168. J.K. Rowling: Harry Potter and the Half-Blood Prince

Det är förstås omöjligt att säga något om den här sjätte delen i Harry Potter-trilogin som inte har sagts tidigare. Men jag fäster mig på nytt vid hur bra Rowling är på att skapa karaktärer som inte är huvudkaraktärer, men ändå så tydligt utmejslade, och oväntat sammansatta med tanke på genre och utrymme. Den här gången är det den nye läraren Horace Slughorn* - det kommer ju någon ny till Hogwarts varje läsår - som i sin kombination av jovialitet och partiskhet framstår så. Det måste vara en fest för en ljudboksinläsare att få denna uppsättning karaktärer att arbeta med, och Stephen Fry gör verkligen en enastående insats, inte minst vad gäller Slughorn. Om man har läst sig mätt på böckerna och sett sig mätt på filmerna kan man ändå vara glad om man har de här ljudböckerna kvar.

* Snigelhorn i den svenska översättningen

167. Rachel Cusk: Konturer

För ett par veckor sedan kom jag hem från en skrivarkurs på folkhögskola med många bra erfarenheter, tips och uppslag. Lite oväntat är det kanske att en skrivarkurs kan ge så många lästips, men det här var ett av dem. Och så hade jag med ett halvt öra hört när författaren intervjuades i Lundströms bokradio ett par veckor innan dess.

Det handlar om Faye, som reser till Grekland för att vara lärare på en skrivarkurs, vilket väl var en anledning till boken dök upp i våra diskussioner, men man behöver inte alls ha någon erfarenhet från sådant för att det ska vara läsvärt. På ett intressant sätt är Faye huvudperson, utan att hon säger eller gör särskilt mycket alls. Den allra mesta texten upptas i stället av saker hon får reda på av folk hon träffar; en del av dem är hennes kursdeltagare, men en del är andra tillfälliga bekantskaper, och någon är en gammal vän sedan tidigare. Det de berättar handlar heller inte alltid mest om dem, utan om vad de har hört andra berätta. Det skulle kunna bli osammanhängande men författaren lyckas hålla ihop det utan att jag riktigt begriper hur det går till, och mot slutet visar det sig att man har fått reda på en hel del även om Faye.

Det snygga omslaget är gjort av Petra Börner, som jag har missat hittills, men verkar göra många snygga omslag, förutom mycket annat.

166. Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen

Anledningen till att jag läste den här novellsamlingen var utmaningen Månadens språk. Det hade nog gått att hitta något annat översatt från juli månads språk kurdiska, men det här var lätthittat och entydigt. En del kurdiska författare har skrivit på andra språk än kurdiska, ibland majoritetsspråket i det land som har rått om den del av Kurdistan där de bor, ibland språket i det nya land de har kommit till. Men Bokförlaget Tranans novellsamlingar (se tagg under inlägget!) har jag uppskattat förut, så även därför kändes det som ett bra val. Och det framgår att kurdiska är originalspråket, även om några av novellerna är översatta via andra språk.

Man får en god bild av Kurdistan om man läser hela samlingen, tror jag. Det handlar om en miljö som är mycket annorlunda mot vad jag brukar läsa om, och bara det är ju intressant. Det märks ofta att kurderna har varit förtryckta av de regimer som har härskat över dem, och att det ofta har varit krig som berört folket på ett eller annat sätt. Men som så ofta med antologier är det svårt att sammanfatta hela boken, utöver hårda fakta av typen att det är tjugotre noveller, där några är ganska långa - några tiotal sidor - och de flesta ganska korta - under tio sidor. Inledningen på runt fyrtio sidor känns mycket gedigen och kan rekommenderas på sina egna meriter för den som vill veta mer om kurdisk litteratur.

En bonus är att boken går att använda även för novellutmaningen. Där börjar jag närma mig slutet, men har kvar som näst sista punkt att pricka av nummer 28, "en novell som är nummer tre i en novellsamling" (Den är förstås inte kvar för att den har varit svår, utan snarare för att jag har fokuserat på annat och tänkt att varje novellsamling innehåller en nummer tre, så den kan vänta.) Det är "Vägen och resans mål" av Ra'uf Begard, och den är ganska typisk för samlingens tematik, som jag har försökt beskriva den.

165. Arne Dahl: Migrän

Om hur det kan vara när ett migränanfall slår till i alldeles fel situation handlar den här novellen. Men missförstå mig inte - det är förstås aldrig riktigt rätt tillfälle för det. Det är eventuellt lite deckare och lite metanovell, men migränens påverkan på sinnena är, eller åtminstone beskrivs, sådan att jag inte riktigt är säker på vad som faktiskt händer och vad berättaren upplever ändå. Hade den varit aningen bättre hade den gjort sig för omedelbar omläsning med facit i hand, men nu blir det inte så.

