116. Agatha Christie: Den blå pelargonen

Här är det miss Marple igen, i en historia som påminner om den förra. Det är Tisdagsklubben som träffas hemma hos paret Bantry för att lösa problem, och det lyckas förstås miss Marple med bäst av alla. Hon behöver inte ens träffa någon av de inblandade utan levererar lösningen vid sittande middagsbord. Man får förutsätta att polisen får del av den och kan göra vad de ska sedan.

Det här innebär att jag har läst alla fyra novellerna i Novellix Christie-box (som förresten måste få beröm för att de är så oerhört snygga). Jag är nu lite inne på att läsa samlingarna som de ingår i. Två av dem har jag i alla fall.

115. Agatha Christie: Ett vattentätt alibi

Vid sidan av miss Marple och Hercule Poirot skrev Agatha Christie också om andra problemlösare, vissa bara någon gång, men här är det paret Tommy och Tuppence, som sammanlagt medverkade i fyra romaner och en novellsamling, från vilken denna berättelse är hämtad. Novellsamlingen parodierar ett antal andra deckarförfattare, många nu bortglömda. Den här ska anspela på Freeman Wills Croft, som jag inte alls är bekant med. Men det går att läsa och ha nöje av den ändå. Roligast är att det dyker det upp en moster från Torquay!

114. Agatha Christie: Diomedes hästar

I den här, för min del andra, novellen av Christie i Novellix utgivning är det Hercule Poirot som löser problemet, som för en gångs skull inte handlar om ett mord. Novellen ingick ursprungligen i The Labours of Hercules, som jag bestämt tror att jag har läst någon gång för länge sedan, men nog kan vara mogen att återvända till (det vill säga har glömt det mesta av). Poirots inblandning i fallet känns för mig lite krystad, men det glömmer man, när han dyker upp hos lady Carmichael på ännu ett av de engelska lantgods som verkar vara det enda jag läser om just nu.

Christie var född i Torquay på engelska sydkusten, vilket ger en rolig bakgrund till en kapitelinledning: "Det har med rätt eller orätt sagts att varenda människa har en moster i Torquay." Mer om det blir det dock inte just här.

113. Agatha Christie: Döden i floden

Jag har faktiskt inte tidigare läst något ur Novellix utgivning, men sympatiserar mycket med idén att ge ut noveller i det här formatet, ett par centimeter kortare än en vanlig pocket och på sådär 30 sidor. Nu fick jag för ett par månader sedan deras Agatha Christie-box med fyra blandade historier, och det är ju om inte annat ett utmärkt sätt att jobba upp statistiken, om man räknar varje novell som en bok. Och eftersom det här är min egen blogg bestämmer jag det.

I den här första (men jag ser nu att jag inte har läst i nummerordning) är det miss Marple som är på sammanträde i Tisdagsklubben. Den kände jag faktiskt inte till tidigare, men det var där hon började sin karriär som problemlösare, i ett antal noveller, så småningom samlade i The Thirteen Problems. Den träffas hemma hos överste och fru Bantry, som ju figurerar i senare Marple-sammanhang, och innefattar också Sir Henry Clithering, den tidigare Scotland Yard-chefen, som också är en återkommande figur.

Det är väl naturligt att det på det här utrymmet inte kan bli en lysande deckargåta, men jag tycker ändå det är mycket läsvärt. Inte minst är bymiljön i Saint Mary Mead utmejslad redan här, och till frukost äter man "njure och bacon".

112. Sheridan Le Fanu: Carmilla

En idé med den pågående novellutmaningen är ju att man ska få tips av varandra, och den här hittade jag fram till just så. Jag räknar den som nummer 13 på listan, en skräcknovell, och räknar med att få något annat tillfälle att läsa en 1800-talsnovell. Men det är ett intressant pusslande med det, lite som att spela Yatzy.

Den här berättelsen kom 15 år före Bram Stokers Dracula. Jag har inte läst vare sig den eller så mycket annan vampyrlitteratur, men en hel del av inslagen känner man ju igen i alla fall. Redan här finns de med, ibland så man småler åt sådant som att någon har spetsiga tänder. Jag blir kanske inte så skrämd, men miljön med det ensliga slottet i Centraleuropa är - även om den senare har blivit närmast överanvänd - mycket suggestiv.

