa alla, och så har det varit länge, även om man tycker att floden nu är stridare än någonsin. En som jag faktiskt aldrig har läst något av, fast han är ett av de allra största (och mest produktiva) namnen i genren, är Georges Simenon, mest känd för sina romaner om kommissarie Maigret. Här är det dock en samling om sex noveller, sammansatt för den här bokklubbsutgåvan från tidigt 80-tal, och även om Maigret är med i två av dem är det inte han som lämnar det mest bestående intrycket hos mig. Kanske han gör sig bättre i det större formatet.

Av ganska ovidkommande skäl är det en annan novell som fastnar hos mig, nämligen "Kåken i Croix-Rousse", som utspelar sig i Lyon. I den stadsdelen, då kallad Röda kors-kvarteren, hörde nämligen gänget "Vi sex" i P-J Bonzons långa bokserie hemma. De var en fransk, lite vuxnare och lite mer realistisk version av Enid Blytons Fem-böcker, som jag faktiskt tyckte bättre om. De körde moped, minns jag, och till skillnad från de engelska Fem, som var fyra plus en hund, var de franska Sex just sex stycken, utöver den obligatoriska hunden. Nu var ju inte det ämnet här, men den här åttasidiga novellen på temat det slutna rummet skildrar alldeles bestämt samma miljö med trånga gator och lite förfallna hus som jag minns från min bokslukarperiod.

Nu fick jag anledning att ta fram just den här boken på grund av den novellutmaning jag är med i. Med lite pusslande lyckas jag få ihop det så att alla sex kan matchas mot någon punkt på utmaningslistan, även om en del hade kunnat passa på flera sätt:

21. En novell som har ett personnamn i titeln: "Arnold Schuttringer"
1. En novell av en fransk författare: "Kåken i Croix-Rousse"
7. En novell som har deckartema: "Korgossens vittnesbörd"
24. En novell som har samma namn som titeln på novellsamlingen den är med i: "Mannen på gatan"
33. En novell vars titel slutar på n: "Den lille skräddaren och hattmakaren"
9. En vintrig novell: "Sex små kors i en anteckningsbok"

Vad gäller den sista är jag något frågande till översättningen; den anges i original heta "Sept petites croix dans un carnet" och det är också de sju ("sept") små kors som polisen Lecœur har satt i sin privata brottsstatistik som leder till lösningen. Eftersom den utspelar sig på julafton och juldagen hade också nummer 14 på listan ("en novell med jultema") passat bra, men jag hoppas kunna bocka av den utmaningen med något annat så småningom. Det här är lite som att spela yatzy, faktiskt.

96. Emily Brightwell: Mrs. Jeffries and the Silent Knight

Den här lilla juldeckaren fick jag överta efter en bokcirkelkompis, och det visade sig vara en riktigt rolig bekantskap. Den handlar om hur den snåle och otrevlige baroneten George Braxton hittas mördad veckan före jul i sin egen trädgårdsdamm (se bilden) och hur kommissarie Witherspoon får uppdraget att hitta hans mördare. Ingen i hushållet Braxton försöker låtsas att de sörjer sir George, varken hans tre ogifta medelålders döttrar, den inneboende släktingen med osunt stort orkidéintresse, den tillresta släktingen som ingen av döttrarna vill ha där, den småskumme fästmannen till en av döttrarna eller det talrika tjänstefolket. De jobbar däremot hårt för att dölja sina olika motiv att se hustyrannen död, för naturligtvis har alla ett sådant.

Det hade kunnat bli en ganska standardmässig historia i Agatha Christies efterföljd, om det inte vore för mrs Jeffries. Hon är husföreståndarinna hos kommissarie Witherspoon och den som i själva verket - tillsammans med sina anställda - sköter utredningen. Witherspoon själv är en välmenande men lite tafatt man, som nog egentligen är för snäll för att vara polis och lätt får huvudvärk när något vittne inte är samarbetsvilligt. Mrs Jeffries däremot är handlingskraftig, och eftersom kommissarien varje kväll berättar för henne hur utredningen avancerat under dagen kan hon nästa dag skicka ut sina trupper för kompletterande undersökningar. En stilig footman kan vid ett "oplanerat" möte hos specerihandlaren få ur den braxtonska kökspigan saker som hon aldrig skulle berätta för polisen, och så berättar han för mrs Jeffries vid eftermiddagsteet och så berättar hon för kommissarien, på ett så försåtligt sätt att han tror att det är han själv som kommer på allting. Scenerna med de båda tillsammans är ibland komik i den högre skolan, när hon ska "put a flea in his ear".

