70. David Lagercrantz: Intränglingen

Det har varit så mycket bevakning i medierna av den här publikationen (för att använda ett neutralt ord) att det är svårt att säga något eget. Man kan ändå konstatera att titeln närmar sig clickbaitfenomenet, för det är bara en liten del som faktiskt handlar om den person som har benämnts inträngling. Bakom det epitetet finns en ung man som på åttiotalet tar kontakt med familjen Lagercrantz, eftersom han tror att han är utomäktenskaplig son till Olof Lagercrantz, som också tar på sig faderskapet. Sedan visar det sig att det ändå inte är så, men då har ett stort antal ytterligare otrohetshistorier kommit fram. Att det nu blir en publikation av David Lagercrantz beror på att han har fått ta hand om ett manuskript som hans far skrev under den aktuella tiden.

David Lagercrantz ägnar däremot den så kallade lejonparten av denna publikation åt att berätta om sitt eget liv under samma tid. Han var då kvällstidningsjournalist med inriktning på mord och annan brottslighet, och hade bland annat kontakt med den så kallade Bombmannen Lars Tingström och dennes advokat Pelle Svensson. Det hade kunnat bli en intressant historia av det, om den hade fått ta plats och bli en egen bok, liksom kanske också historien om den så kallade intränglingen hade kunnat bli det. Nu ska alltihop, och dessutom lite andra utvikningar, rymmas inom en och en halv timmes lyssning (eller 75 sidor i tryckt format, enligt vad jag har kunnat söka mig fram till). Det gör att det är svårt att veta vad man ska kalla det här, men att som min ljudbokstjänst och en del bibliotek gör, klassificera det som roman, det förstår jag inte alls. Den är knappast tillräckligt lång, och den är knappast så fiktiv att det kan motivera etiketten.

69. Soraya Bay: Råttan

Råttan i titeln är död redan när den förekommer första gången alldeles i början av novellen, och jag undrar lite vad den fyller för funktion i historien. Men den återkommer så småningom. Däremellan handlar det om mellanstadiekompisarna Bobo och Bobbe (båda flickor) och dynamiken mellan dem när en tredje kompis, Greta, kommer till klassen. Där är det säkert många som kan känna igen sig, oavsett kön och ålder idag.

68. Klas Östergren: Inkokt ruda

Ruda är inte bara efternamnet på en talrik familj i Grönköping – den mest kände är väl "Hr ynglingen Emil Ruda", upphov till uttrycket "gossen Ruda" – utan också en karpfisk, numera sällan använd till mat, men med anor från Cajsa Warg i det avseendet. SAOB vet berätta att den är "fisken Carassius carassius Lin. (som i sht förr ofta odlades i dammar o.) vars kött i sht förr ansågs vara en läckerhet". I den här fiktionen förekommer den alltså inkokt, och man förstår att det är en av få fiskar, kanske den enda, som har överlevt något slags katastrof, om vilken vi inte får särskilt många detaljer. Det här är ändå inte en utpräglad framtidsdystopi, utan beskriver en framtid med både ljusa och mörka drag.

Boken kvalar möjligen in som kortroman eller långnovell, men beskrivs nog bäst med beteckningen kammarspel, som vissa recensenter har gjort. Allting utspelar sig i en lägenhet, och att vi får vara med förklaras genom att vi ser den genom en övervakningsfilm. I denna lilla miljö bor Beatrice och Robin. Han är originellt nog en robot eller möjligen en artificiell intelligens med även kroppslig form. Deras relation består i att hon ska lära upp honom att vara partner, så att det kinesiska företag som tillverkar honom och andra ska kunna nå perfektion. Det gör att Robin interagerar på ett stundom bisarrt sätt, även om han också är mänsklig i imponerande grad. Särskilt svårt har han för idiomatiska uttryck, där det inte är givet att en synonym går att byta ut mot en annan, och för sådana mänskliga konventioner som att det finns ämnen man inte samtalar om hur och när som helst.

Rudan är avsedd som middag åt Beatrice och hennes man William, som för tillfället är separerade, men (ännu) inte skilda. Han dyker upp så småningom, och det blir förstås en intressant triangel när han ska förhålla sig till att hustrun, som han egentligen har lämnat, har en inneboende älskare, även om denne inte är en riktig person.

Det förefaller vara något av en bagatell i Östergrens författarskap (som jag inte alls vill påstå mig vara expert på), men som sådan försvarar den sin existens. Den är både tankeväckande vad gäller AI-förekomsten i samhället och rolig när Robin uppträder gränslöst men välvilligt gentemot sina mänskliga motparter. Författaren läser själv, och det gör han förstås utmärkt, som alltid.

