31. Jan Mårtenson: Telegrammet från San José

Innan han hittade antikhandlaren Johan Kristian Homan skrev Jan Mårtenson några deckare med UD-tjänstemannen Jonas Berg i huvudrollen. I den här första får han åka till San José, ett fiktivt land i Latinamerika, där Sverige av historiska skäl har en ambassad. Särskilt mycket att göra finns inte för ambassadpersonalen, men nu har en av dem blivit anklagad för att ha mördat presidentens svenskättade svärson. Landet är ingen diktatur eller klassisk bananrepublik, men heller inte en demokrati av (väst)europeisk typ, så situationen har potential att utvecklas på ett oönskat sätt, fastän attachén i fråga har diplomatisk immunitet.

Utrikesförvaltningen gisslas på ett godmodigt sätt, och författaren har förstås en rik skatt av autentiska anekdoter att ösa ur, eftersom han själv var verksam där i många år. I den här fiktionen har de borgerliga partierna vunnit ett val - några val tidigare än de verkligen gjorde det 1976 - och dessutom slagit sig samman till ett nytt parti. Turerna i regeringsbildningen, i den mån de skildras, påminner inte så lite om hur de i verkligheten skedde fem år efter att denna bok utkom och som jag har läst om här. Den nye utrikesministern Ryno Severin Andersson är förhållandevis lik Centerpartiets dåvarande viceordförande Johannes Antonsson, med den skillnaden att Antonsson gärna ville bli utrikesminister, men övertygades om det olämpliga däri, inte minst med tanke på hans bristande språkkunskaper. (Antonsson verkar förresten ha haft bilden av utrikespolitik som i första hand gällande nordiska frågor, och dem fick han hand om ändå när han blev kommunminister.) 

Det är en förhållandevis rolig satir, mer invävd i intrigen än den brukar vara hos exempelvis Balderson, men förstås i första hand inriktad på de utrikes ärendena. I skildringen av ambassadlivet i ett gudsförgätet land långt borta är jag rädd att författaren kommer verkligheten lite för nära. Ambassadören Carl Leijonkula, för att inte tala om hans ambassadris Heléne, är verkligen inte vana att behöva hantera så krävande arbetsuppgifter som mordutredningar.

Intrigen är också interfolierad med lite mat, lite vin och lite metaforer, som det brukar vara hos Mårtenson. Möjligen har han inte hittat formen fullt ut här, för det är en lång upptakt, och upplösningen kommer för tidigt, så att det blir ett par kapitel kvar på slutet som ska fyllas med något. Men berättarglädjen är närmast baldersonsk när han väl är igång.

30. Lars Hermodsson: Goterna. Ett krigarfolk och dess Bibel

Det här är ingen tjock bok, bara runt 100 textsidor, så det finns säkert mer att säga om både goterna och deras bibel, bevarad i huvudsak i form av Codex argenteus, känd som Silverbibeln, och sedan sextonhundratalet i svensk ägo, förvarad i Uppsala. Men det är en läsvänlig skildring av detta germanska folks historia, från då de först dyker upp i romerska källor, bosatta vid Östersjöns sydöstra hörn, till då de försvinner som eget folk under tidig medeltid i södra Europa. Det är egentligen en fantastisk historia om en grupp människor som under en orolig tid lyckas klara sig förvånansvärt länge - längre än många andra germanska folk - och framgångsrikt. Till de stora framgångarna hör det östgotiska (ostrogotiska) herraväldet i Ravenna och det västgotiska (visigotiska) riket som fanns kvar i nuvarande Spanien ända fram till dess att landet erövrades söderifrån av araberna. Bibeln som översattes till gotiska av Wulfila, och det språk som vi mest känner till genom just denna översättning, får bara lite utrymme på slutet, men det planerar jag att återkomma till i annat sammanhang.

29. Sayaka Murata: Hur mår fröken Furukura?

Keiko Furukura, oftast omnämnd bara med efternamnet, är en paradoxalt intressant huvudperson i den här kortromanen - paradoxalt, eftersom hon är så ointressant. Hon är sedan arton år timanställd i en närbutik, och detta engagerar henne förvånansvärt. Man kunde tänka sig att den som har en sådan tillvaro i så många år har anledningar till det, till exempel en engagerande fritid eller en privat situation som gör att man inte vill ha ett fast heltidsarbete. Men Furukura navigerar med nödlögner mellan arbetskamraternas och några gamla vänners undran - på jobbet säger hon att hennes föräldrar är gamla och sjuka och behöver hjälp, bland vännerna att hon själv är klen och inte klarar av ett vanligt jobb. Det håller inte riktigt, för i själva verket jobbar hon så mycket hon kan och får, i stort sett heltid, som det verkar.