Frågan är förstås om detta är en novell. Wikipedia kallar det en novella, vilket ska vara "longer than a short story but shorter than a novel", och översätts med "kortroman". Definitionen där tyder på att gränserna är inte så lite flytande, och kanske inte heller helt överförbara mellan olika epoker och språkområden. En anledning för mig att räkna denna berättelse som en novell (och i varje fall låta den ingå i denna utmaning) är att den ursprungligen kom ut i bokform tillsammans med fyra andra berättelser, inte som här på egen hand.

111. C. S. Lewis: Min morbror trollkarlen

Utan att dra hela historien igen om min eventuella tidigare Narnia-läsning och vilken bok man ska börja med kan jag konstatera att det här är en äkta prequel. Den både skrevs och kom ut efter de inledande delar av serien som den kronologiskt föregår. Den svenska upplaga jag läser anser däremot att man ska börja med den här. (Jag trodde ju eventuellt att det var denna jag hade läst innan, men jag kände inte igen någonting nu, så det var troligen fel.) Man får mycket bakgrund och förklaringar till sådant som var konstigt, framför allt i den första boken, men jag vill nog fortsätta hävda att den ordning jag nu har stannat för känns mest logisk. Det är ju inte obekant i skönlitteratur att saker och ting berättas i en annan ordning än de faktiskt hände. Den här delen har jag mest behållning av när den förklarar - ofta mycket elegant - hur något hänger ihop. Och barnen Pevensies upplevelse av Narnia (sådär fyrtio år efter denna bok) skulle absolut inte bli den magiska berättelse det är, om man hade hela denna bakgrund med sig då.

Den här sjätte delen anknyter till den första (vi kallar dem så, tycker jag) inte minst genom för en vuxen läsare mycket tydliga anspelningar på kristendomen, här främst skapelseberättelsen. Det känns för mig lite påklistrat, men resten av historien är den där sortens bok om vanliga barn i England som råkar ut för något mystiskt/magiskt, som man har läst förr, men ändå inte tröttnar på. Det är som vanligt två barn, en pojke och en flicka, som reser, både i tid och rum. En viktig skillnad mot övriga delar är dock att det äts väldigt lite i den här boken, med undantag för de synnerligen symboliska äpplena.

Jag berömde ju översättaren Birgitta Hammar i det första Narnia-inlägget. Här är det Britt G Hallqvist, ett annat stort namn i den kategorin, men riktigt varför hon har översatt denna enda av sju böcker förstår jag inte. Det enda jag märkte det på var att invånarna kallas "narnianer" och inte "narnier", som tidigare.

110. Joyce Porter: Kommissarie Dovers första fall

Boktips kan man få på många håll. Joyce Porter och kommissarie Dover hade jag aldrig hört talas om innan jag för ett par veckor sedan var och lyssnade på Michael Segerström, som talade om sin senaste bok. Dover har tjänat som inspiration för hans trelleborgske polischef Sten Lång, fick vi veta, men jag tycker det är en inspiration på alldeles lagom nivå, där Lång har fått egna karaktärsdrag vid sidan av det han har lånats av Dover.

Dover är en odräglig typ. Han är mest intresserad av att dricka öl, äta flottig pubmat och ta tupplurar, medan hans tappre överkonstapel MacGregor med beundransvärt saktmod uthärdar både utredningsmetoder och hans så kallade chefskap. Dover tycker illa om de flesta andra poliser, för att inte tala om de vittnen som ska förhöras eller den försvunna unga dam som står i centrum för historien och som han alltså aldrig har träffat. Det hade kunnat bli outhärdligt även för läsaren, men Porter balanserar alldeles rätt, så att man ändå tycker det är riktigt roligt för det mesta. Jag har läst delar av boken på bussen till och från jobbet och måst bita mig i kinden för att inte skratta för högt.

En anledning att det fungerar är att de vittnen Dover kommer i kontakt med faktiskt är mer eller mindre vansinniga skapelser, så att man kan förstå hans frustration. De är skruvade versioner av de rollfigurer som brukar befolka engelska deckare: ett par samboende fröknar, varav en fullständigt dominerar den andra, en äldre herre med hemmaboende ogift dotter, en excentrisk författarinna av reseskildringar om mörkaste Afrika etc. När en av fröknarna vill berätta om sin samling bokmärken suckar Dover, men så visar det sig att det handlar om sådant som folk glömmer i biblioteksböcker: "bussbiljetter, ett gammalt strumpeband, hälften av en gammal uniformsslips, en hundrafrancssedel". Alla katalogiseras med bokens namn och datum, men "[b]itar av bacon och sånt där måste jag ju kasta bort". Lite senare konstaterar Dover: "Jag har aldrig stött på så många blådårar i ett enda fall i hela mitt liv."

Ska jag ha en kritisk synpunkt är det kanske att det är så mycket folk och så många nyuppförda bungalows på ett gammalt gods att jag gärna hade sett en liten skiss över vem som bor var. Och så att MI5 i en not anges betyda Mounted Infantry (= ridande infanteriet), när det ska vara Military Intelligence. Annars är jag positivt överraskad över den ovanliga frispråkigheten i ordval för att vara 1964 (denna översättning 1966). Jag citerar inte något, men Kärlek 1 kom ju 1965, så ni får tänka er.

Porter skrev elva böcker om kommissarie Dover, varav bara tre verkar finnas på svenska. Hon verkar ha blivit hårt utgallrad från biblioteken och inte omtryckt efter originalupplagorna på 60-talet. Jag fick roa mig med att beställa fjärrlån, en utmärkt service som förtjänar att användas. Då kan man också studera en biblioteksboks öden genom generationer stämplar och utlåningssystem innan den hamnar på Sveriges depåbibliotek i Umeå, som servar folkbiblioteken, som servar sådana som jag:

109. Hilary Mantel: Mordet på Margaret Thatcher

Hilary Mantel är väl mest känd för Wolf Hall och För in de döda, de två första delarna i en enligt uppgift planerad trilogi om Tudortiden. Dem har jag inte vågat mig på, mest på grund av omfånget, men jag såg i alla fall TV-serien som gick i somras, för att inte vara helt utanför. Nu fick jag den här novellsamlingen som recensionsexemplar från förlaget, och den passar ju utmärkt in i den pågående novellutmaningen. För att inte tala om att den är i det behändiga formatet strax under 200 sidor.

Titelnovellen är originellt nog placerad sist, men har gjort boken uppmärksammad både i England och här. Den bygger så vitt jag förstår på ett autentiskt tillfälle då Thatcher var inlagd på sjukhus och Mantel såg henne från sitt fönster när hon lämnade sjukhuset. Utifrån det har skapats kontrafaktisk historia om mördare från IRA, ett nog så realistiskt hot under tidigt 80-tal. En av Thatchers ministrar, Norman Tebbit, citeras på baksidan: "Det är en sjuk bok." Han blev själv skadad i attentatet mot det hotell i Brighton där de konservativa hade kongress året efter att novellen antas utspela sig. Jag har själv svårt att känna mig riktigt upprörd för ämnet, men kan förstå om det kan kännas otrevligt för den som är närmare personligt berörd.

Jag tycker det finns några andra riktiga pärlor i samlingen. En handlar - tror man - om en författare som ska föreläsa för ett litterärt sällskap, men övergår snart till en skildring av ett möte mellan författaren och en hotellanställd, som inte har det så lätt. Det är förstås svårt att inte tänka sig att "jag" i den novellen på något sätt är Mantel själv, före berömmelsen, på oglamorös tågresa till en avsides belägen ort med två bed&breakfasts, varav den ena visar sig stängd för renovering (och den andra i behov av dito).

Ganska många av novellerna är skrivna i jag-form, vilket jag själv dumt nog har lite svårt för till att börja med, eftersom det är tydligt att "jag" inte ska uppfattas som samma person varje gång. Det är nog en konsekvens av att novellerna är publicerade tidigare i olika sammanhang under ett antal år, vilket också gör att samlingen spretar åt olika håll. Det behöver i och för sig inte vara negativt; perspektiven är många och varierade. Men kanske gör samlingen sig bäst för läsning styckvis med några dagar emellan, inte i ett sträck under några dagar, som jag nu har gjort.