Emily Brightwell är en pseudonym, och författaren är amerikanska. Den här boken är nummer 20 i serien, som i skrivande stund omfattar 33 böcker (och fler är på väg). Jag är inte säker på att konceptet håller hela vägen för så många, men jag kan absolut tänka mig att läsa några till om de kommer i min väg. Hon är vad jag kan hitta obefintligt representerad på svenska bibliotek, så det får bli nätshopping i så fall.

95. C. S. Lewis: Caspian, prins av Narnia

För min del är detta den andra boken i serien om Narnia (för diskussion om läsordningen, se mitt första inlägg i ärendet). Här återkommer syskonen Pevensie på nytt besök i Narnia, ett år efter det förra. Men i Narnia har det gått hundratals år; det slott de bodde i förra gången har blivit en ruin och en flod har grävt sig ner i en djup ravin. Det kommer de själva på ganska snabbt, och det meddelas också läsaren i en ganska förnumstig dialog ("För sjutton, Ed, sade Peter, jag tror minsann att du har slagit huvudet på spiken.").

Det innebär att det är ganska lite utöver syskonen som är gemensamt för den förra boken och den här. Myllret av olika väsen och talande djur är om möjligt ännu tätare den här gången, men det ska nog kontrastera mot de långa partier där de bara går och går för att så småningom äntligen träffa prins Caspian, vars tidigare öden vi läsare har fått del av i en lång tillbakablick. Sedan är det kamp mellan det onda och det goda på sedvanligt sätt.

Jag tycker lite av charmen med den förra boken är försvunnen här. Det är mindre spännande, för alternativet att det onda skulle segra finns ju inte, och det är mindre fantasifullt, kanske eftersom man känner igen det mesta. Jag hoppas ändå det ska vara värt besväret att ta sig igenom alla sju böckerna.

94. Stieg Trenter: Dvärgarna

Trenter har kommit fram till 1963, och det utspelar sig i maj. Om det är utgivningsåret vågar jag inte svära på, för han är vagare än vanligt vad gäller datum och veckodagar, som brukar vara mitt sätt att kolla. Det som ändå gör att jag gissar på 1963 är en anspelning på utsikten mot "byggklossen till höghus borta i Marieberg dit statsministerns flyttlass redan dragit", och det huset anges vara byggt 1962. På grund av rivningarna i Klara står Studio Friberg inför en flytt, till norra Kungstornet. Fribergs bostad vid Brunkebergstorg verkar dock klara sig.

För första gången i Trenterprojektet visar jag upp en originalupplaga, inte för att jag samlar just på sådana, utan för att det har fallit sig så att det var så jag kom över denna del . (Den kostade 45 kronor 2002, för övrigt.) Här är också en liten bonus på baksidan av titelbladet där det för första gången står:







På baksidan är det däremot Stieg själv som poserar med utsikt över Stockholms centralstations vänthall, en miljö som återkommer i boken. Det var alltså inte Liza Marklund som var först med att vara omslagsporträtt på sina egna böcker.

På baksidan varudeklareras också att "den hisnande spänningen löser sig i en hårresande kulmen - en makalös upplösning på en detektivroman i översta toppklassen". Det låter för mig som om man inte riktigt tror att Trenter säljer sig själv längre.

Historien är inte Trenters starkaste. Jag har svårt att engagera mig i de olika turerna, och upplösningen kommer helt utan sammanhang med vad som förekommit tidigare. Den trogne köparen av Trenter när det begav sig fick ändå vad man kunde förvänta sig: taxiresor och restaurangmåltider, en övernattande ung dam hemma hos Harry Friberg och en supé med Vesper Johnson, dock för året utan rysk kaviar, men med renstek, hemlagad (av Vesper, men hemma hos Harry) omelett och västerbottenost. På restaurang är det mest minnesvärda ett besök på Oxen (då ännu inte spelklubb med Palmemordsanknytning), där det äts kyckling med paprika. Vid några dagars arbete i Amsterdam går Friberg och medföljande dam också på "en av Europas bästa kinesrestauranger", snett över gatan från Hotel Krasnapolsky, som verkar ligga kvar.

