106. Hans Alfredson: Lagens långa näsa

Även om det kommer många nya böcker som är bra och som man vill hinna med att läsa eller lyssna på kan man ibland vilja återknyta bekantskapen med något som man har goda minnen av. Första gången jag läste den här novellsamlingen var någon gång på åttiotalet, och jag minns att jag blev överraskad över att Hasse Alfredson inte bara var rolig. Det saknas inte humor i de här berättelserna, men den är ofta svart och drastisk, och ofta slutar det inte särskilt lyckligt. Det kan handla om en brottsling som kommer undan, men till ett mycket högt pris, eller en brottsling som visserligen blir ställd till svars, men där sanningen inte fullt ut kommer fram.

Alfredson själv figurerar på ett närmast autofiktivt sätt som berättare. Den egentliga huvudrollen spelas av hans gode vän, den pensionerade kommissarien Albin Winkelryd, som verkligen har haft en intressant yrkeskarriär. Inte nog med att han varit kommissarie vid Stockholmspolisen, han har också tjänstgjort som ung polis i Skåne - där han förresten lärde känna Alfredson i Lund - och varit internationella polisförbundets representant, utsänd till Costa Negra. Det är en fiktiv militärdiktatur i Sydamerika, som känns igen från andra sammanhang på ett närmast arketypiskt sätt. (Jag har inte läst Gustaf Jansons roman om landet, som är fritt tillgänglig här, så jag vet inte om det är samma land eller ett annat med samma namn.) Ofta har Winkelryd haft hand om mordutredningar, men ibland handlar det om bedrägerier, stölder eller annat, och någon gång är det frågan om det har begåtts något brott alls.

Trots ämnena är det småmysig lyssning i Alfredsons egen uppläsning. Bättre än så här blir kriminalnoveller knappast, tycker jag.

92. Alphonse Daudet: Brev från min kvarn

Det bästa med den här franska novellsamlingen från 1869 är uppläsningen av Hans Alfredson. Därnäst är det miljöerna, inte minst dofter och smaker (tryffelspäckad kalkon!), och karaktärerna. Mycket till intriger är det inte i de flesta.

Fiktionen är att en författare, kanske Daudet själv, har kommit i besittning av en gammal väderkvarn i södra Frankrike. Han flyttar dit och skriver resebrev som publiceras i en tidning i Paris. Det ingår alltså att mycket av det han skildrar är exotiskt för läsarna, och den inställningen måste man nog acceptera om man alls ska klara av att ta sig igenom samlingen.

För novellutmaningen använder jag berättelsen "Stjärnorna" för nummer 11 på listan, en novell med något från rymden i titeln.

27. Hans Alfredson: Varför är det så ont om Q?

För några år sedan läste jag om den här barnboksklassikern och (åter)upptäckte en del skojigheter som jag hade antingen glömt eller förbisett när jag var i rätt ålder. Men frågan är om inte lyssning är bästa sättet att ta del av den här sagan, för när författaren läser själv och låter de medverkande ha varsin distinkt dialekt är det faktiskt stor underhållning. Roligast är det kanske att Påhittiga Johansson - han med låsmedlet, livsmedlet och "min bästa uppfinning", ni minns? - låter som valfri lundaakademiker, till exempel Sten Broman.

181. Hans Alfredson: Julsaga från år 2051

I samband med Hans Alfredsons bortgång återpublicerade Sveriges Radio den här julnovellen från 2011, vilket jag missade just då. Den duger att höra när som helst, inte bara till jul, och novellerna ligger ute ett år för lyssning. Det är ett mail från framtiden till en tioåring 2011, och handlar förstås om julen. Firandet har förändrats på de 40 år som gått, men en del är också detsamma. Som alla bra framtidsskildringar säger den också något om vår egen tid. Ta en kvart och lyssna på den här pärlan.