67. Magnus Sandberg: Den motvillige ministern

När det drar ihop sig till val kan det behövas ett litet utrymme som inte tar politiken på alltför stort allvar. Det hoppades jag på med den här ljudboken av debutanten (såvitt jag förstår) Magnus Sandberg. Och ungefär det får man också i form av en lagom respektlös historia om en minister, chef för Norrlands- och glesbygdsdepartementet i en alternativ framtid ett år efter det val som just nu ligger ett par veckor fram i tid. Statsrådet Rasmus Bengtsson är ganska ung men föga energisk, och man undrar hur det har gått till när han har fått detta ansvar. Det undrar förresten han själv också stundtals. Mellan de stunderna ägnar han sig åt att försöka smita från sina arbetsuppgifter, sitt departement och inte minst sin statssekreterare, en äldre och betydligt mer cynisk statstjänsteman. Kring dem finns också en sedvanlig stab med folk som alla vill mer än ministern själv.

Det påminner något om den brittiska TV-serien Yes, minister (men av, som det brukar heta, lätt insedda skäl något mindre om uppföljaren Yes, Prime Minister). Lite känner man också igen från Bo Baldersons deckare om det anonyma Statsrådet, men Rasmus är mycket mer intresserad av att tillbringa sin tid i sysslolöshet än hans baldersonska motsvarighet. Allra helst vill han ta sig hem och titta på TV, men i vägen för det står inte bara hans uppgifter som statsråd – det är förresten i slutet av arbetet med statsbudgeten – utan också hans flickvän som tycker att de ska fira sin sexmånadersdag tillsammans på ett romantiskt sätt.

Den politiska satiren är inte särskilt elak. Den inskränker sig egentligen till några absurda slagord ("Avveckla landsbygden, men med förnuft" är inte det värsta) och en bihistoria om ett årligen återkommande bidrag till Sundsvall som ingen har vågat ifrågasätta och ingen verkar minnas bakgrunden till. Men det är ändå som helhet ingen tam intrig, och duger utmärkt som tillflykt från den riktiga politiken för den som önskar sig en sådan.

66. Magnus Florin: Syskonen

Det här är en underlig bok som inte påminner om mycket annat. Ändå är den varken språkligt egendomlig eller innehållsligt spektakulär.

Det handlar om en man som förestår ett apotek i Lund, som han har övertagit efter sin far. Han har inte mindre än nio syskon som ömsom hjälper honom med att expediera recept och bemanna nattluckan (tänk, när man kunde få tag i medicin dygnet runt!), ömsom försöker rymma därifrån till ställen som Köping eller Dorotea. De är på något sätt inte egna individer, trots att de verkligen inte håller sig i samlad tropp. Efter ett tag börjar jag undra om de existerar på riktigt eller om huvudpersonen är en opålitlig berättare. Så småningom övergår huvudpersonen till en annan bransch och ägnar sig åt juridik. Där får han anledning att stämma sina syskon av olika anledningar.

Det är som sagt inte språkligt underligt, snarare mycket avskalat och enkelt. Om det inte vore så surrealistiskt hade det kunnat passera som dagbok.

Jag måste för övrigt bli bättre på att notera var jag får tips om böcker; den här lånade jag för några veckor sedan men har inget minne av varför.

65. Neil Gaiman: Coraline

Bokcirkeln fortsätter på temat främmande världar, och den här gången är det verkligen inte svårt att se var kopplingen till temat finns. Coraline, som det handlar om, har flyttat till ett nytt hus – det vill säga det är ganska gammalt, men hon och hennes föräldrar är nyinflyttade i en lägenhet i ett stort hus som tidigare varit en enda bostad. I ett av rummen finns en dörr, som bara leder till en igenmurad vägg, och bakom den finns numera en annan lägenhet, som sägs vara tom. Men nästa gång hon öppnar dörren är väggen borta, och det går att gå in i en likadan lägenhet. Den skiljer sig förstås lite från hennes egen, men det mest egendomliga är att där finns en hel personuppsättning av alternativa människor, inte minst av hennes egna föräldrar. De är oerhört obehagliga, och inte bara för att de har svarta knappar till ögon, utan också för att det är tydligt att de bakom sin leende fasad inte är det minsta snälla.

Boken har jämförts med Alice i underlandet och Narnia-böckerna av, som det brukar heta, lätt insedda skäl. Men det finns massor av referenser till annan litteratur och kultur, och jag vågar lova att jag inte identifierade allt. För ett par år sedan var boken föremål för Klassikern i P1, och den som vill ha mer bakgrund kan lyssna på det här. (Det är bara tio minuter, perfekt för oss som inte orkar timslånga poddar.)

Vi hade mycket att prata om i cirkeln och många av oss konstaterade att vi nog hade blivit rejält skrämda om vi hade läst den här boken när vi var i rätt ålder. Men, som det också konstateras i Klassikern ovan, alla bra sagor kan också läsas med behållning av vuxna. Vi kom förstås också in på författarens kancellering de senaste åren, men jag avstår här från att gå in i frågan eftersom jag har avstått från att sätta mig in i det. Var och en får själv bestämma om man vill läsa något av honom, men om man vill det kan jag absolut rekommendera den här.

