35. Pilar Quintana: Tiken

Den här kortromanen handlar inte alls bara om den hund som fått ge namn åt den, utan mest om hennes matte, en colombiansk kvinna som vi genom återblickar och nedslag får följa genom ganska många år. Hon lever tillsammans med en man som inte behandlar henne särskilt väl, och deras barnlöshet är ett tema som återkommer av och till. Att hon får ta hand om en hund blir på något sätt ett substitut för de barn de inte får, samtidigt som det förstås inte kan vara det fullt ut. Men den frågan sjunker undan efter hand, när andra historier, ofta från det förflutna, gör sig påminda. Det ska också sägas att det här utspelar sig i ett sammanhang där en hund inte har något större värde, och särskilt inte en tik som är sämre som vakthund och måste bevakas när hon löper.

Radioföljetongen kan ibland fungera så att man får ögonen (öronen?) på böcker som man annars inte hade hittat. Så är det för min del med den här - colombianska kortromaner läser jag i stort sett aldrig. Men den är absolut hörvärd och tankeväckande genom att ge en inblick i ett sammanhang som vi annars sällan möter.

34. Caroline Graham: Skrivet i blod

När jag har lyssnat på de tidigare böckerna i den här serien om kommissarie Barnaby och de mord han utreder i det fiktiva grevskapet Midsomer har jag konstaterat att Caroline Graham är oerhört bra när det gäller att skapa och beskriva personer som man är intresserad av att läsa om. Här är hon inte sämre än tidigare i det avseendet. Som vanligt har hon också hittat en miljö som naturligt låter sig befolkas av dessa personligheter.

Den här gången handlar det om en skrivarklubb eller författarcirkel, det vill säga en grupp människor som träffas en gång i månaden för att diskutera de texter de själva har skrivit. Just vid detta tillfälle får de besök av en riktig författare; om man ska vara ärlig är ingen av medlemmarna det, fast de i varierande grad försöker få till något publicerbart. Det tror jag att Graham har haft roligt med, för det finns ett antal vällustiga avrättningar av fall där diskrepansen mellan förmåga och ambition är pinsamt stor. En av dem säger sig ha problem med intrigen, personerna, dialogen och miljön, "men annars går det bra". Den besökande författaren har det inte lätt när han försöker uppföra sig civiliserat men ändå inte vill göra sig skyldig till alltför många vita lögner.

Själva intrigen är inte riktigt lika bra den här gången, är mitt intryck. Lite för många sammanträffanden och lite för långsamt avancemang i utredningen, men det finns så mycket annat att trivas med här att det egentligen inte gör något. Framför allt njuter man av författarens ironiska distans till de galenskaper som en del av de medverkande ägnar sig åt. Jag fastnar mest för den parodiskt högfärdiga dam som skriver om sin släkts historia, tätt sammanflätad med Englands dito - ja, man får känslan av att ingenting viktigt har hänt efter 1066 utan att hennes anfäder har varit delaktiga.

Barnaby har satts på diet, men med tanke på hans frus bristande kunskaper i matlagning verkar det inte göra stor skillnad. Det tar sig mest uttryck i vad han tvingas välja i personalmatsalen på polishuset, alltmedan hans inspektör Troy glufsar i sig allt han kommer över. Beskrivningen av polisarbetet har nog inte ambitionen att vara realistisk i samma grad som en del andra i genren, och framför allt är Barnaby en ensamvarg i mycket större utsträckning än han hade kunnat vara i verkligheten. De som förser honom med underlag blir med något enstaka undantag inte mer än endimensionella.

Nu blir det inte mer Midsomer-lyssning, för de här fyra böckerna är allt som finns i den vägen. Det finns tre böcker till, men om jag lyckas tolka tillgänglig information rätt är ingen av dem översatt till svenska.

33. Norman Russell: An Antique Murder

Åter till Oldminster, den fiktiva engelska staden i det fiktiva grevskapet Oldshire. Förra gången var det en herrgård som var den slutna miljön som säkerställde att ingen utomstående kunde komma in och mörda, den här gången är det ett hem för pensionerade skådespelare. Där finns både övervakningskameror, nitisk receptionist och låsbara dörrar, så det verkar helt otänkbart hur det har gått till när en av de boende hittas död, uppenbarligen mördad. De flesta andra boende är för skröpliga för att ta sig för något sådant, och personalen borde stå över varje misstanke på ett så respektabelt ställe.

Det blir en utredning som i högre grad än den förra bedrivs av polisen, dessutom på ett sätt som verkar polisiärt - åtminstone tillräckligt för att jag ska tro på det. Detektivbyrån som hade en bärande roll i det förra fallet är här mer vid sidan av, även om deras insats visar sig vara viktig. Dessutom får de båda centrala poliserna, French och Edwards, privatliv på det sätt som genren numera nästan kräver. Jag vet inte om det tillför så mycket just här.