Genom en del återblickar framgår det att hon har haft en barn- och ungdomstid utan särskilt många vänner. Den enda hon nu träffar regelbundet på egen hand är den yngre systern, och så blir hon inbjuden någon gång till umgänge med en grupp vänner. De undrar mest varför hon inte gifter sig eller skaffar ett riktigt jobb, två alternativ som verkar utesluta varandra helt även i det moderna japanska samhället. Hon är själv egentligen inte missnöjd med tillvaron, i så fall mest med dessa ideliga frågor. Närbutiken är hennes värld, och hon är den ideala anställda där, som aldrig ifrågasätter målen, alltid följer rutinerna, och gärna tar extra pass när någon annan timanställd har fått förhinder. Där fungerar det med hennes sätt att lära sig hur man uppträder - man härmar andra. Det gör också att hon under de arton åren har utvecklats lite ändå, beroende på vem hon har arbetat med och hur de har uppträtt.

Mina förväntningar på den här radioföljetongen var helt obefintliga. Jag kände inte till författaren - som förresten själv har arbetat i närbutik - och Japan har jag heller inte någon särskilt stark relation till. Men det är faktiskt en oväntat intressant historia, inte utan humor, fast Furukura förstås inte har minsta tillstymmelse till humor själv. Lagom lång är den också, tre och en halv timme ungefär.

28. Matthew Costello och Neil Richards: City Heat

Det mer än antyddes i slutet av föregående bok att sir Harry Mortimer och hans lady, amerikanskfödda Kat, skulle besöka hennes födelsestad New York, och här är de, som "omslaget" visar. Om det nu beror på det här miljöombytet eller inte så är det här en ovanligt hårdkokt historia för att ingå i den här serien. Det har förekommit någon biljakt och någon skottlossning tidigare, men inte i den här omfattningen.

Genom en gammal bekant till Kat blir paret relativt omgående engagerade i en kidnappningshistoria. En son - eller sonson, om man vill se det så - i en förmögen familj har kidnappats och nu begärs det en lösensumma på 50 000 dollar. Det är egentligen ingen summa att tala om för farfar, men han är inte bara rik utan även snål, och vill förstås helst att både pengar och sonson ska återföras intakta.

Förutom New York-miljöer - Broadway, Coney Island med mera - får Harry också lära känna Kats familj, som han inte har träffat tidigare. För någon som har vuxit upp på en herrgård i södra England är det exotiskt så det förslår. Paret är väldigt noga med att de inte bedriver utredningar professionellt, men frågan är om de inte borde börja göra det, för det verkar gå bra, och de hinner nog inte mycket annat mellan gångerna.

27. Ivar Ahlstedt: Spökmannen

I en bok där huvudpersonen har mottot "Rena klara fakta" är det förstås inte något riktigt spöke som dyker upp. Men jag minns tydligt hur spännande den här boken var när jag läste den första gången (och andra och tredje, som man brukade i den åldern). Det här exemplaret är däremot ett senare tillskott till samlingen; jag vill minnas att den jag hade förr var häftad.

Eftersom de två böcker jag hade om Sigge Flod var denna och den föregående har jag känslan av att han och kompisen Röret oftast har skollov och inte är hemma i Eriksvik, men det kan visa sig vara fel när jag fortsätter läsningen. Här är det i varje fall höstlov, och pojkarna får genom en tidningsartikel upp ögonen för att man kan vaska guld i svenska vattendrag. Dessutom har det hänt mystiska saker i en enslig by, där Sigges pappa har en bekant, så de har dubbla anledningar att ge sig iväg. Miljön är av allt att döma fiktiv, och ger mer intryck av Norrland än Småland, men det finns ju oländig terräng även på sydsvenska höglandet. De tar rälsbuss - en tidsmarkör så god som någon - och blir inhysta i en jaktstuga långt upp i skogen. Närmaste by har inte ens telefon, så när ordningsmakten ska larmas krävs en cykeltur på en timme.

Sigge är inte bortkommen när det gäller att samla information och inte heller när det ska dras slutsatser. Men - och nu blir det spoiler - han hamnar faktiskt ganska fel den här gången, när den mystiske nykomlingen i trakten inte alls är identisk med den ökände inbrottstjuven "Smygande Steget", utan i stället en seriös vetenskapsman som har utvecklat en självlysande färg. (Man kan möjligen undra varför han bedriver sin verksamhet i en gammal kvarn i en ödebygd och inte närmare civilisationen.) Inte blir det något av guldet heller, för det de har vaskat fram är grus med kopparkis, visar det sig när de kommer till guldsmeden i Eriksvik för att sälja sitt byte.

