56. David Väyrynen: Marken

Det här är en spretig diktsamling, som dessutom innehåller rätt mycket prosa. Det är dödsrunor som kunde vara hämtade ur en lokaltidning, det är ett antal insändare av signaturen "Det blir bara sämre", och det är hela sidor med punkter som inleds med "Påbud" respektive "Förbud", till sist över 600 punkter. En del dikter finns det också, lite aforismer, och stycken som kallas "Malmfältsmonologer" respektive "Malmfältsdialoger". Där, om inte på annat sätt, framgår var allt utspelar sig; det allra mesta har en omisskännlig lokalfärg, som väcker sympati och nyfikenhet hos mig, som finns i en helt annan del av landet. (Och så har jag fått lära mig vad en fläskolle är.)

Det är generellt inte humoristiskt, men jag har mycket roligt åt en travesti på Kalevala, där både rytm och allitteration är väl hanterade:

"Varför ska jag låta andra

laga vad jag själv kan laga,

bara för att dessa andra

bättre klär i vita rockar?"

Kaikkinen, hän tog då tanden

fäste den med Plastic Padding.

och på Stockholmsbesök:

Kaikkinen gick in i någon

klädbutik längs Odengatan

för att där få låna dasset.

"Inte har vi toalett för

allmänheten, du får söka

dig till något annat ställe"

var det svar butiksbiträdet

gav den nödiga som sade:

"Om du kommer upp till Lappland

får du låna vårat torrdass,

skita där så mycket du vill"

Jag är också svag för att boken är trådhäftad i med omslaget matchande färg:

55. Jakob Wegelius: Den falska rosen

Sista delen i trilogin om apan Sally Jones inleds liksom mellandelen med ett porträttgalleri, där hon själv smörjer sin skrivmaskin:

Den här gången för diverse äventyr henne och Chiefen - hennes mänsklige medägare av fartyget Hudson Queen - till Glasgow. En rätt lång del av historien är hon dessutom där på egen hand medan han utför uppdrag på annat håll. Det är en minst lika komplicerad intrig som senast, med många medverkande och ett antal trådar att hålla ordning på. Det krävs nog viss läsvana hos målgruppen för att inte tappa bort sig, men det är verkligen en bra historia som klarar av att hålla intresset uppe. Kanske är jag inte riktigt lika imponerad som av den föregående boken, men det kan bero på att nyhetens behag är borta och att förväntningarna var högt ställda.

54. Peter Gissy: Mord till kaffet - Fem kusliga kriminalnoveller

Den här samlingen av fem kriminalnoveller är ny, men åtminstone någon av novellerna har en del år på nacken. Det spelar inte så stor roll, för Peter Gissy var en helt ny bekantskap för mig.

Det är som vanligt svårt att sammanfatta en samling noveller, och de här är av delvis olika sort, med varierande huvudpersoner och miljöer. Om man ändå ska försöka ange några gemensamma drag skulle det kunna vara att det mest handlar om amatörutredare som råkar komma i kontakt med något olöst eller outrett fall, som polisen har gett upp eller betraktat som något icke brottsligt. Polisen finns ibland med i utkanten, och är inte osympatiskt skildrad, men heller inte så värst skarp, när det gäller. Det verkar mestadels utspela sig i Västsverige, i och omkring Göteborg, och amatörutredarna är rätt vanliga människor - en präst och en tandläkare, till exempel. Ofta handlar det om gamla fall som på ett eller annat sätt blir aktuella, och där nyfunna dokument eller uppgifter sätter nytt ljus på det som har hänt.

Det blir kanske tydligare av ett exempel. Den nämnde tandläkaren råkar ut för en äldre patient som säger att det inte ska skrivas av som självmord, om han hittas död. Och så står det i tidningen att han har hittats död i sitt badkar, och tandläkaren - åtföljd av entusiastisk hustru - försöker gräva i vad som kan ha hänt. Ungefär så är de flesta av de fem historierna, och de är i sitt slag riktigt bra. De flesta bygger på en fyndig poäng, något som en gärningsman har lyckats undanhålla eller som ingen har insett vikten av. Jag blev glatt överraskad av hur bra åtminstone fyra av de fem novellerna visade sig vara.

53. Malin Wollin: Sorgen i deras ögon

Mellan följetongerna smögs det idag in en radionovell. Huvudpersonen har ett något osunt intresse för dödsannonser, och det kan man väl få ha. Men det finns gränser för hur man bör leva ut intresset. Den här tragiska bottnen i historien - det finns skäl till intresset, som inte ska avslöjas här - utesluter inte att det finns en hel del humor i berättandet. Man ska lyssna noga, för en del formuleringar är små pärlor.