164. Jeff Kinney: Usla utsikter

Den här delen av Gregs dagbok omfattar bara sommarlovet, men det ger ju anledning till smått klassiska konflikter mellan föräldrar och barn:

Så småningom får han ändå anledning att komma ut, till exempel på grund av en snygg badvakt, som troligtvis inte ens lägger märke till honom. Men dagbokens form gör ju att vi bara får hans version, och där är de nästan ihop.

Frågan är om inte den här fjärde boken var roligast hittills, och det är inte så vanligt. Allra roligast har jag åt den återkommande frågan om lokaltidningens ändringar på seriesidan, som verkar vara en källa till folkstormar världen över.

163. Gyrðir Elíasson: Det gula huset

På tjugofem små sidor ryms inte mindre än sju kortnoveller. De är så korta att de inte alltid innehåller mycket till miljöbeskrivning, men där den finns verkar det som om de utspelar sig på Island. Det blir något visst med det - både exotiskt och hemtamt. Av de fyra i den nordiska specialkvartetten var det här den jag tyckte bäst om. Och det finns mer av honom på svenska om man får tid för det.

162. Merethe Lindstrøm: Kyssen

Liksom i gårdagens novell av samma författare är tonen melankolisk och dröjande som om det under ytan finns något som berättaren inte vill ut med. Här är det en kvinna som kommer till ett kattjourhem i en lägenhet där hon minns att hon har varit förut. Lindstrøm skriver välavvägt utan ett överflödigt ord, men det gör också att lästempot blir lägre - på gott och ont.

Novellutmaningens nummer 37, "en novell som har samma titel som en film", väljer jag att tolka bokstavligt, det vill säga att det inte behöver vara just novellen i fråga som är filmatiserad. Det finns förresten mer än en film som passar, men den mest kända verkar vara MGM:s sista stumfilm, där bland andra Greta Garbo medverkade.

161. Merethe Lindstrøm: Ödelagda städer

Novellix' utgivning i kvartetter bröts 2017 med en nonett på temat "Grannar", vari denna norska novell ingår. På ytan handlar det om hur det kan gå när man tar upp en liftare - utan att på minsta sätt vara en rysare, som det temat annars gärna lånar sig till. Snarare är historien melankoliskt finstämd, och frågan är om den inte under ytan handlar om något helt annat.

160. Maria Lang: Mördarens bok

Med tanke på den disclaimer som Lang lägger in längst ner i personförteckningen:

är det lite underligt att Lekbergs är befolkat med en del av Norstedts personal, till exempel Lasse Bergström, som var Langs förläggare i verkligheten. Men det är väl ytterligare ett steg på vägen till den underliga Lang-fiktion som består av både fritt uppfunna personer och högst verkliga sådana, mestadels inplacerade i autentiska miljöer. Här är miljön verkligen utnyttjad efter sina möjligheter, men jag saknar återigen den planskiss som brukade finnas i hennes tidiga böcker.

Intrigen bygger på förutsättningen att Torben Hults deckare för året, Mysteriet med den obefintliga boken, utspelar sig på ett bokförlag och innehåller igenkännliga porträtt av vissa av hans kolleger. Det är - tillsammans med minst två twister av den utgångspunkten - riktigt bra hanterat, och den som gillar metanivåer i berättande får något att bita i. Det är förresten också ovanligt trovärdigt för att vara Lang, tycker jag, kanske för att hon kan både miljön och kringverket så bra.

När man läser det 2019 blir det extra underhållande att professor Ulrica Hult är ledamot av Svenska Akademien, den enda kvinnliga - möjligen en tidig motsvarighet till Sara Danius, tänker jag mig. (I verkligheten hade Akademien vid tillfället inte en enda kvinnlig ledamot; de två som varit, Selma Lagerlöf och Elin Wägner var avlidna sedan länge, och det skulle dröja till slutet av decenniet innan Kerstin Ekman valdes in.) Där är hon kollega med bland andra Olle Hedberg, nämnd i texten, som Lang (det vill säga Dagmar Lange) var god vän med i verkligheten, och som enligt vad jag har läst mig till var den som uppmanade henne att skicka in sitt första deckarmanus till Norstedts. Som sagt, metanivåer.

159. Hans Gunnarsson: Enkelrum

Huvudpersonen i den här novellen är ett skolexempel på opålitlig berättare - även om det är i tredje person - och det gör det svårt att säga något substantiellt om intrigen. Han befinner sig i alla fall i Finspång, där han bor på hotell, äter gatuköksmat och går runt i det ödsliga centrum. Det framgår att han har varit på ett antal liknande orter tidigare, och att han föreställer sig att det ska kunna bli en bok av det. Men så har han också ett ex, som han kontaktar på olika sätt, och det är där den riktiga berättelsen utspelar sig, långt obehagligare än Finspång.