276. Ola Ambjörnsson och Sonja Hulth: Neanderdalen

Det här seriealbumet från 1990 tror jag gick som följetong i Kamratposten några år tidigare, eller så känner jag igen delar från något annat sammanhang. Ola Ambjörnsson var i alla fall en av KP:s mest använda tecknare när jag prenumererade på 80-talet.

Intrigen är inte den mest avancerade man har stött på. Strax efter det som händer på omslagsbilden ramlar neandertalpojken Kvickrot ner i ett hål i grottan och hamnar i Stockholms tunnelbana i nutid. Efter diverse äventyr kommer han hem igen, och sensmoralen ska nog vara att vi inte är så mycket klokare nu än neandertalarna var då.

Det förekommer både verkliga:

och fiktiva:

kändisar från tiden, när det handlar om Kvickrots karriär som popstjärna i pojkbandet "Farbror Grotta" och även i övrigt tycker jag det är de små detaljerna som lyfter det här albumet.

275. Elly Griffiths: Janusstenen

Någon gång ibland hittar man en serie böcker som ger en samma känsla som man kunde få i bokslukaråldern, att man blir glad att det finns många kvar att läsa, eftersom de är så bra. Så är det för mig med Elly Griffiths' deckare om arkeologen Ruth Galloway, oftast kallad Ruth, och polisen Harry Nelson, oftast kallad Nelson. De är ett något omaka par, men var och en för sig kompetenta på det de gör, och kommer oväntat bra överens. Det är knappast en spoiler längre att berätta att Ruth i den här boken har blivit gravid med Nelsons barn efter föregående boks närkontakter. Nelson är den som har det svårast med det eftersom han har fru och två tonårsdöttrar hemma. Vi får väl se hur det spåret utvecklar sig i kommande delar; jag gissar att det inte kommer att slarvas bort. Det verkar bli den sortens bokserie som gör sig bäst om man läser den i turordning.

Ruth är något slags huvudperson, även om det är Nelson som sköter utredningarna, och det gör förstås att de fall som blir aktuella har någon historisk dimension - annars skulle hon ju inte tillfrågas. Den här gången hittar man ett huvudlöst barnskelett när man ska riva ett före detta barnhem, och det öppnar förstås för många olika tänkbara händelseförlopp i det förflutna. På engelskt vis har huset från början varit en enorm privatbostad innan sådana blev för dyra att hålla sig med, därefter alltså barnhem (med irländska nunnor, förstås) och nu ska tomten exploateras.

Det jag uppskattar mest med den här och föregående bok är att de kombinerar genrerna modern polisroman och engelsk mysdeckare på ett ovanligt lyckat sätt. Jag tvivlar inte alls på att Nelson och hans kolleger arbetar som polisen gör - därmed bara sagt att det är övertygande beskrivet, inte att jag har kollat alla fakta. Och samtidigt går Ruth runt och gör sina delar av utredningen på ett helt annat sätt, som mer påminner om Sherlock Holmes eller någon annan gammaldags detektiv som letade efter konkreta spår. Är det något jag har svårt för är det Ruths återkommande ältande av sin vikt. Nu är hon ändå gravid och tycker att hon kan få äta hur mycket som helst.

274. Camilla Olsson: Klådan

Tyvärr valde jag att lyssna på den här novellen, som också hade gått att läsa som e-bok. Inläsningen är inget vidare; någon kunde berättat för inläsaren att verbet förgro har betoning på första stavelsen. Och en del annat. Själva historien fångas rätt väl i titeln, men eftersom både författare och inläsare är kvinnor går jag länge i tron att även jag-berättaren är det, vilket visar sig vara fel. Då har jag svårt att koppla loss från det och möjligen missar jag något (annat) viktigt innan det slutar.

273. Camilla Olsson: Familjegrejen

Camilla Olsson, som jag läste igår, har skrivit ytterligare ett par noveller som finns tillgängliga via Storytel. Den här är en variant på Måndag hela veckan, fast tidsperspektivet är kortare. Just som huvudpersonens make och barn efter frukost har kört iväg till dagens uppgifter kommer de nerför trappan igen och börjar bre smörgåsar. Ett plus är att huvudpersonen blir just så osäker på sin egen mentala status som man säkert hade blivit i en sådan situation. Ett minus är att det inte blir så mycket mer än så.

272. Camilla Olsson: Det ingen sade

I brist på annan läsning tog jag fram den här lilla novellen i telefonen på hemvägen. Det skulle vara spänning, men är mest vad jag skulle vilja kalla feelbad. En nybliven mamma nojar över allt som kan hända hennes barn, och det är ju en hel del, när man börjar tänka på det. Av flera skäl blev jag inte så tilltalad.

271. Alf Henrikson: En vikingafärd till Vinland

De Litterära Sällskapen - en samarbetsorganisation för slika - har 117 medlemmar, så det finns gott om sällskap att vara med i. Själv har jag ransonerat och är av svenska sådana bara med i Alf Henrikson-sällskapet, eftersom man får en trevlig tidning och en trevlig årsbok. Årsboken har dessutom blivit allt mer intressant på senare år, när den har innehållit tidigare outgivet material, eller ibland sådant som inte funnits samlat i den formen.

