119. Sophie Divry: Kod 400

Den här boken på sammanlagt 83 textsidor anges alltså på utsidan vara en roman, vilket fick mig att fundera på var gränsen går mellan en lång novell och en kort roman. Det upptäckte jag att jag inte var var ensam om att ha gjort, så den frågan ska inte redas ut här. Ett intressant drag med den här boken är ändå att den inte är indelad i kapitel eller ens stycken.

Det handlar om en bibliotekarie som en morgon hittar en besökare som blivit inlåst över natten. Själva texten är bibliotekariens monolog (baksidestexten säger "enkelriktat samtal") om bibliotekarieyrket och hennes upplevelser i livet. Titeln syftar på det mest utbredda klassifikationssystemet för bibliotek. Jag hade lite svårt att förstå meningen med boken, utan att därför vilja säga att den var dålig. Men just eftersom den är något som inte påminner om andra böcker kommer jag förmodligen att komma ihåg den, och det är ju inte alla böcker man kan säga det om.

118. Bo Sandelin: Esperanto - drömmen om ett världsspråk

På ungefär 150 sidor sammanfattas här historien om esperanto och dess skapare Ludwik Zamenhof. En del visste jag sedan tidigare, men mycket var nytt och framför allt förmedlat på ett mindre fanatiskt sätt än det brukar. Även om esperanto inte har blivit det allmänt använda andraspråk som Zamenhof hoppades blir man imponerad av att ett enmansprojekt ändå blev användbart och har överlevt i nu 126 år.

117. Sven Wernström: De hemligas ö

Min tidigare bekantskap med den här boken var i serieform; den fanns med i ett album från tidigt 80-tal med serier ur Kamratposten. Två scoutgrupper, Knoparna och Knaparna (som är sjöscouter), hamnar på en öde ö och bygger upp en civilisation där. Det är mycket allegoriskt på ett lite för genomskinligt sätt för att jag som vuxen ska tycka det är en riktigt bra bok. Det är också mycket tidstypiskt med stormöten och direktdemokrati innan det blir krig mellan de två byar som de båda grupperna har bosatt sig i. För att inte tala om så tidstypiskt det är att 10- till 15-åringar heter till exempel Benka och Jörgen.

116. Karin Brunk Holmqvist: Potensgivarna

Det här är Karin Brunk Holmqvists första roman, som kom redan 1997. Hennes nisch, småtrevliga berättelser om äldre människor på Österlen som möter den moderna omvärlden, är inmutad redan här. De ogifta systrarna Tilda och Elida bor kvar i sitt föräldrahem i Borrby. Grannhuset säljs som sommarhus till en byrådirektör från Sundsvall, som systrarna blir lite förtjusta i. Systrarnas bror tycker att de ska flytta in på hemmet så han kan ta över sitt barndomshem som sommarhus.

Av en slump upptäcker systrarna att katter och kaniner blir som galna av den gödning byrådirektören ger sina blommor, och systrarna lurar till sig receptet för att kunna tillverka potensmedel, tjäna pengar och installera inomhustoalett. De hyr en postbox, annonserar i en veckotidning och gissa vem som svarar om inte deras bror. Det är alltså inte på något sätt stor litteratur, men i sin genre är det bland det roligare jag har läst. Ibland behöver man något snällt och garanterat oförargligt, och då fyller en sådan här bok sin funktion.

115. H.-K. Rönblom: Skratta, Pajazzo

Det här är H.-K. Rönbloms tredje bok, och Paul Kennet, känd från början, och hans syster Susanne, känd sedan en tidigare bok, är nu i Komosse, ett småländskt glasbrukssamhälle, där Paul ska ägna sig åt sin historiska forskning. Bruket har ekonomiska problem och den ägande familjen, i den aktuella generationen bestående av tre syskon Lesser, sammanträder för att besluta hur framtiden ska tacklas. En anställd glasblåsare tycker att man ska satsa på konstglas (och har blåst en Pajazzo-figur för att visa sin kapacitet i det avseendet), en av bröderna Lesser tycker att man ska satsa på hushållsglas, så han kan sälja dem i sina varuhus. Den andre brodern är operasångare och faller död ner när han får se Pajazzo-figuren. Frågan är vilken roll den spelar, med tanke på att det var operasångarens paradroll, som han ändå aldrig fick spela på scen.

I den personförteckning som inleder boken finns också bland andra en betjänt, en bokhållare och en byråchef från en fiktiv statlig myndighet som kommer resande från Stockholm för att förhandla om möjligheten att ta över bruksvillan och göra den till hem för kriminella ungdomar. Eftersom hon (byråchefen är alltså kvinna, bara en sån sak) är född i Komosse och har ett förflutet tillsammans med operasångarbrodern är det ganska många trådar att hålla reda på för Paul när han börjar undersöka omständigheterna runt dödsfallet. Mellan undersökningsfaserna är det gott om tids- och lokalfärg från ett litet samhälle där tiden stått stilla men nu börjar gå.

Gåtan, miljön och personerna är lika väl utförda som i de två tidigare böckerna. Kanske jag den här gången hittar lite färre riktigt bra formuleringar, eller också har jag vant mig vid Rönbloms lite ironiska humor. Bra är det i alla fall fortfarande.

