68. Johanna Ginstmark: Tät dimma

Den här första delen i en tänkt serie, där just nu andra delen också finns ute, utspelar sig på det Österlen som finns året om, inte bara från konstrundan vid påsk och fram till sommarlovets slut. Här är det mörkt och dimmigt och lerigt under en höst som inte bjuder på mycket av skönhet.

Maria Larsdotter kommer flyttande från Umeå och ska bli kommissarie vid Ystadspolisen. Man kunde tro att den redan är inmutad av Wallander, men där finns i stället en företrädare vid namn Danielsson, som ska lämna över till henne. Maria har ett förflutet på Österlen och flyttar in i ett hus som varit sommarhus på senare år. I närheten finns hennes mormor och morfar, och hennes situation, att alla egentligen vet vem hon är, fast hon inte känner någon, skapar vissa förutsättningar som utnyttjas väl. I korta återblickar förstår vi också att det finns något traumatiskt i Marias uppväxt, som hon inte fullt ut har bearbetat.

Själva kriminalintrigen utgår från ett skelettfynd på en gård i närheten av Marias bostad. Vem det är och hur kvarlevorna har hamnat där är okänt, och det kräver förstås sina ansträngningar av Maria och kolleger. Så småningom visar det sig möjligen också finnas annan brottslighet att ta hand om. 

Johanna Ginstmark har tidigare skrivit manus för TV och det är inte utan att det märks. Det är korta kapitel, ofta med cliffhangers, och det är mycket bildmässigt. Om jag ska vara kritisk handlar det om att det är föga originellt med en yngre kvinna som återvänder till sin barndomstrakt och får utreda något som hände för länge sedan, men som fortfarande spelar roll för människor som finns kvar. Det ska inte förta intrycket att det här är kompetent utfört och går att lyssna på med behållning.

67. Gro Steinsland: Fornnordisk religion

I det ständigt pågående projektet att läsa färdigt delvis läst kurslitteratur kom i veckan turen till denna översikt över det som titeln anger. Eftersom läsningen har varit utsträckt över ett år och jag dessutom inte är särskilt sakkunnig nöjer jag mig med att konstatera att boken fungerar på det sätt som den avser att göra.

66. Yvan Pommaux: Den djupa sömnen. Ett fall för John Kattsson, detektiv

Man behöver bara se titeln för att gissa rätt om vilken saga som travesteras den här gången, och om man inte lyckas får man fler ledtrådar:

Det går förstås bra, som alltid, när prinsen rycker ut, den här gången iklädd jeans och vindtygsjacka. De här bilderböckerna, eller möjligen seriealbumen med en generös tolkning, är på sitt eget sätt riktigt roliga. Man undrar bara varför de har översatts nu (eller rättare sagt 2023), när de kom i original på nittiotalet.

65. Yvan Pommaux: Lilja. Ett fall för John Kattsson, detektiv

Yvan Pommaux har här tagit sig an sagan om Snövit, och styvmodern är elakare än någonsin:

De sju dvärgarna förekommer bara som en anspelning, men både den och andra blinkningar till vuxenläsaren gör att man kan ha stor behållning av den här versionen. John Kattsson är i sin trenchcoat närmast ikonisk som privatdetektiv, och dessutom förhållandevis kompetent i rollen. Jag väljer att se hans talang att dyka upp i exakt det rätta ögonblicket som mer skicklighet än tur.

64. Hannele Mikaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald: Scandorama

Scandorama i den här versionen är någon sorts framtida dystopiskt Norden, där det förekommer implanterade sändare i folks armhålor och annat man inte önskar sig. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad det är som händer och varför, men det kan bero på mig och mitt något bristande fokus vid läsningen.

63. Sara Lövestam: Mitt hemliga språk

Målgruppen för den här boken är de inte så få barn och ungdomar som vill skapa sitt eget hemliga språk, antingen genom att skriva sitt eget språk med någon typ av kod eller chiffer, eller genom att verkligen skapa ett nytt språk. För att lyckas bra, enligt författarens uppfattning, behöver man veta lite om hur språk i världen fungerar. Det är huvudinnehållet här. Det märks att Sara Lövestam kan både språk och författande ‒ hon har ju skrivit populärt om språk för en vuxnare läsekrets också ‒ men kanske inte har ljud och fonetik som sin huvudfåra. Här och var gör hon misstaget att inte skilja på ljud och bokstäver, vilket hon inte är ensam om, men det går inte att komma ifrån att en del saker kan förklaras bättre om man är noga med det. Annars är det en trevlig bok, som jag tror att många kan uppskatta, inklusive de infogade övningarna, så att man hela tiden avancerar framåt med sitt eget språk.