Det är något mycket sympatiskt med de här böckerna, där huvudpersonerna inte är några övermänniskor, utan blir rädda och gör en del misstag. Inte minst är det trevligt att läsa om Sigges hund Knatten, en svart pudel som nu har utvecklats till en användbar deckarhund som kan spåra och vakta när det behövs. Nu får vi se hur det går när resten av årets läsprojekt är hittills olästa böcker om Sigge, Röret och Knatten.

26. Matthew Costello och Neil Richards: A Distant Voice

Författarna till den här serien, som nu är framme vid nummer nio, har nog insett att det inte går att placera hur många mord som helst i en sydengelsk småstad, särskilt som det inte går särskilt lång tid mellan böckerna. Den här gången är det ingen som dör, och kanske hade jag uppskattat lyssningen mer om jag inte hade gått och väntat på det, utan accepterat det som serveras. Mitt i midsommartid dyker det upp ett medium i Mydworth, låt vara att vi förväntas förena oss med sir Harry Mortimer och hans lady, mer känd som Kat, i övertygelsen att det är en bedragare. Herrskapet Mortimer blir utan egen förskyllan inblandat, eftersom Kats väninna bevistar en seans som onekligen verkar mycket trovärdig. Utan att egentligen ha något uppdrag bestämmer de sig för att avslöja vad som ligger bakom det som de är säkra på är humbug.

Det är en gammaldags stämning av pusseldeckare i de här historierna, även när det inte handlar om mord, men man tar inte del av dem för de briljanta intrigerna. Här bygger upplösningen mer eller mindre på att någon avslöjar sig, inte så mycket på en utredning av detektiverna. Men som anspråkslöst tidsfördriv är det helt godtagbart.

25. Peter K. Andersson: Drontmannen

I bibliotekens klassificering är det här en biografi över Johan Carlsson, född 1874 i Örkelljunga, flera decennier bosatt i Ausås utanför Ängelholm, där han var urmakare, och avliden 1954. Han har inte gått till historien som urmakare utan för att han ägnade sig åt flygplanskonstruktion, dock utan att någonsin komma upp i luften. En del av hans konstruktioner finns på museum, en del i privat ägo.

Men biografin över Johan Carlsson är egentligen bara skelettet i den här essän, som försättsbladet kallar boken, för det görs utflykter i både tid och rum med utgångspunkt i honom. Den mer kända nordvästskånska flygpionjären Elsa Andersson, som brukar nämnas som aviatris, och som var huvudperson i Jan Troells film Så vit som en snö, förekommer förstås, liksom ett antal internationella personligheter från flygets barndom. En del av dem hade jag möjligen hört om, men verkligen inte alla. Så blir det lite Jules Verne och lite Franz Kafka och lite Lars Gustafsson. Mest av allt är det en historia om svårigheten att skriva om en person som lämnat ganska lite efter sig. Johan Carlsson verkar inte ha skrivit något om sina flygplaner - eller något annat - och ingen annan verkar heller ha intresserat sig nämnvärt för honom förrän i det här sammanhanget. Det gör att det hela blir aningen trevande, för författaren är historiker och fyller inte i sådant som en skönlitterär författare hade gjort. Men frågan är om inte en sådan bok hade blivit mer spännande.

24. Martin Engberg: Den röda pojken

Det här visade sig vara en krävande bok på flera sätt, men kanske är det därför som det också finns mycket att diskutera. Vi i cirkeln hade i alla fall ovanligt mycket att säga om den till varandra, och det var inte alls allt som vi var överens om.

Det är krävande eftersom berättelsen utspelar sig under två tidsplan, ett på åttiotalet och ett nära nutid, och dessutom med skiftande berättarperspektiv i bådadera. Hela det här är dessutom uppbrutet och berättat i en blandad ordning som i varje fall jag har lite problem att hålla styr på. I den förflutna tiden inträffar att en pojke dör - det är en förutsättning som etableras tidigt - och det är naturligtvis också en aspekt som gör läsningen krävande. Både förr och nu får man följa hans familj och ett par andra familjer som är inblandade på olika sätt.

Det går inte att säga så mycket mer om handlingen utan att avslöja för mycket, även om det här inte är den sortens bok där slutet är det som avslöjar allt. Snarare får man små pusselbitar efter vägen, och det är för det mesta väldigt snyggt komponerat med små anknytningar framåt och bakåt, både kronologiskt och i bokens händelseföljd.

När något utspelar sig på åttiotalet vill många författare passa på att få med så många tidsmarkörer som möjligt, men så är det inte här. Vi tyckte att det var alldeles lagom med låttitlar, bilmärken och barn- och ungdomstrender, så att vi - ganska jämnåriga med den unga generationen i boken - kände igen oss men inte behövde vada genom onödigt miljöskildrande.