Bäst tycker jag om Mantels förmåga att hitta överraskande men träffsäkra liknelser, av någon anledning påfallande ofta matrelaterade. B&B-et ovan beskrivs med att "det jag hade tagit för puts var i själva verket någon patenterad massa som nyligen hade limmats fast på fasaden: gråvit och rynkig, som krossad hjärna eller en jättes tuggade nougat". Morgonen efter, när berättaren ska resa hem, ser hon hur "en stråle ljus låg som solvarmt margarin över mattan". Strålen blir något som inte riktigt hör dit, tydligt för den som har läst sammanhanget och vet hur stället ser ut i övrigt.

För novellutmaningen bockar jag av följande tre:
16. En novell vars titel börjar på s: Slutstation

22. En novell med något kallt i titeln: Vinterresa

28. En novell som handlar om syskon: Hjärtat sviker utan förvarning

108. Stieg Trenter: Sjöjungfrun

Årets Trenter inleds den 1 april, vilket spelar en viss roll. Harry Friberg kommer till Arlanda från ett jobb i Rio, och det är en tidsmarkör med tanke på att han tidigare nyttjat Bromma, men i en av de allra första böckerna faktiskt också hade anledning att besöka Brommas föregångare Lindarängen. Det framgår ganska snart att den 2 april är en lördag, vilket ger oss året 1966, som vanligt samma år som boken kom ut på hösten. Det är inte mycket till vår - för första gången, tror jag, förekommer snö hos Trenter.

Friberg är sugen på en smörgås, så taxin från Arlanda får vänta utanför Stallmästargården:

Mackan kom verkligen snabbt, en kulle av sillbitar av mognad inläggning på snedskuren vörtlimpa med en botten av tunna potatisskivor och ett krön av lökrundlar och hackad dill. Därtill Carlsberg och en Aalborgs Jubileums.

Sedan blir det Norra Kungstornet, Kungsgatan 30 (där det gäller att minnas att det fortfarande är vänstertrafik för att inte börja undra hur chauffören kör egentligen) och en ingående beskrivning av "de bägge assyriska atlasjättarna" som man fortfarande kan titta på med Google maps. Allt är med andra ord ungefär som det brukar, och det fortsätter ungefär på samma sätt som vanligt med lite taxi, lite restaurang och rätt mycket alkohol både ute och hemma. Nu verkar Friberg ha kommit sig upp så att han röker riktiga cigarrer och inte Hofnar och dricker fin sherry när det inte är Carlsberg.




Sjöjungfrun i titeln är ett spädbarn, som återfinns i en korg i fotostudions farstu, och sedan följer med hela vägen till upplösningen. Det är nog meningen att det ska vara lite roligt att ungkarlen Friberg är så tafatt med barn, men nu känns det bland det mest ålderstigna i boken. Det hade nog inte förekommit att en grannfru till kamrer Hymling hade ryckt ut över halva stan en sen fredagskväll för att förbarma sig, delvis över barnet men mest över stjärnfotografen. Senare löses situationen genom städslande av tre barnsköterskor med stärkta mössor, som delar upp dygnet i åttatimmarspass. När det blir för jobbigt att hysa den improviserade familjen hemma på Brunkebergstorg tar man i stället in på Grand. Praktiskt nog utspelar sig dock stora delar av boken i Köpenhamn och Göteborg, där Park Avenue har passande sviter. Pengar verkar det finnas gott om.

Mordintrigen, där förstås flickan spelar en viss roll, äger rum i redarkretsar. Redarfamiljen heter Snell och har ett sedan några generationer etablerat rederi med både oceangående passagerarfartyg och annat. När det börjar bli tätt mellan sysslingarna känner jag att ett litet släktträd hade varit på sin plats, även om allting noga redovisas (så man kan lägga ett bokmärke där och bläddra tillbaka).

Mycket tycker jag påminner om Broströmskoncernen, faktiskt så mycket att jag beställde fram en historik om den på mitt närmaste universitetsbibliotek. Ju mer jag bläddrar i den, desto mer hittar jag som påminner. Här finns en arvtagare som inte riktigt räcker till för sin uppgift. När det blir för jobbigt hemma reser man till Schweiz eller Nordafrika. Sysslingar ska vi bara inte tala om. Och både Snells och Broströms jubilerar och avser att uppmärksamma det med en bok. Om jag femtio år senare gör den här kopplingen undrar jag hur det tänktes när boken var ny.