Förvånande är att Harry Friberg i en dialog säger sig inte ha tv. Han har alltså gjort sig av med den apparat som var ny i 1959 års bok (men han är ju så lite hemma att han kanske inte tyckte det var lönt). Lika förvånande, men kanske helt naturligt 1963, är att Stockholms central har en öppen biljettlucka klockan fyra på morgonen.

93. Dorothy L. Sayers: Striding Folly

Helena med bloggen Ugglan & boken har startat en novellutmaning, bestående av 40 beskrivningar att välja på, men man klarar utmaningen om man kan pricka av 20, och man har på sig ända till juni nästa år. Jag tror det ska kunna gå, även om jag känner mig lite sen i starten.

Dorothy Sayers är kanske inte känd för noveller i första hand, men den här lilla samlingen om tre stycken är ändå ett måste för hennes fans (dit jag inte vågar räkna mig ännu, men kanske kan höra så småningom). Det är nämligen de sista berättelserna om hennes detektiv Lord Peter Wimsey, som vid det här laget äntligen är gift med Harriet Vane och dessutom till allra sist har tre små söner med henne. Jag har bara läst ett par stycken av Sayers' romaner och det för ganska många år sedan, men det vore roligt att vid tillfälle ta henne som ett läsprojekt. Sammanlagt skrev hon 16 romaner och några novellsamlingar, vilket ju känns överkomligt, om man inte också vill ge sig på hennes Dante-översättningar.

Titelnovellen får mig att tänka på Agatha Christies figur Mr Harley Quin, för det dyker upp en mystisk främling på samma oväntade sätt. Han verkar inte ha annan funktion än att ge huvudpersonen ett alibi som ingen sedan tror på, inte minst eftersom främlingen under det schackparti som spelas har handskar på sig, och alltså inte lämnar några fingeravtryck (och inga andra avtryck heller, för den delen).

Den andra novellen handlar om en poliskonstapel som blir inbjuden på champagne hos Lord Peter just som dennes förste son har fötts. Polisen har under sitt nattpass blivit vittne till något han inte förstår, men beskriver som att ett hus, inklusive en död kropp, har försvunnit. Lord Peter förstår naturligtvis hur det har gått till, men frågan är om någon annan ges en rimlig chans till det.

Och till sist är familjen Wimsey på landet, och brottet är inte mord utan stöld av persikor. Nog så allvarligt, visar det sig, eftersom persikorna skulle tävla i byns "Flower-Show". Äldste sonen Wimsey är misstänkt, men det skulle ju inte bli någon historia om det inte visade sig vara fel. Det jag minns mest är annars den syn på barnaga som Lord Peter ger uttryck för och som nog får sägas ha passerat bästföredatum.

Förutom dessa tre noveller på sådär 20-30 sidor vardera finns det också ett fylligt förord om Sayers och Wimsey, där jag ska försöka glömma en del av det som stod om böcker jag ännu inte har läst.

För utmaningen bockar jag av i tur och ordning:
37. En novell av en författare som du tidigare bara läst romaner av: "Striding Folly"
2. En novell där ett hus spelar en stor roll: "The Haunted Policeman"
36. En novell där ett barn är en av huvudpersonerna: "Talboys"

92. Edith Nesbit: Den underbara trädgården

Bakgrunden till att den här hamnade på läslistan var att jag skulle försöka reda ut förvirringen om vilken bok det är jag minns att jag har läst på temat "barn skickas till knarrig farbror på engelskt lantgods", som senast berördes apropå min påbörjade (om)läsning av Narnia-böckerna. Jag kan inte säga att jag är klokare nu; kanske har jag läst den här förr, kanske inte. Den påminner så mycket om de andra i temat att det är omöjligt att veta.