Årets utgåva, som landade hos mig för några veckor sedan, innehåller vad författaren kallade en pocketopera, ett kort sångspel, som ursprungligen var avsett för TV på 70-talet. Därav blev intet, men den är fullt läsbar i den här formen. Det handlar om en grupp vikingar som via Irland tar sig till Vinland och via Frankrike hem igen. Det har viss spexton genom sina anakronismer; bland annat träffar vikingarna på Hiawatha på Manhattan. (Och så fick jag lära mig lite mer om den gestalt som för mig mest har varit Disneys.)

270. Hergé: Tintin och alfakonsten

Nu tror jag att jag kan lova att det här är sista Tintin-albumet som syns här på ett tag, för i och med detta har jag läst eller lyssnat på allt som finns. Det här är ett ofullbordat album, som består av Hergés skisser och utkast, och det är nog mest intressant för kalenderbitarna, inte för de vanliga läsarna. Det är en oavslutad historia om hur Tintin och kapten Haddock blir indragna i modern konsthandel, och även om man kan gissa att ingen av dem dör på slutet är det inte alldeles tillfredsställande att man inte får veta hur det går.

Det mest intressanta är egentligen att få se in i Hergés arbetsprocess, till exempel hur få streck det krävs för att visa vilken huvudperson som ska figurera i vilken ruta:

Historien - så långt den kommer - lider också av att vara överbefolkad av gamla bekanta från tidigare äventyr, men det är egentligen inte rättvist att döma ut den på det här stadiet. Den hade kunnat bli bättre om den hade blivit klar, tror jag.

269. Peter Ekström: Okonst

Termen "okonst" använder författaren för att beteckna sådant som inte är konst, utan bara nästan. Det kan vara björktavlor, trädgårdstomtar, hötorgskonst, souvenirer och liknande. Innan man kommer fram till kategorierna är det för min smak lite för många teoretiska avsnitt; jag hade nog väntat mig mer konkreta exempel. Men det är inte utan att man känner sig lite träffad av diskussionen om vad som är god smak - och varför.

268. Linda Skugge: Den tropikgröna soffan

På den tiden Linda Skugge bloggade, det vill säga fram till 2007, hörde jag milt uttryckt inte till hennes främsta fans. Något ironiskt är det att jag fortfarande ibland lagar en fiskgratäng som hon tipsade om där, sammanfattningsvis ett fiskblock som man täcker med en blandning av ett paket krossade tomater och en stor burk keso.

När jag förra året läste en Novellix-novell av henne var jag inte överförtjust, men den här radionovellen hade inga av de nackdelar jag har förknippat med henne, utan att jag för den skull är beredd att utnämna den till veckans bästa. Den tropikgröna soffan står hos två parterapeuter som dessutom är ett par utanför terapin. Dock verkar de inte bedriva terapin i par, så som Johan Ulvesons och Ann Petréns rollfigurer i Bonusfamiljen. Det är förstås upplagt för drama, särskilt som de har finansierat köpet med SMS-lån.

267. Christina Olséni och Micke Hansen: Ett lik i garderoben

Ester Karlsson från bostadsrättsföreningen på Sandgatan i Lund är tillbaka. Den här gången är hon, systern Barbro och svågern Arne, också lägenhetsinnehavare, utlokaliserade till Hjularöds slott, som är det som syns i bakgrunden på omslaget. Den som känner igen det gör det kanske från julkalendern Mysteriet på Greveholm. Här ska också sägas det författarna säger i ett efterord, nämligen att slottsinteriören är påhittad, och kanske det också är på sin plats att säga det författarna inte säger, nämligen att slottet är privatbostad och inte öppet för allmänheten. Åk inte dit och be att få se Esters rum, med andra ord.

I fiktionen hyr ägarna ut slottet för tillställningar, och den som har hyrt det är Arnes systers man, Stig, som bjuder in storfamilj och storfamiljens familjer till sitt åttioårsfirande. Lite perifer tycker jag nog att Ester är i sammanhanget, när det är hennes svågers svåger som fyller år. Själv är hon egentligen inte så pigg på att åka, men piggnar till betydligt av intrigerna som börjar redan ute på parkeringen. Det dröjer innan någon dör, men då har det hunnit bli misshälligheter på olika sätt både mellan släktingarna och personalen, en kändiskock från Stockholm och en servitris, till vardags student. Kändiskocken är förresten ganska elakt beskriven, men kanske ändå den av de medverkande som ligger närmast verkligheten.

Polisen som kommer tillstädes är samma två som sist, och de, särskilt kommissarie Bertilsson med siktet inställt på pensionen, tycker att det är lite underligt att Ester Karlsson finns i närheten av ett mord igen. I verkligheten hade hon nog hållits på större avstånd från utredningen, och frågan är väl om inte alla hade skickats hem direkt i stället för att få gå runt och ha chansen att förstöra spår (annat att förtiga). Men det är nog bara ett tecken på att de här böckerna i minst lika hög grad ska ses som feelgood eller skrönor och inte bara som deckare. I jämförelse med den förra tycker jag att den här fungerar bättre, kanske för att den tar ett steg till åt det hållet.