114. Helle Helle: Detta borde skrivas i presens

Den här kritikerrosade romanen fick följa med hem från biblioteket eftersom vi i bokcirkeln för ett par år sedan läste en annan bok av Helle Helle (hon heter alltså så, samma sak i för- och efternamn), Rödby-Puttgarden. Den här påminner lite om den; man känner att man är i samma tillvaro, den danska landsorten för en del år sedan (före mobiltelefonerna åtminstone).

Det handlar om Dorte, som hyr ett hus i en liten by utanför Köpenhamn och tar tåget in för att gå på universitetet. Men det gör hon inte, hon går på stan och shoppar eller dricker kaffe. Vi får också genom återblickar reda på hur hon har flyttat hemifrån ett par gånger tidigare innan hon genom sin faster (som också heter Dorte) får hyra det här huset. Överhuvudtaget är Dorte den yngre ganska initiativlös, hon tar dagen som den kommer och planerar inte så mycket, vare sig i stort eller smått. På något underligt sätt är det intressant ändå, fast det inte händer så mycket mer än sådant som händer de flesta.

Det roligaste är att hon tjänar extrapengar på att skriva festsånger. Kanske inte så roligt för alla danskar som tycker det är helt naturligt, men om man har stiftat bekantskap med företeelsen genom tv-serien Matador kan det inte annat än bli roligt.

113. Agatha Christie: Death on the Nile

En av Agatha Christies mest kända pusseldeckare, som jag har valt som ämne för mitt paper på kursen, närmare bestämt att jämföra hur boken och filmen lurar läsaren och tittaren på olika sätt. Lite synd är det att det amerikanska förlaget har sparat in på skissen över hytterna, men då är det tur att man också har en svensk översättning:

   

Jag har läst boken förr och sett filmen några gånger, så jag kom ihåg hur det mesta hängde ihop. Det fungerar bra att läsa den ändå och är nästan lika fascinerande att se hur oerhört väl komponerad historien är, och det är minsann inte bara ett mord och en mördare som ska komponeras (kan man säga utan att säga för mycket). Det är förstås alldeles orealistiskt, men på något sätt fungerar Christie nästan bäst när hon tillåter sig att använda genrens alla klichéer. Inte en detalj är oförklarad, och som Poirot säger "det var omöjligt, men ändå var det sant".

112. Olov Svedelid och Paul Haglind: En människa försvinner

Olov Svedelid har, utgår jag från, utfört den så kallade lejonparten av författarskapet, dels eftersom han var författare och Paul Haglind var polis, dels eftersom Haglind genomgående omnämns i tredje person. Temat är alltså polisens arbetssätt när en person har försvunnit vad som brukar kallas spårlöst, men här handlar det mer om hur de spår som faktiskt finns följs upp. Ibland hittar man personen levande, ibland död, någon gång inte alls. Tyvärr är stilen lite veckotidningsaktig, och enligt källor på nätet (ja, Flashback, för att säga som det är) skrev Svedelid också i Hemmets Journal på samma tema. Det var också diskussionstrådar där på temat försvunna människor som fick mig att beställa fram boken från UB:s magasin. Skicket tyder på att den ändå har varit framme några gånger tidigare.

111. Ulla Trenter och Inger Jalakas: Lustmord

Den här boken består av fem noveller om olika svenska fiktiva detektiver, lätt maskerade som
- Henry Fröberg och Vilgot Johanson (och en Gustaf Hammelsson i en annan roll än hemlig agent)
- Peter Bläck
- Knut Velander
- Åke Sommar
och
- en vad jag kan se just här förnamnslös polis vid namn Poppel, men man kan kanske tänka sig att han heter Ronald eller Erland.

Fröberg och Johanson går på krogen och dricker fina viner. Bläck är ensam, förkyld och melankolisk. Velander har astma och en krånglande Renault. Sommar är en klädsnobb med stort kvinnointresse. Poppel råkar i slagsmål och hamnar så småningom i en säng på Malmö allmänna sjukhus (som får tre sängar i hans interna betygssystem). En rolig detalj är att de alla har åldrats korrekt i förhållande till när de (eller deras förebilder) först dök upp i bokform. Fröberg har nyss fyllt 80, och Bläck ska snart gå i pension.

Jag har inte läst alla originalen, men de tre jag känner till tycker jag är parodierade på ett träffsäkert sätt. Speciellt Bläck och Velander med sina återkommande hälsoproblem och inre monologer om samhällets tillstånd är väldigt roliga. Novellerna hålls samman av två röda trådar, varav en är det hotell som syns på omslaget och förekommer i så stor utsträckning att jag undrar om det har sponsrat boken. Den andra röda tråden är en intrig som handlar om Öresundsbrons invigning, som när boken kom ut låg i en nära framtid. Det här är inte på minsta sätt stor litteratur, men fyller absolut sin funktion som lättläst underhållning för stunden.

110. Årets rysare 15

Den här årgången innehåller bland annat något så paradoxalt som en klaustrofobisk novell som utspelar sig utomhus. Det handlar om en alpinist som tillsammans med två andra är i färd med att erövra en topp och under färdens gång inser att båda de andra var för sig vill ha med honom i en komplott för att en tredje ska "förolyckas" och bestigningen ska lyckas. Här finns också en kusin till den fasansfulle snömannen, bosatt på en hed i England, en spindelfobiker och en mordhotad älskare som får den mordhotande äkta mannen att fundera på vad det egentligen är för kött i den korv han äter.