115. Henrik Lange: Lektioner i mord

Henrik Lange var för mig känd för 80 romaner för dig som har bråttom, där han sammanfattar världslitteraturen på fyra serierutor vardera, vilken också verkar ha fått två uppföljare. Här driver han med det svenska deckarundret på ett elakt men vad jag kan bedöma initierat sätt. Det är en kommissarie som dricker lite för mycket, äter lite för dåligt och har lite för sporadisk kontakt med sin dotter. Genrens konventioner och klichéer är inplacerade i en mordhistoria, vars slut inte ska avslöjas, men korvkiosken är den här gången mer än bara det ställe där kommissarien får sin dåliga mage. Jag tyckte det här var roligt i all sin enkelhet.

114. Wolfgang Herrndorf: Tschick

Alltför sällan läser jag något tyskt, tänker jag varje gång jag faktiskt gör det. Den här har jag haft på läslistan ett tag; jag tror jag läste något om den när den kom förra året. Med tanke på att det börjar i Berlin och handlar om en roadtrip får man vad man önskar sig av östra Tyskland, inklusive ett brunkolsdagbrott.

Det hela berättas av Maik Klingenberg, 14 år och utan smeknamn, till skillnad från de andra i klassen. (Ett tag har han kallats Psycho.) Till klassen - på våren i åttan - kommer Tschick, som är ryss och egentligen heter Tschichatschow. (Den tyska translittereringen är något surrealistisk. Förmodligen heter han Чихачёв, med svensk translitterering Tjichatjov. Det hade kanske inte skadat om översättaren hade valt det.)

När sommarlovet börjar ger de båda pojkarna, efter diverse turer, sig iväg i en stulen bil och råkar ut för en del äventyr. Det är ganska roligt berättat, även om det förstås är sorgligt att de inte saknas av någon. Behållningen, förutom den väl beskrivna vänskapen mellan dem, är de olika mer eller mindre udda existenser som de träffar på.

Jag tror det kan bli en bra film av det här, och den har redan haft premiär i Tyskland.

113. Leif Zetterling & Björn Meidal: Nils Holgersson flyger igen!

Av en slump hittade jag det här vällästa seriealbumet på biblioteket och tänkte att det kunde vara en rolig pendang till läsningen av själva boken om Nils Holgersson. Här är det en sonson med samma namn som reser runt i Sverige, inte riktigt samma rutt, men han träffar både örnen Gorgo och korpen Bataki. Någon Mårten gåskarl finns däremot inte, utan han reser med jetgåsen Akka 2, svenska försvarets nyaste förvärv. Det gör att försvarsministern vid tillfället (1990) finns med på ett par hörn:

liksom en del andra kändisar. Förutom Rosenbom och Karl XI i Karlskrona träffar Nils mer samtida celebriteter som kungaparet på Öland, Ingmar Bergman på Fårö och Carl-Jan Granqvist i Grythyttan:

För mig är det mest det som är behållningen; själva historien är rätt tunn och lyfter (förlåt) aldrig riktigt.

112. Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Den 9 november var en onsdag även 1898, och det är enligt uppgift det år som Nils Holgersson reste runt i Sverige med vildgässen. Sedan den 20 mars har jag haft projektet att läsa den här tegelstenen i realtid, och idag tog Nils farväl av gässen vid Skånes sydkust, efter att igår ha kommit hem till sina föräldrar och återförvandlats till människa. Det har varit ett ganska trivsamt sätt att ta sig an den här boken, för det är sällan mer än tio sidor om dagen, och det hinner man ju oftast med. Lite snedfördelat är det dock, eftersom han först på sidan 476 (av 596) kommer fram till sommarvistet i Lappland, och därefter ska hela Norrlands och Svealands inland samt Västkusten hinnas med. (Som jämförelse lämnar de Skåne på sidan 87, även om en del av utrymmet dessförinnan går åt också till att etablera förutsättningarna för berättelsen.)

Det finns så mycket skrivet om både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson på andra håll att jag bara ska göra två korta reflektioner här. När jag började läsningen lade jag märke till en alldeles lysande skildring av den skånska våren, som det slumpade sig att jag fick läsa en av de första soliga dagarna i slutet av mars. Den måste vara skriven av någon som själv har upplevt de porlande dikena. Och när jag i somras läste om trakten av Kiruna var det tydligt att boken är drygt hundra år gammal, för det beskrivs som ett riktigt nybyggarsamhälle i ödemarken. Nu har det ju som bekant hänt en del där, till och med så mycket att staden ska flyttas.

Nästa chans att läsa den här boken med rätt datum på rätt veckodagar blir 2022. Vi får väl se om jag är sugen på en omläsning då.

