När en serie har nått fram till (ljud)bok nummer 14 kan man gissa att de följare som håller ut är nöjda med konceptet, som därför inte ska varieras alltför mycket. Samtidigt ska författarna förstås bjuda på något som är lagom nytt, för vi som har nått förbi Fem-böckerna önskar oss inte samma intrig om och om igen, åtminstone inte alltför tydligt.
Den här gången är det visserligen bekanta ingredienser i form av Mydworth Manor, det engelska herresäte där lady Lavinia residarar, och ett house party, vad man nu ska kalla det på svenska. Det är ju mer än en fest, när gästerna kommer på fredagen och stannar hela helgen, och dessutom förväntas bidra till underhållningen med uppträdanden på kvällarna, förutom sedvanligt civiliserat uppförande. Vi som har varit med förr vet att lady Lavinias brorson sir Harry och hans amerikanska hustru Kat ‒ som fortfarande har svårt när någon helt korrekt vill kalla henne lady Mortimer ‒ bor i the dower house strax intill och kan förväntas dyka upp i handlingen, även om de inte hör till de gäster från kulturvärlden som är inbjudna. Bland dem finns å andra sidan den högst autentiske Noël Coward, vid den här tiden känd, men ännu inte känd för allt han så småningom blev det för.
Mitt i fredagsdrinken dyker också en objuden gäst upp, nämligen prinsen av Wales, den blivande Edward VIII. Om honom vet vi ju med facit i hand en hel del, och författarna balanserar mellan det och vad de övriga medverkande i intrigen kan tänkas ana. För att vara kunglig är han förhållandevis okonventionell, men det finns förstås gränser för vad han och andra kan tilllåta sig. Där är jag inte säker på att författarna hela tiden håller sig på rätt sida ‒ ett och annat borde ha föranlett höjda ögonbryn som förblir sänkta. Prinsens närvaro är emellertid en utmärkt förevändning för att det lik som hittas måste behandlas med stor diskretion, och det är där Harry och Kat kommer in. Sedan vore det ju inte den här sortens deckare om inte helgen fortsatte med krocket på gräsmattan, te på terrassen och sällskapslekar i salongen.
Författarna har nog hittat ett vinnande koncept här, inte minst genom att skriva kortromaner på mellan tre och fyra timmars lyssning. Normallånga romaner hade inte fungerat med de trots allt ganska tunna intrigerna, och det finns utrymme att utveckla karaktärerna lite mer än i novellformatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar