144. Håkan Nesser: Schack under vulkanen

Man vet vad man får när årets Nesser dyker upp i ljudbokstjänsten. (Numera är det också tradition att det är Reine Brynolfsson som läser, och det gör han förstås alldeles utmärkt.) Som vanligt är det en historia som tar tid på sig att utvecklas, som leker med fiktion i förhållande till verkligheten, och som innehåller många olika spår att följa. Poliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman arbetar ändå efter en metod som de lånar av en kollega Lindhagen, smalspårsmetoden, som går ut på att man arbetar med ett spår i taget tills man antingen kommer fram till lösningen eller kör huvudet i väggen. Det är motsatsen till vad deras alltmer odräglige chef Stigman är angelägen om att de ska göra, nämligen "spana brett". Men det är förstås mest för att det ser bra ut i medierna.

I ännu högre grad än vanligt är det svårt att säga något om handlingen utan att förstöra den. Men det förekommer en fiktiv kortroman av en författare, Franz J Lunde, som hamnar under Barbarottis ögon. Kortromanen, inte författaren, för att skriva något som Nesser själv hade kunnat skriva. Lunde själv är däremot försvunnen, men det som finns av kortromanen ligger så nära hans eget liv att det inte kan uteslutas att den innehåller ledtrådar till vad som har hänt. Så småningom kommer det fler författare, förläggare och kritiker med i handlingen, och det går inte att undvika intrycket att den autentiske författaren Nesser har haft ogement roligt med det här. Bland det bästa är titlarna på de fiktiva diktsamlingar, deckare med mera, men även i skildringen av biblioteksevenemang, bokens dagar och annat slikt finns det komiska poänger.

Gåtan och upplösningen hör inte till de absoluta topparna i Nessers œuvre, men även när han bara är normalbra är han mycket bättre än de flesta. Egentligen är det vägen fram till lösningen som är det njutbara, när huvudpersonerna äter, dricker och resonerar om fallet och om annat. Möjligen är han numera lite för nära att upprepa vissa manér för ofta - närmast tänker jag på när han låter en huvudperson tänka "var kom det ifrån" efter en ovanlig formulering och när det konstateras att "det var som det var".

Helt lysande är han när det gäller att skapa karaktärer. Fastän Barbarotti och Backman är högst vanliga personer som råkar vara poliser är man närmast fascinerad av dem. De ovanliga finns bland bipersonerna. Länge ska jag minnas "Madame" Douglas, hotelldirektris i Kymlinge, och Ivar Stark, "skeppsmäklare emeritus". Till de återkommande inslagen hör förstås också ordet "luguber", denna gång två gånger. Det andra, Nessers egen uppfinning pommersten tror jag saknas den här gången.

Jag är väl förutsägbar som blir så nöjd med det här, men då får jag vara det, åtminstone en gång om året.