Vesper Johnson dyker förstås upp efter ett tag, men han deltar inte i den måltid som två bröder Snell bjuder Harry Friberg på deras Stockholmskontor:

- Snöriporna är inhandlade hos Krantz i Östermalmshallen, förstås. Vi vet att ni är en gourmet, herr Friberg! [De har kanske läst tidigare böcker.] [...] Räkorna är handplockade nere hos Bergfalks i Gamla Stan, liksom rensteken. Den rökta ålen kommer från Gryts ålrökeri [som också har förekommit förr!].

Däremot får han långt om länge sin piggvar "på italienskt vis med tomater, oliver och hederlig Karl Johan-svamp". Till detta och annat dricker han numera Ramlösa, ett så markant avsteg mot tidigare vanor att det borde kommenteras, men det har jag i så fall missat. Annars är han sig lik, varje kännetecken (extrahöga klackar, knäande gång, strykande av mustasch, dinglande med monokel) nämns en gång, utom hans "rikt modulerade stämma", som förekommer minst två.

Det känns alltså inte så lite manierat och själva gåtan är bara halvt engagerande. Upplösningen bygger på mer än en detalj som vi inte har fått reda på tidigare, och det retar mig mer än om jag hade missat dem aldrig så tydligt uppvisade. Men vid det här laget tror jag Trenter hade sin läsarskara som köpte eller fick boken till jul, så varken han eller förlaget behövde anstränga sig som tidigare. Det är tråkigt med tanke på hur bra han kunde vara som bäst.

107. C. S. Lewis: Hästen och hans pojke

Jag berörde ju, som minnesgoda läsare torde erinra sig, i mitt första inlägg om Narnia den diskussion som finns om vilken ordning böckerna ska läsas. Med denna del känner jag för första gången att frågan bränner till. Historien som ryms inom det här omslaget äger nämligen rum under sista kapitlet i den först publicerade boken (under den långa tid syskonen Pevensie befinner sig i Narnia), och ska enligt den ordning det här förlaget anger på baksidan läsas omedelbart efter den, före de tre delar som handlar om prins/kung Caspian. Det tycker jag inte alls är nödvändigt - den måste förstås rimligen komma efter den ramberättelse den relaterar till, men den är vad jag kan märka alldeles frikopplad från de caspianska böckerna. Tyvärr är den så frikopplad även från den bok den relaterar mest till att den nästan känns överflödig. Annars har de olika böckerna på ett elegant sätt haft sina platser i den större berättelsen, men här känns det inte så.

En anledning är kanske att det inte handlar så mycket om Narnia, utan om det sydliga landet Calormen, kännetecknat av turbaner och kroksablar på ett sätt som milt sagt känns lite omodernt och exotiserande:

Äter gör de i alla fall; redan i början är det frukost bestående av "en köttpaj, som bara var lite möglig, några torkade fikon och en bit grön ost, ett litet krus vin [det verkar drickas vin i Narnia med grannländer oavsett ålder]". Det fortsätter så småningom med en middag:

och när allt har löst sig till det bästa äts det lunch: "Efter lunchen, som de intog på terrassen (kall fågel och harpaj och vin och bröd och ost) [...]".

Inte bara på grund av den svaga kopplingen till huvudberättelsen utan också på grund av den ganska förutsägbara upplösningen tycker jag faktiskt att den här delen känns umbärlig. Det är mindre av det som varit roligt med de tidigare delarna, för mig främst olika väsen och deras egenheter, även om det finns två talande hästar i bärande (pun intended) roller. Nu hoppas jag det tar sig när säcken ska knytas ihop med de två avslutande delarna.

106. Agatha Christie: The Adventure of the Christmas Pudding

Novellutmaningen blev en förevändning att jula till det lite i förväg med den här samlingen, där Christie har samlat sex noveller, tidigare publicerade i olika tidskriftssammanhang. Två av dem kan sägas vara varianter på det kända temat "det slutna rummet", och tre av dem på det nästan ännu mer kända temat "engelska lantgods". En av dem är rentav båda på en gång. Man får också en variant på "den minst misstänkte" och en omvänd version av det slutna rummet, där alla misstänkta är instängda och mordet sker utomhus. Fem handlar om Hercule Poirot och den sjätte om miss Marple, som jag dock inte riktigt tycker är till sin fördel i kort format. Hon får inte riktigt tid att utveckla sin virrighet utan det känns mer som om hon bara får en ingivelse.