Historien visar sig oväntat mörk med rötter i högst autentiska vidrigheter i Nazityskland, vilket är något överraskande i en genre där ett mordmotiv kan vara att röja undan en konkurrent i tävlingen om största pumpa på trädgårdsföreningens skördefest. Men här finns också den sortens typiska inslag av mysig engelsk småstad - en antikaffär, en köksträdgård, en baconsmörgås etc.

Det här är underhållande historier som dessutom hänger ihop vad gäller ledtrådar och lösning. De kanske inte är så minnesvärda att jag om ett år kan skilja dem åt, men det behövs inte alltid. Den här gången har jag dessutom lärt mig vad en QC är (fast numera är han KC) samt blivit sugen på att prova att göra sommarpudding.

32. Dorthe Nors: Blicken, pilen, filen

Just nu går den här radioföljetongen i tablåradio, men man kan som vanligt lyssna på hela när det passar en själv. Det tycker jag alla ska göra, för det här var riktigt bra på flera plan.

Det handlar om Sonja som bor i Köpenhamn och håller på att ta körkort, som titeln antyder. Hon är ängslig och konflikträdd, inga bra egenskaper om man ska lära sig köra bil i huvudstadstrafik med en körlärare som har bestämda åsikter och gärna yppar dem. Därför har hon en tendens att fly in i sina tankar, som möjligen inte är mer galna än många andras, men som formuleras på ett drastiskt och åtminstone ibland smågalet sätt. Hon växte upp på västra Jylland, och det återkommer hon ofta till, så att vi med tiden får en bakgrundshistoria, om än inte förklaringar till allt. Nu är hon översättare, som det verkar i huvudsak av en författare, svensken Gösta Svensson som bor på Gotland och skriver deckare där kvinnor lemlästas. Det är mycket träffsäkert, liksom en hel del annat i romanen.

Man har alltså mycket roligt när man lyssnar, och till det bidrar inläsningen av Pia Johansson. Den som har någon relation till Danmark och dansk kultur, som TV-serien Matador, showgruppen Linie 3 eller de folkekomedier som i många bar upp den danska filmindustrin, får bonusskojigheter, men jag är övertygad om att många andra också kan roas.

31. Knut Larsson: Dödens ö. Drömmar från den andra sidan

Den här gången läste bokcirkeln en serienovellsamling, ovanligt nog. Jag hade läst den tidigare, och mina intryck från den gången kvarstår. Det är fascinerande historier, på drömmars vis glidande ut och in i verkliga och overkliga händelser och miljöer, skildrat i detaljrika bilder där man ska låta blicken vila. Vi hade en hel del att diskutera, fast vi är vana att diskutera romaner, och det är väl ett gott betyg.

30. Lina Hagelbäck: Poetskötsel

Enligt baksidestexten är detta en diktroman, som väl i sig rymmer en motsägelse. Det är alltså inte en längre berättelse i diktens form, utan tjugo kapitel som handlar om en poet och en terapeut och deras möten. Ibland tar terapin formen av att poeten skriver dikter, som då finns med i den text vi läser. Annars är det prosa, ibland i dialogform, ibland berättat av en osynlig iakttagare.

Jag blir inte klok på vad jag egentligen tycker om det här. Boken som sådan är lite för långt utanför vanlig litteratur för att jag ska känna att jag kan tillgodogöra mig den. Däremot innehåller den ett antal fina formuleringar, inte utan humor här och var. Eftersom det är en förhållandevis kort text kan man läsa hela med den behållningen, och det kan vara gott nog.

29. The Táin. From the Irish epic Táin Bó Cuailnge

"Irlands nationalepos" har den här historien kallats. Det handlar om en brun tjur, som på MacGuffin-vis är central för intrigen, men sällan syns själv. Utan att gå i detalj om händelseförloppet kan man konstatera att den ena kämpande sidans främste hjälte, halvguden Cúchulainn, drar fram som en bärsärk med en vrede värdig Akilles - det finns alltså tydliga beröringspunkter med andra stora epos i världslitteraturen.

Det här är ett verk som vinner på att man tvingas skriva en inlämningsuppgift om det, så man tänker på vad som händer och hur det skildras. Annars hade det nog varit svårt att engagera sig i slaktandet, men då blir det faktiskt intressant. Själv fastnade jag inte minst för de många förklaringar till ortnamn som ges i texten, en del mer långsökta än andra. Säkert har någon skrivit om detta någon annanstans, men vi får se om det blir tid att återkomma till det.