52. Petter Lidbeck: De tusende

Om man inte har nog med pandemi i verkligheten kan man få mer i den här novellen. Den verkar utspela sig i någon sorts framtid, där många dör av en sjukdom som visar sig genom bölder på halsen. Därför är höga kragar förbjudna, för man måste kunna se vem som smittar. Några få överlever, och det är deras tillvaro som det handlar om, när de får ägna sig åt sådant som inte andra kan, till exempel att ta hand om döda. Det är aningen för fragmentariskt för min smak, men det ska nog spegla att den lilla gruppen inte heller har all information om hur världen ser ut.

51. Inger Frimansson: Varelser som aldrig glömmer

Den här novellen hade jag glömt att jag hade hört förr, och det var dessutom först de sista minuterna som jag verkligen insåg det. Intrigen är inte så dum; jag är snarare mer positiv nu än 2019. Den är i sitt lilla format välkomponerad, och man får precis lagom mycket information vid varje tillfälle för att det ska fortsätta vara spännande. Men de konstiga uttalen finns kvar och är fortfarande störande.

50. Robert Louis Stevenson: The Body Snatcher

Den här novellen om hur en anatomiprofessors assistenter förses med lämpliga obduktionsobjekt har kusligt nog verklighetsbakgrund. De övernaturliga inslagen får man anta att Stevenson har fabulerat ihop själv. Inläsningen är försedd med ljudeffekter, och jag konstaterar igen att jag oftast tycker att de är överflödiga. Men historien håller än, trots sina drygt 136 år.

49. Mary Elizabeth Braddon: At Chrighton Abbey

Det tar sin tid att komma fram till den förbannelse som vilar över familjen Chrighton, men det är ganska trevligt på vägen dit. Berättaren är en karaktär att minnas, en fattig släkting som varit utomlands och arbetat som guvernant i tolv år innan hon nu kommer till familjegodset för att fira jul. Hon är jämförelsevis kavat, men det blir man nog av en sådan tillvaro som hon har haft. Hennes släktingar som inte är vana att behöva ta vara på sig själv är allt annat än kavata.

Nu är det slut på viktorianska julskräcknoveller, så framöver blir det annat här.

48. F. Ansty: The Curse of the Catafalques

Julanknytningen är svag, och skräcken inte så blodisande i den här novellen. Men den lever faktiskt högt på sin humor, som definitivt gör den hörvärd.

Det handlar om en ung man som reser med båt från Australien till England, som man gjorde på den tiden. Han ska dela hytt med en annan ung man, som är mycket ovillig att resa, eftersom han ska träffa en ung dam i England, som hans faster - eller möjligen moster - i sitt testamente har uttryckt en önskan om att han ska uppvakta, eftersom hon har testamenterat sin förmögenhet till denna unga dam, som förresten bär det osannolika namnet Chlorine Catafalque. Det hela är dessutom förknippat med någon sorts förbannelse. Huvudpersonen erbjuder sig då att meddela den unga damen och familjen Catafalque att friaren inte kommer - det förekommer några olika varianter på hur det ska lösas, men han lämnar båten i Melbourne innan den avgår. Huvudpersonen bestämmer sig sedan för att iklä sig den andres identitet, eftersom ingen i England har träffat honom, och syftet är förstås att lägga beslag på den unga damen med tillhörande förmögenhet, kanske mest den senare. Tyvärr är det ju då det här med förbannelsen att ta hänsyn till.

F i författarnamnet står inte för något särskilt, eftersom det är en pseudonym, oftare stavad Anstey.

Den som inte har en ljudbokstjänst kan läsa hela novellen här, och den som inte har en ljudbokstjänst men ändå vill lyssna kan göra det här.

47. Charles Dickens: A Christmas Tree

 

Det märks att den här novellen inte är från i år, när den börjar så här:

I have been looking on, this evening, at a merry company of children assembled round that pretty German toy, a Christmas Tree. The tree was planted in the middle of a great round table, and towered high above their heads.

Den är närmare bestämt från 1850, och drottning Victoria är då ung och gift med den tyske prins Albert, och deras julgranstradition gjorde att den spred sig i det engelska medvetandet. Det händer inte så mycket i den här historien, även om det blir lite spökerier så småningom, och vill man läsa något juligt av Dickens rekommenderar jag En julsaga.