Titelnovellen ger engelsk jul nästan till övermättnad (kalkon, plumpudding och den för mig hittills okända företeelsen hard sauce) och ett piggt par tonåriga pojkar med god analysförmåga:

I don't see, you know," said Michael thoughtfully, "how M. Poirot could ever have been a detective. I don't see how he'd ever be able to disguise himself.

I en annan får jag lära mig om the green baize door, som är gränsen mellan upstairs och downstairs. Där förekommer också en arketypisk butler som formulerar sig så lojalt som bara en sådan kan: "I should not exactly like to say drunk, but inclined to be a little indiscreet and noisy."

Nu börjar det bli svårt att pussla ihop så att alla noveller kan medföra en avbockning på listan, och frestelsen infinner sig att börja flytta om, men så gör man ju inte. Det här blir det bästa jag kan åstadkomma när vissa punkter redan är upptagna:

12. En novell på engelska: "The Mystery of the Spanish Chest"
20. En novell med kärlekstema: "The Under Dog"
32. En novell med en färg i titeln: "Greenshaw's Folly"

105. Michael Segerström: Trelleholla - ondare än ont

För två år sedan läste jag Michael Segerströms debutbok, som kunde ha hetat "Skrönor från Skurup". Nu återvänder han till trakten i delvis annan form. Det här är nämligen - i varje fall på något sätt - en deckare, som utspelar sig i Trelleborg med omnejd (det är alltså Trelleholla). Samtidigt är det en drift med den svenska deckarvågen, låt vara en ganska snäll sådan. Grannstaden Ystad med Wallander får förstås sitt, men även andra.

Det handlar om deckarförfattaren Jan Detlef, som är född 1944 och har sommarhus i Beddingestrand. På de två punkterna, kanske fler, vad vet jag, överensstämmer han med Segerström själv. För hans skull hoppas jag dock att han har lite sundare alkoholvanor och mår lite bättre än Jan Detlef.

På en kvällspromenad, som ska rensa huvudet efter alltför mycket alkohol, hittar Detlef ett lik på stranden. Sedan kommer polisen och det blir en till att börja med ganska traditionell svensk nutidsdeckare. Det handlar om ett team poliser som åker runt och pratar med folk och undersöker spår på ett sätt som är högst ordinärt. Men däremellan förekommer en del vansinnigheter, ofta kopplade till polismästaren i Trelleborg, Sten Lång, som jag för trelleborgarnas skull hoppas är helt fiktiv. På fiktionens avstånd är han däremot ganska rolig.

Till detta kommer också ett antal insprängda kapitel där författaren (Segerström, inte Detlef) pratar med oss läsare, sammanfattar vad som har hänt och ger sina kommentarer till det. Det låter lite töntigt, men blir roligare än man kan tro. Det är till stor del det här spelet mellan verklighet och fiktion som gör det här till en bok att faktiskt minnas. För den som har mer lokalkännedom än jag gissar jag att det också finns mycket igenkänning av småvägar och annat, som höjer läsvärdet.

Det här var ett recensionsexemplar från Kira förlag, som också ordnade releasefest på biblioteket i Trelleborg tidigare ikväll. Där läste Michael Segerström högt ur och berättade om boken, som han enligt egen utsago var förvånad över att han hade fått ihop slutet på med så små ändringar. Om han verkligen hade planerat så lite i förväg som han sade så delar jag den förvåningen. Det är inte alls mindre troligt eller mer osammanhängande än i många deckare med allvarligare anspråk.

104. Stieg Trenter: Tolfte knappen

Början av den här Trenter-deckaren är något av bästa jag har läst av honom på länge - fullt i klass med hans allra bästa från sent 40-tal. Den obligatoriska unga damen, Harriet, kör bil genom Halland (före motorvägens tid - ett tidsdokument bara det) och kommer till Varbergs fästning där hon råkar bli inlåst i museet över natten. Både kulknappen som Karl XII ska ha skjutits med och Bockstensmannen figurerar, och miljön utnyttjas på ett utmärkt sätt.

Så småningom hamnar berättelsen förstås i Stockholm och Harry Friberg blir inblandad, den här gången lite krampaktigt, tycker jag, genom att han på hemväg från ett uppdrag i Brasilien träffar Harriets pappa på Kastrup, när denne är på väg till Lissabon i affärer. De känner varandra från förr, och Friberg får i uppdrag att ta hand om Harriet eftersom hon kan antas vara uppskakad på grund av att hennes förre fästman hittats mördad. Det skakar henne inte nämnvärt, men det finns förstås en koppling till Varberg som gör att hon ändå blir inblandad.