28. Matthew Costello och Neil Richards: Murder in the Dark

Någon gång i livet ska jag också ta natttåget från London till Skottland, som sir Harry Mortimer och hans hustru Kat gör i början av den här kortromanen. Kanske avstår jag från drinkar och sängfösare, men den här sortens deckare blir inte desamma utan en förhållandevis hög alkoholkonsumtion, även om den inte verkar påverka deras klarsyn när det gäller brottsutredningar.

De är på väg till ett slott för nyårsfirande, och det vore ju inte en brittisk deckare om det då inte bleve snöoväder så att sällskapet inte kan ta sig därifrån. Viktigare för intrigen är kanske att ingen utomstående kan ta sig dit, varken någon okänd brottsling eller polisen. Inte heller kan man använda telefonen - att placera intrigen i skiftet mellan tjugo- och trettiotal har onekligen sina fördelar.

Kat är amerikanska, vilket återkommande understryks i de här historierna. Hon kan behöva informeras om något brittiskt, och så får vi läsare också lära oss samma sak. Hon kan också uppträda som i någon mening utomstående, fri från de lojaliteter som verkar binda samman den brittiska överklassen. Den här gången är hon inte ensam om att vara amerikan - även slottets ägare är det, och dessutom någon sorts filmmagnat. Därmed är han inte heller någon som sir Harry har gått i skolan eller tjänstgjort i kriget tillsammans med, och hans branschtillhörighet gör att det inte är den traditionella aristokratin som tänkes fira nyår på slottet. Eller om det är så att de inte har lyckats ta sig dit på grund av ovädret; det framgår att det var planerat för ett större sällskap från början.

Det här är inte stor litteratur, som jag nog har konstaterat tidigare. Men i sitt format, mellan tre och fyra timmar, och sin genre är det mycket trivsam lyssning.

27. Peter K. Andersson: Ännu ett förvånat lik

Liket i titeln tillhör(de) skeppsredaren Sune Möller, med villa på Fridhem och företag i Västra hamnen. Fridhem är fortfarande fint att bo i, men numera är Västra hamnen inte ett ställe där hamnarbetarna går runt med trälårar på axeln. Det här utspelar sig - liksom tidigare böcker om privatdetektiven Urban Krook - på femtiotalet och har omisskännlig tidsfärg. Miljön, den stora redarvillan i de finaste kvarteren, hade kunnat vara hämtad från Trenter eller Lang.

Skeppsredaren har varit död över ett år när Krook kopplas in, och det ställer förstås till det i hans utredning. Änkan har börjat misstänka att det inte var självmord, så som polisen ansåg när Möller hittades död i sitt badkar. Det finns onekligen tecken som tyder på att det ligger något mystiskt bakom hans frånfälle, men det måste ju inte betyda att någon tog livet av honom.

Den här delen i serien är mer hårdkokt och har högre tempo än de tidigare, utan att för den skull förlora den stämning som jag tycker har varit böckernas stora förtjänst. Möjligen är upplösningen för mycket beroende av en slump för att vara riktigt tillfredsställande - men den hade varit helt trovärdig om intrigen hade placerats i närmare anslutning till dödsfallet. Nu ska den här sortens deckare inte bedömas för sin realism, men inom ramen för sin irrealism är det annars en väl fungerande historia. Fortfarande är de här böckerna något av det mer läsvärda som kommer ut nu, tycker jag.

26. Peter K. Andersson: Rum med dolda fönster

Privatdetektiven Urban Krook, som man först träffade i Den halshuggna giraffen, är tillbaka. Det framgår inte - tror jag - precis hur lång tid som har gått, men det är något vilsamt med en bok som inte krampaktigt anspelar på föregående del i serien. Faktiskt bör de gå att läsa i vilken ordning som helst, vilket inte är så vanligt numera. Scenen är i varje fall fortfarande Malmö på femtiotalet.

Krook har inte så gott om uppdrag som han hade önskat sig. Det är anledningen till att vi, när historien börjar, hittar honom i ett samtal med en dam som vill ha hjälp att lokalisera sin försvunna katt. För en privatdetektiv är det förstås inget högstatusuppdrag, men det visar sig bli mer spännande än man kunde tänka sig. Krook får låna damens lägenhet på Torpgatan, och beroende på vilken sida av gatan det handlar om kan det vara i ett hus som finns kvar eller ett som är rivet sedan länge. Det blir en sluten miljö med ett begränsat antal misstänkta, precis som man önskar sig att det ska vara i den här sortens återblickande spänningslitteratur.

Nu ska inte för mycket av handlingen avslöjas, men det ryms en hel del på de cirka 160 sidorna. Många av de boende har anledning att inte vilja att Krook får reda på allt om dem, men han dras också in i förtroenden som möjligen kan verka perifera i förhållande till den katt allt börjar med. Som sig bör i genren visar sig allt ändå hänga ihop, men hur det gör det var åtminstone inte jag kapabel att räkna ut. Det här är avkopplingsläsning när den är som bäst.