146. Hans Alfredson: Blomstervers

Ikväll kom beskedet att Hasse Alfredson avlidit. Jag tog fram och läste den här boken från 1996, som jag hittade på Erikshjälpen för bara en dryg månad sedan. Den verkar oförtjänt nog inte ha satt djupa avtryck någonstans. Författarens egen beskrivning i ett förord lyder:

Dikterna, ungefär 40 stycken, rymmer den blandning av humor - på gränsen till tramsighet - och allvar - på gränsen till tragik - som många minnesord talar om. Här finns tillfällesdikter vid mordet på Olof Palme och Estonias förlisning, naturlyrik med Österlenmotiv och en hel avdelning om blomsterhandlaren Alvar Söndagsblad och hans vedermödor.

Ofta utmanar han sig själv med intrikata versmått, som här:

eller i ett par pantoumer, där det gäller att komma rätt från början, eftersom man ska komma tillbaka till sina ordval på slutet.

Ofta är motivet mer eller mindre sorgligt, som här om blomsterhandlaren:

men så bryts det av med ett ordval eller ett rim som får en att småle. Det här tror jag är verser att komma tillbaka till.

(Omslagsbild av barnbarnet Klara, vid tillfället nio år gammal.)

120. ABC i Efter 3. Rim och reson om 1900-talet

Radioprogrammet Efter 3 lät strax före sekel- och millennieskiftet både lyssnarna och ett antal inbjudna proffs skriva ABC-verser på temat 1900-talet i traditionen från Falstaff, fakir med flera. Bland proffsen fanns så olika förmågor som Hasse Alfredson och Olle Ljungström, Babben Larsson och Caj Lundgren (känd som dagsverspoet under signaturen Kajenn).

När man läser hela boken, om än utdraget under ett par veckor, blir det tydligt att vissa teman återkommer, och att de inte är så tidlösa som man kanske tänkte sig 1999. Något som kändes mer aktuellt då var till exempel Monica Lewinsky-affären:

Cigarrer njuts när de har tänts
utom en viss presidents.
(Calle Norlén) 

Clintons lilla vänsterprassel
blev ett storpolitiskt trassel.
(Thea Oljelund) 

Ärlig man ska icke ljuga,
sa Bill Clinton till sin fruga.
(Sven Hugo Persson)

Något som i och för sig är aktuellt fortfarande, men kanske inte skulle skildras på samma sätt är IT:

Internet är substitut
för att träffas och gå ut
(Calle Norlén) 

Internet har innebörden
klotterplank för datanörden.
(Hans Dahlman) 

IT gör den blyge frälst,
han flörta törs med vem som helst.
(Peter Himmelstrand) 

IT är en häftig grej,
vår tids "Sesam, öppna dej!"
(Gertrud Hemmel)

Och ibland kan det finnas helt olika syn på saker och ting:

X2000 sparar tid,
stressad själ får genast frid.
(Peter Himmelstrand) 

X2000 skräcken är
för en sjösjuk resenär.
(Gertrud Hemmel)

Det växlar mellan satir:

Inför Hitlers hemska hot
buga' vi och kysste fot.
(Hasse Alfredson)

och rent trams i Fakirens anda:

Ankpress är en ashipp grej,
finnes snart hos var plebej.
(Olle Ljungström)

och ska förstås inte sträckläsas. Inte heller citeras in extenso, även om det är svårt att låta bli.

87. Hans Alfredson och Lars Olson: Nytidens Slott och Herresäten

Bilden gör inte riktigt den här boken rättvisa, för den är två pocketar bred och en och en halv pocket hög. Innanför omslaget ritar och berättar Hasse Alfredson och hans mindre kände barndomsvän (som är arkitekt på riktigt) om sex (fiktiva) slott och herresäten byggda på 2000-talet. Enligt baksidan är det "ett tankeväckande och roligt verk, som tack vare den nya timetransformern CU4 kunnat publiceras mer än åttio år innan det kunnat skrivas". Flertalet av de sex slotten är alltså ännu inte påbörjade. Som i annan framtidsskildring och kontrafaktisk historia finns det vissa saker som man reagerar på redan nu femton år efter att boken kom ut, men också några småroliga blinkningar som jag tycker står sig ganska bra.