Efter ett tag meddelas datum och veckodagar som vanligt, och det visar sig vara början av juli, och året måste vara 1965, då också boken kom ut. På ett ställe talas det om att slaget vid Poltava ägde rum för 257 år sedan, men det måste vara fel, för då hamnar man på 1966. Man får också i förbigående reda på att Vesper Johnson har födelsedag den 9 juli (och att den iranska kaviar han firar med kostar 510 kronor kilot).

Efter den lovande inledningen tycker jag tyvärr att boken tappar stinget. Det är en del måltider som vanligt, kanske lite mindre taxiresor (men de förekommer), lite gnabb mellan Friberg och Johnson (men mindre än vanligt) och ett återintroducerande av greppet att Friberg sätter sig vid sin Facit-skrivmaskin och försöker sortera bland hypoteserna. Upplösningen är ganska virrig och långt under Trenters vanliga klass. Han ska heller inte försöka skriva farsscener bestående av att de misstänkta en efter en dyker upp hemma hos Friberg och utfordras med skinksmörgåsar på kavring (så länge den räcker), bredda av Harriet, för finns det en kvinna till hands ställer sig förstås inte värden själv med sådana sysslor.

103. C. S. Lewis: Silvertronen

Med den ordning jag läser Narnia-heptalogin är detta bok nummer fyra. Den utspelar sig under läsåret efter sommarlovet då Edmund och Lucy Pevensie och deras kusin Eustace i den föregående boken kom till Narnia och seglade till världens ände med kung Caspian. Men det vore ju inte Narnia om inte tiden levde sitt eget liv; när nu Eustace och hans skolkamrat Jill Pole kommer till Narnia är kung Caspian gammal och huvudintrigen handlar om hur hans försvunne son prins Rilian ska återfinnas och -bördas.

God hjälp har de båda barnen av slingerbulten Surpöl, som är något av en korsning av åsnan Ior och Snusmumriken (i alla fall har han likadan hatt och röker pipa och bor i tält). Hans livsinställning sammanfattas bra i yttrandet "om vi bryter nacken medan vi klättrar ner, så slipper vi åtminstone drunkna i floden". När det väl gäller är han dock förvånansvärt handlingskraftig.

Jag har ju tidigare utvecklat mina tankar på temat "mat i anglosaxisk barnlitteratur", som dock har varit lite frånvarande i de senaste två böckerna. Nu är det tillbaka med en middag i de Snälla jättarnas slott Harfång:

Måltiden - som vi väl måste kalla middag, fast det egentligen bara var tedags - bestod av hönssoppa med purjolök, stekt kalkon, ris och kastanjepuré och så mycket frukt man kunde stoppa i sig.

en dito hos Svarte riddaren i Mörksens slott:

När måltiden (den bestod av stekt duva, kall skinka, sallad och tårta) hade burits in [...]

en dito i en grotta hos några dvärgar:

Hon hade ett dunkelt minne av dvärgar som sysslade kring elden med stekpannor, nästan större än de själva, och av en ljuvlig, fräsande doft av stekt korv, stekt korv i långa banor. Och inte sådan där halvdan korv heller, utspädd med bröd och gryn, utan riktiga korvar, läckra och saftiga och ångande varma och spruckna och en liten liten aning brända. Och stora muggar med fradgig choklad och stekt potatis och rostade kastanjer och stekta äpplen fullproppade med russin där kärnhusen hade suttit och till sist glass, härligt svalkande efter all den varma maten och drycken.

och slutligen en frukost på äggröra och rostat bröd, som de äter tillsammans med ett par centaurer:

- Son av Adam, vet du inte att en centaur har en människomage och en hästmage? Och båda vill förstås ha frukost. Så centauren börjar med gröt och njursauté och bacon och omelett och kall skinka och rostat bröd och marmelad och kaffe och öl. Och efter det ägnar han sig åt sin hästmage och betar en timme eller så, varpå han rundar av det hela med en portion havre och en påse socker.

Njursautén etc får mig att tro att Narnia trots allt på något sätt är en del av England och inte en alldeles egen värld.