En syskonskara på tre skickas till en onkel på landet, eftersom deras föräldrar är i Indien. Onkel Charles är inte van vid barn och mycket upptagen med sin forskning, även om han inte är professor som hans motsvarighet i Häxan och lejonet. Barnen får sysselsätta sig ganska mycket själva, och mesta tiden går åt till fantiserande utifrån en bok om blomsterspråk och en om dekokter, så de plockar olika buketter och försöker få olika personer påverkade av mer eller mindre exotiska växter från trädgården. Jämfört med de andra liknande böckerna jag eventuellt blandar ihop denna med tycker jag inte alls att den här är lika spännande. Kanske man tycker det om man är mer jämnårig med barnen och kan se spänning i sådant som nu bara framstår som naturligt. Men det finns lite lönndörrar och en hemlig gång, det höjer betyget något.

Redan från början märks det att tiden har gått sedan boken kom ut, för Caroline har födelsedag, fyller 12 år och får lite olika saker, en målarlåda, en uppsättning schackpjäser "och så det mest fantastiska man kunde tänka sig i presentväg: ett leopardskinn". Det är inte riktigt en vanlig tolvårspresent nuförtiden.

Det finns förstås tidstypiska illustrationer, den här gången av H R Millar:

men jag har inte kunnat hitta originaltexten på nätet, trots att den borde vara copyright-fri vid det här laget. Det närmaste är en inläsning, bra gjord, tycker jag efter att ha lyssnat på ett par kapitel för att kolla ett par översättningar. Men det visade sig då att den svenska utgåvan verkar förkortad på sina ställen, till exempel när hembiträdet talar om sin "gentleman friend".

Jag fick skicka en bibliotekarie till stadsbibliotekets källarmagasin igen, för kommunens enda exemplar fanns där. På Bokbörsen finns för dagen ett enda exemplar och det kostar 250 kronor. Det verkar som om den här upplagan är den enda som har kommit ut på svenska, så sent som 1981, trots att originalet är från 1911.

91. Ruth Rendell: Stenarna skola ropa

Trots mångårigt deckarläsande och viss lutning åt det anglosaxiska i genren har jag aldrig läst Ruth Rendell tidigare. Nu fick jag anledning att ta mig an denna genom bloggen Kulturkollos bokcirkel. Där pågår diskussionen i skrivande stund, och det är verkligen en bok som gör sig för diskussion.

Sedan den kom ut första gången 1977 verkar den ha blivit en liten klassiker, inte minst på grund av inledningen:

Det är alltså första meningen, som också är den enda baksidestexten. Egentligen borde ju allting därmed vara förstört, men på något sätt fungerar det ändå. Man undrar hur detta kan bli till ett mordmotiv och vad som ligger bakom det ovanliga att en vuxen kvinna i 1970-talets England är analfabet.

Upplägget är förstås som gjort för att man ska tycka illa om en mörderska som man från början vet är just det. Men efter hand som man får bakgrunden till att hon är som hon är kan man också se att hon är ett offer för omständigheter som hon inte själv råder över. Familjen, som man från början kanske tycker är lite aningslös, men knappast förtjänar att dö, visar sig också vara mer komplex än man trodde.

Genom att Eunice arbetar som hushållerska hos familjen Coverdale, som är relativt välbärgad genom familjefaderns innehav av en ärvd plåtburksfabrik, finns det gott om tillfällen att anlägga klassperspektiv. England är ju också en tacksam miljö för det, och jag undrar om inte en del sådant går mig förbi. Själva historien är nämligen så oerhört välskriven att man fängslas av den, och jag pendlar mellan att vilja att boken varar riktigt länge och att den ska vara slut så man får reda på hur det går. Trots att man alltså egentligen vet hur det går.

Ruth Rendell avled ju i våras, men lämnade efter sig en rejäl produktion. Det finns 24 deckare om kommissarie Wexford, drygt lika många fristående romaner ("psykologiska kriminalromaner" är en klassificering av dem) och en del novellsamlingar, förutom att hon också gav ut en del under pseudonym. Chansen är stor att jag återvänder till något mer av henne, även om jag har förstått att allt kanske inte håller denna toppklass.

Det enda jag vill invända mot här är bokens förord som avslöjar lite för mycket för min smak. Det kunde med fördel ha placerats som ett efterord.