Ett av objekten är Vitaby slott (på omslaget ovan), som är byggt i sexhörningar, en på fullt allvar intressant arkitektur som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo i. Nu lär jag aldrig hamna i en sådan ekonomisk situation att jag kan anlita någon för att rita och uppföra ett helt nytt hus enligt mina önskemål, men i så fall hade jag varit inne på att göra något i den här stilen:

Ett annat objekt är EU-guvernörens palats, en flytande historia i Stockholm, där det i förbigående ges en inte alldeles smickrande bild av EU:s utveckling under första hälften av den tjugoförsta seklet. En följd av palatsets placering är för övrigt att Moderna museet har tvingats flytta till Öresundsregionen och numera finns i Lagerhuset i Eslöv. När boken skrevs stod huset tomt, men numera är det ombyggt till bostäder, så chansen att det ska bli konstmuseum har nog snarast minskat.

Bland de sex byggnaderna, deras användningsområden och brukare finns det både utopiska och dystopiska inslag. Ett intressant tema som återkommer är hur byggnaderna ska försörjas med energi, och där finns ett riktigt tilltalande exempel på vad som väl numera kallas passivhus eller rentav nollenergihus.

83. Hans Alfredson: Tiden är ingenting

Jag har läst en hel del av Hasse Alfredsons skönlitterära produktion och uppskattat bland annat En ond man, De döda kring Maria, Attentatet i Pålsjö skog och En yxa i nacken. Barnboksklassikern Varför är det så ont om Q? läste jag om med stor behållning för ett par år sedan. Riktigt varför den här inte har blivit läst vet jag inte, för den har stått hos mig sedan 1999. Tidigare i år lyckades jag dessutom köpa ett exemplar till, eftersom jag trodde att jag inte hade den, men nu har jag i alla fall valt att tolka det så positivt det går, nämligen att jag var intresserad av att läsa den.

När genren är "släktsaga" och författaren är den han är ska man inte förvåna sig över att klichéerna "mustig" och "myllrande" passar in. Det handlar om släkten Brosse från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal, berättat av Karl Brosse, som själv är en del av historien. (En parentes är att Alfredson ofta använder sig av jag-perspektivet i sina böcker. I de fem ovannämnda finns det med på olika sätt, i ett par fall genom att det är författaren själv som berättar, och i ett genom att det är ett antal olika personer som ger sin syn på en huvudperson. Det vore kanske ett intressant forskningsämne för någon.) Ett tag väntar jag på att det ska ta fart som en vanlig roman med konflikter och upplösningar, men det gör det aldrig. Här är det snarare ett antal historier och anekdoter som binds samman genom att de medverkande också är släkt med varandra. Som i de flesta släkter finns det både rötägg och dygdemönster.

Utan att det skrivs läsaren på näsan blir släktsagan också en berättelse om det svenska samhällets utveckling, från en tid när de flesta var fattiga och bodde på landet, via den tid när några stannar på landet men de flesta drar vidare till arbete eller studier i stan, fram till den nutid när landet spelar en helt annan roll för de flesta. Om man fuskar lite i släktforskning och vet lite om de trakter där det ska utspela sig blir det förstås ännu mer intressant. Sist i boken finns ett släktträd, upptäcker jag efter ett tag. Det kunde med fördel ha varit längst fram, så man slapp rita sitt eget för att hålla reda på alla.

126. Hasse Alfredson: Varför är det så ont om Q?

Den här klassiska barnboken har jag förstås läst förr, men jag hade glömt precis hur det slutar, så det var ändå inte bortkastat. Och så är den förstås full med roliga detaljer som nog gick över huvudet på mig när jag läste den första, andra och tredje gången, för som jag minns det var det här en sådan bok man läste om och om igen (dock inte just detta exemplar, som är införskaffat senare). Berättelsen utspelar sig till exempel i Österköping, där det förutom Storgatan och Kungsgatan också finns Lilla Fiskaregatan och Västra Boulevarden, vilket jag tyckte var roligt. Numera finns också Hasse Alfredsons egen inläsning att se på SVT, så det ska jag nog göra vid tillfälle.