62. Yvan Pommaux: John Kattsson, detektiv

Det är inte så ofta jag går till Hcf-avdelningen på biblioteket, men när det handlar om kriminallitteratur får man inte låta sådant hindra. Huvudpersonen här, kattdetektiven John, heter i det franska originalet Chatterton, och jag tycker nog att han kunde ha fått heta Katterton på svenska. (Översättningen kom 2023 men originalet redan 1993, och det finns två delar till.)

John Kattsson har alltså en detektivbyrå, där han konsulteras av en dam, vars dotter har försvunnit. Flickan är rödklädd och har en mormor som inte går att få tag i, och ungefär där inser både läsaren och detektiven att det finns en viss intertextualitet i den här berättelsen:



Sedan arbetar Kattsson ganska traditionellt detektiviskt:



och för en läsare i rätt ålder bör det vara rejält spännande ett tag. Vi vuxna får nöja oss med att ha roligt åt en charmig historia.

61. Bodies from the Library. Selected Lost Tales of Mystery and Suspense by Masters of the Golden Age

Det har hänt att jag har gnölat över svårigheterna med att skriva något om en novellsamling, och ännu värre tycker jag det blir när det gäller en antologi, som den här. Det hela underlättas inte heller av att jag har haft det som återkommande mellanlyssning under flera månader.

Nåväl, det är alltså en antologi, och den innehåller ett antal noveller från kriminallitteraturens guldålder, som i stort sammanföll med mellankrigstiden. Det håller nog inte fullt ut som karaktäristik, men det är i varje fall noveller av författare som var verksamma då, om också i flera fall även senare. Det är också noveller som inte tidigare funnits i bokform; många av tidens stora publicerade sig ju även i tidningar och tidskrifter av olika slag, och det hittas fortfarande okänt sådant material av stora namn.

Det ligger i sakens natur att allt inte är lika lysande, men här finns onekligen några pärlor. Och de som jag inte tycker är pärlor tilltalar säkert någon annan.

60. Florence Parry Heide: Trevalds önskan

Sista delen av trilogin om Trevald går på samma tema, att vuxenvärlden inte uppmärksammar honom och de mer eller mindre fantastiska saker som händer. Här har han födelsedag, men hans föräldrar gör inte mycket för att fira den. När Trevald med hjälp av en ande (inte i en flaska eller lampa, men väl en kanna) lyckas få fram en tårta tror båda föräldrarna att det är den andra som har köpt den. Han får däremot inte äta av den, för att äta sötsaker på morgonen är helt otänkbart. Istället får han följa med sin mamma på en shoppingrunda med målet att hitta en hatt i exakt rätt grön nyans för att matcha hennes nya dräkt. Däremellan är hon upptagen med vad hon ska göra av de rester som finns i kylskåpet − gryta eller aladåb? Och Trevalds pappa tänker på månadens räkningar.

Det går inte att komma ifrån att effekten av det här temat, Trevalds osynlighet, minskar något efter hand som det upprepas. Jag tycker dessutom att den första boken skildrar det bäst, men det kan vara nostalgifaktorn som spelar in.

59. Florence Parry Heide: Trevalds skatt

I den här andra boken om Trevald (som heter Treehorn på engelska) är det inte frågan om att han krymper, utan han upptäcker att bladen på trädet i trädgården håller på att förvandlas till sedlar. Det tycker han är praktiskt, för han behöver köpa fler serietidningar och beställa hem saker med de kuponger som finns i dem. Hans sensationella upptäckt går däremot helt under de vuxnas radar, för hans föräldrar är upptagna av att begränsa hushållsutgifterna (pappan) och att välja rätt färg till köket som ska målas om (mamman). När faster Berta kommer på besök och bjuds på restaurang når absurditeterna nya höjder, för ingen märker att Trevald inte får någon stol att sitta på, och ingen mat att äta, men ändå understryks det hur tacksam han bör vara för att få gå på en så fin restaurang.

Temat från föregående bok, att Trevald är mer eller mindre osynlig för vuxenvärlden, återanvänds alltså här, och skruvas ett varv till. Om man tycker att den här delen av trilogin är upprepande är det å ena sidan alldeles sant, å andra sidan inte något man hade tänkt på om man läste den här boken någon annan gång än direkt efter den första.