111. Bo Balderson: Statsrådet och den utsträckta handen

Tvåpersonscirkeln fortsätter läsningen av Balderson, och den här gången får statsrådet sitta kvar efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten 1982 (vilket skildras i ett inledande kapitel; han gör helt enkelt minst skada så, konstateras det). För, tror jag, första gången går det också att säkert avgöra exakt vilket år det utspelar sig, eftersom en av huvudpersonerna berättar att hon har namnsdag 30 april, 13 augusti och 15 oktober, som alla infaller på lördagar. Det gjorde de 1983. Sedan uppmärksammade min medläsare att antingen Balderson eller namnsdagsbarnet tog fel när det gällde att dagarna nästa år skulle infalla på söndagar. Eftersom 1984 var ett skottår blev det i stället på måndagar.

Baldersons koncept, en klassisk deckargåta med ett begränsat antal misstänkta i en sluten miljö (där också statsrådet och hans svåger hamnar, mest av en slump), interfolierad med politiskt-satiriska anekdoter, är nu så utprovat att man känner igen sig väl. Gissningsvis var de trogna läsarna (och köparna) av böckerna nöjda med att få vad de bespetsade sig på. Här fick de dessutom ett verkligt originellt mordmotiv, i stället för att det som så ofta i genren gällde pengar eller svartsjuka (den rena galenskapen som motiv hade kanske inte gjort sin entré riktigt än).

Frågan är om författaren driver med sig själv i ett avsnitt där en medverkande bokförläggare klagar över en av sina författare, en "Bosse" som skriver deckare, "en om året, lika varandra som två nummer av Kalle Anka, fast utan deras stilistiska lyftning och djup i personteckningen". I varje fall det sista tycker jag i så fall var onödigt självkritiskt. Annars fastnade jag för att den lilla uppländska kyrkbyn där det mesta utspelar sig heter Vikbo, precis som Harry Fribergs kamrer i de tidigare Stieg Trenter-deckarna. Och vi bildade kan blinka tillbaka när Balderson beskriver en av de medverkande som "mycket mörk och med stora ögon".

110. Therese Bohman: Aftonland

Helt utan att ha planerat det har jag nu läst en av årets Augustprisnominerade böcker i kategorin skönlitteratur. Med det gick det till så att jag för ett tag sedan läste ett par recensioner och ställde mig i den redan långa kön på stadsbiblioteket. Medan jag bidade min tid där kom nomineringarna och så blev man plötsligt högaktuell i sin läsning. (I skrivande stund står det 17 efter mig i kön, så det är fler som har upptäckt den.)

Att jag fastnade för den när jag läste recensionerna var egentligen inte beroende på något annat än att den utspelar sig i akademisk miljö, där jag jobbar till vardags. Huvudpersonen Karolina är professor i konstvetenskap och handleder en doktorand som heter Anton och är sådär härligt charmig (men också härligt slarvig). Det kunde bli en förutsägbar historia om ett olämpligt förhållande, men en anledning att det skiljer sig från det mesta andra i genren är förstås att professorn är kvinna och doktoranden man. Sedan handlar det faktiskt också en hel del om Karolinas övriga liv, där jag länge tycker att hon på ett ganska sorgligt sätt definierar sig utifrån sina relationer till män och ingenting annat.

För den som är verksam i branschen är det också här och var väldigt roligt, till exempel när Karolina ska hantera en äldre manlig professor med större ego än kompetens. Några av scenerna i institutionens korridorer och pentry är riktiga pärlor. Huvudberättelsen slingrar sig mellan dessa pärlor utan att varken sega till sig eller riktigt komma loss, och när det är sådär 40 sidor kvar undrar jag om det inte ska bli mer. Men då händer det något alldeles oförutsett (och inte att någon blir överkörd av en bil eller så), och slutet är ingenting annat än lysande. Karolina visar sig ha mer att komma med än någon - inklusive Anton - har räknat med.

109. Gunnar Ericsson: Hell Svitjod, häll!

Efter några månaders paus har jag tagit nya tag med den här serien, som - som ni kanske minns - är satiriska årskrönikor om svensk politik, omplanterade i vikingamiljö, inte minst vad gäller namnen. Det här året är slutet av 1965 och större delen av 1966, då det var kommunalval och Tage Erlander i TV sade att det unga paret som vill ha en bostad får ställa sig i bostadskön. Det ledde till att de borgerliga partierna gick framåt och Socialdemokraterna bakåt, och chanserna till ett borgerligt maktövertagande i riksdagsvalet 1968 ansågs goda. Här mönstrar de borgerliga sina nya styrkor och Tage Slingerskank, som han kallas i det här sammanhanget sörjer de kämpar som gått till Valhall:

Humorn i det här är lite daterad, tycker jag nog. Roligast blir det när det inte direkt handlar om politik, utan om andra uppmärksammade nyheter. Det här året fastnade jag för den föga ihågkomne gigolon och skådespelaren Vincent Senise, här kallad Vincent Hanfnaske, och på sin tid uppmärksammad för sina uttalanden om hur han lurade rika kvinnor på pengar.