58. Florence Parry Heide: När Trevald krympte

Den här omläsningen togs fram av en enda anledning, nämligen att jag snubblade över en uppgift om att det finns en hel trilogi om Trevald, som jag aldrig hade hört talas om. Stadsbibliotekets magasin ställde upp som vanligt, och det kommer inlägg om även de två följande.

Trevald upptäcker en morgon att han krymper, men ingen vuxen verkar ha tid att bry sig om det. Hans mamma bekymrar sig mest över att hennes kakor inte blir lika fina som fru Lakefjälls (man undrar vad hon heter i det engelskspråkiga originalet), busschauffören tror att han är sin egen lillebror, och rektorn håller ett litet anförande om hur han ser på ledarskap. Till sist hittar Trevald ett brädspel "för barn att växa med", och det gör han också, varpå allt återgår till det normala.

För en vuxen läsare är det helt uppenbart att det inte handlar om att Trevald bokstavligen krymper, men det förstod inte jag när jag läste boken första gången. Nu är det är närmast hjärtskärande historia om ett barn som ingen vuxen verkligen ser eller bryr sig om, och som lämnas att ta hand om sig själv. Som sådan är den verkligen skickligt skriven.

57. Roald Dahl: Roald Dahl's ABC

I den här ABC-boken har Roald Dahl plockat fram diverse karaktärer från sin tidigare produktion och låter dem illustrera alfabetets bokstäver på sitt eget sätt, samtidigt som han förstås befinner sig i ABC-bokstraditionen.

Här är Willy Wonka från Kalle och chokladfabriken med en av sina uppfinningar:

och den enorma krokodilen från boken med samma namn:

Från min senaste Dahl-läsning om herr och fru Slusk återkommer de olydiga aporna:

På ett par ställen lyckas han rentav få till en liten berättelse som omfattar två bokstäver och ett uppslag:



Minst lika mycket som Roald Dahl ska illustratören Quentin Blake harangeras. Han har enligt tillgängliga uppgifter illustrerat arton titlar av Dahl och sammanlagt omkring trehundra, men är ändå närmast okänd i Sverige.

56. C. L. Pirkis: The Experiences of Loveday Brooke, Lady Detective

Bakom författarnamnets initialer döljer sig en Catherine Louisa, som enligt uppgift föredrog att inte bli bedömd på grund av sitt kön utan valde att synas i offentligheten på detta sätt. Det tänker man sig kanske behövdes mer 1893 och 1894 när de här novellerna kom ut första gången, men så kommer man att tänka på att Joanne Rowling fick rådet att kalla sig J K som författare till Harry Potter för att bli kommersiellt mer gångbar bland läsande pojkar. En del ändras långsamt.

Huvudpersonen här är i alla fall omisskännligt kvinnlig, som framgår av titeln. Hon är anställd vid en detektivbyrå i London som innehas av Ebenezer Dyer. Han är glad att ha henne att skicka ut att undersöka vissa fall, eftersom en kvinna lättare smälter in i vissa sammanhang. Inte minst kan hon göra sig bekant med kvinnliga vittnen och misstänkta på ett sätt som en manlig detektiv inte hade kunnat. Men Loveday är annars en högst professionell yrkesperson vars kompetens knappast kan ifrågasättas, och hon är snarast före sin tid vad gäller kvinnligt yrkesarbete.

Det märks att de här berättelserna är tillkomna när Sherlock Holmes var som mest i ropet. På samma sätt som han ibland gör tar Loveday tåget från London till någon fiktiv avkrok av England, och installerar sig på herrgården där något mystiskt har hänt, alternativt tar in på byns värdshus för att kunna iaktta skeendet mer neutralt. På samma sätt som med Holmes är det inte heller alltid mord som ska utredas; här förekommer till exempel en juvelstöld och ett mystiskt försvinnande, som hade kunnat inledas med en konsultering vid Baker Street.

En skillnad är att här inte finns någon doktor Watson, vare sig som krönikör eller medhjälpare. Jag saknar honom inte, men det ställer onekligen vissa krav på berättartekniken. Ofta löses det genom att Loveday får skriva brev till mr Dyer, eller i brådskande fall telegrafera, så att vi läsare också får del av hennes framsteg i utredningen. Men lika lite som i Holmes' universum är läsaren invigd i alla ledtrådar, så någon sportslig chans att lösa gåtan samtidigt som Loveday har vi knappast.

Med tanke på åldern hos de här novellerna håller de ganska bra, tycker jag. Åldern har också den fördelen att de numera är fritt tillgängliga även för den som inte har min ljudbokstjänst, till exempel här.