Bortglömd är väl också omslagsbildens sjätte partiledare, längst ner till vänster med gloria. Det är KDS-ledaren Birger Ekstedt som dricker vatten; övriga dricker sådant som anses passa med deras politiska inriktning.

108. Carl Jonas Love Almqvist: Drottningens juvelsmycke

För nu ett par månader sedan kom jag efter i årets tema, och det var den här bokens fel. Jag har sedan haft den liggande, och det har varit enormt motigt att komma igenom den. Förmodligen hade jag fel förväntningar, eftersom den avhandlar en fiktiv historia i anslutning till mordet på Gustav III.

Det är ju ett centralt verk i svensk litteraturhistoria, så kanske man borde ha haft instuderingsfrågor till hjälp. Berättartekniken med en blandning av vanliga romanavsnitt och dramatiska scener med repliker och scenanvisningar gör det lite ryckigt, och jag har tyvärr svårt både att hålla reda på vem som är vem (även förutom att Tintomara uppträder i flera roller) och att intressera mig för hur det ska gå. Men liksom veckans andra prestation är det en bok som det är intressant att ha läst, även om den inte var så intressant att läsa.

107. Jason Cobley: Frankenstein

I samband med läsningen av boken Frankenstein hos Kulturkollo tipsades om det här seriealbumet som jag blev nyfiken på. Det är en trogen återgivning av originalet, även när det kräver ganska mycket text till bilderna (och inte så mycket dialog i pratbubblor):

Det är som synes ett modernt bildspråk med lutande perspektiv, en blandning av stora och små rutor och en färgsättning som understryker det tragiska i berättelsen. Jag tyckte det var intressant läsning, och den som vill läsa Frankenstein kan faktiskt gärna börja här, tycker jag, med tanke på att själva boken känns så åldrad.

Förlaget Argasso verkar ha specialiserat sig på att göra serier av klassiker. Jag kan nog tänka mig att läsa mer därifrån.

106. Mary Shelley: Frankenstein or The Modern Prometheus

När Kulturkollo skulle ha den här klassikern som sin cirkelbok tyckte jag det fanns flera goda skäl att hänga på. Jag hade minnen från tonåren av att ha läst den, och den var gastkramande, kommer jag ihåg. Jag hade ett engelskt oläst exemplar stående. Och så var jag nyfiken på vad av allt man vet om Frankenstein och hans monster som faktiskt kommer från boken och vad som är senare påfund i filmer och annat.

Gastkramande är den inte, och jag är rätt förvånad över att jag kan ha tyckt det. Det går för det mesta alldeles för långsamt för min nutida smak, och det är bara några gånger som det eventuellt närmar sig att bli spännande. Tyvärr är de inte tillräckligt många och tillräckligt bra för att lyfta berättelsen, och man ser dem komma på långt håll - om det nu beror på allmän läsvana eller bakgrundskunskap om historien. Jag har förstås funderat på om det verkligen var den här jag läste, men jag vet inte vad det annars kan ha varit.

Helt över huvudet på mig då har troligen de stora diskussionsfrågorna passerat. Man kan reflektera över varför monstret blir så destruktivt, vad det är rätt att använda vetenskapen till, och inte minst om det är Frankenstein eller monstret som är mest ond.

Det är en del allmän frankensteiniana som inte finns med i boken, visar det sig. Frankenstein väcker inte sitt monster till liv med åska (vad vi får reda på), det utspelar sig inte på ett ensligt beläget slott, och han har ingen puckelryggig medhjälpare som förväxlar hjärnor så att monstret blir ondsint. Men det är månsken, galet stirrande och den arketypiske "galne vetenskapsmannen" i aktion.

I diskussionsgruppen luftade jag åsikten att det är en bok som inte är så intressant att läsa, men intressant att ha läst. Det innebär också att jag av allt att döma inte kommer att läsa om den under överskådlig framtid. Däremot är jag sugen på att se om en av mina favoritkomedier, Mel Brooks' Det våras för Frankenstein, som väl snarare parodierar den klassiska filmen med Boris Karloff än just boken. Här finns till exempel ingen Frau Blücher (gnägg!).