64. Miles Ledoux: Violet

Det här är den första i en serie kortromaner som det hittills finns betydligt fler av än min ljudbokstjänst bjuder på (vilket just nu är tre, om man lyckas leta upp vad de inte har lyckats tagga som del av serien). Jag hittade hit via författarens YouTube-kanal, där han bland annat diskuterar Agatha Christie-filmatiseringar.

Här handlar det om en fiktiv småstad, Veil i Vermont i nordöstra USA, där en flicka har försvunnit. Polisen och allmänheten börjar leta, ungefär som det brukar gå till, men så hittar man en annan flicka i stället. Hon är okänd för alla, och dessutom har hon själv inget minne av vad som har hänt eller ens vem hon är. Det är ett rätt bra mysterium, men det är något som gör att det här inte fungerar fullt ut för mig. Det kan vara att det är för mycket folk för formatet, eller i alla fall för många olika trådar. På slutet blir det också tydligt att en del av dem inte avses knytas ihop i den här delen, utan ska fortsätta vara lösa i nästa bok. Det är inte det bästa jag vet med böcker.

63. Sara Stridsberg: Min fars pälsmössa

Det är något surrealistiskt eller hallucinatoriskt över den här historien, där man tror sig befinna sig i en verklighet som sedan visar sig vara något annat. Den sortens noveller gör sig inte så bra för lyssning, tycker jag, men kan ha andra kvaliteter som kommer fram vid traditionell läsning. Här tappade jag bort mig lite för ofta för att det skulle kännas meningsfullt.

62. Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer

I En ny tid hade Ida Jessen skrivit en dagboksroman utifrån fru Lilly Bagges perspektiv. Det här är inte en egentlig fortsättning, för den omfattar delvis samma tidsperiod, men ur hennes man Vigands perspektiv. Har man läst den tidigare vet man att fru Bagge blir änka – och det sker så tidigt i den boken att det inte är någon spoiler – och ramen om den här berättelsen är Vigand Bagges sista tid. Han har blivit kontaktad av en läkartidning som vill att han skriver sina minnen, och det är dem vi läser. Han är ingen öppenhjärtig man, vilket framgick redan i hustruns dagbok, och här berättar han bara det han vill och förmår. Det ger ändå en kompletterande bild av hur han har blivit den han är nu i slutet av livet.

Den här boken lyfter både sig själv och den förra. Tillsammans blir de något mycket bättre och mer intressant än vad den första var på egen hand, och jag är förvånad över att författaren tydligen inte hade planerat två böcker från början. De båda makarna är på en gång lika och olika – de har samma sparsmakade språk som kan verka förledande enkelt, men i sin syn på världen är de förhållandevis olika. Doktorn var något av en gåta för sin hustru i den förra boken, och han är inte som en öppen bok här heller, men i varje fall lite mer förståelig.

Eftersom det är korta böcker, tre eller fyra timmar när man lyssnar, kan de rekommenderas även till den som har svårt med tegelstenar, och man behöver inte känna sig avskräckt av att det finns två. Jag menar som sagt att de båda hör ihop så att man inte ska sluta efter den första (och helst inte låta det gå ett halvår emellan, som jag gjorde.)

En liten exkurs till sist: Jag har lyssnat på danska, för att hålla den förmågan levande. Men jag blir mycket nyfiken på vad en översättare till svenska har gjort av doktorns anagram. De är inte många, men han sitter vid sitt skrivbord och skapar små anagram av fraser som till exempel kan bestå av hans och hustruns förnamn tillsammans. De kan i alla fall inte översättas rakt av till svenska.

61. Frida Gråsjö: Ett annat ord för mord

Frida Gråsjö har hittills gått under min radar trots sin flitiga produktion i feelgood- och mysdeckarsegmenten. Det här är första – ja, än så länge enda – delen i en serie med korsordstema. Det är inte så långsökt som det låter, för både korsordskonstruktörer och -lösare kan antas intressera sig för gåtor, exempelvis vem som är mördare i ett lokalt förankrat fall. Lokalfärgen kommer från Åmål, där jag aldrig har gått av tåget när jag har passerat, men det gör inte något alls. Balansgången mellan att lokalbefolkningen ska känna igen sig och att vi andra inte ska bli trötta på promenader längs autentiska gator, den hanterar författaren ovanligt väl för genren. Huvudspelplatsen, ett hus från sjuttonhundratalet, numera med ett antal lägenheter, förefaller vid googling finnas i verkligheten, men jag gissar att den kan vara lätt anpassad efter intrigens krav.

Där bor ett persongalleri som är ungefär så stort som pusseldeckargenren brukar hålla sig med. Eftersom huset ägs av en tidningsmagnat finns det förutsättningar att många av de boende har anknytning till den branschen, och det är också en någorlunda rimlig förklaring till att där bor inte mindre än två korsordskonstruktörer med varsin assistent. Annars uppfattar jag det som ett inte alltför vanligt yrke. I huset bor just nu också en nyligen hemkommen långresenär, Olivia, som i väntan på jobb bor hos sin mamma, också verksam i tidningskoncernen. När ena korsordsassistenten hittas mördad får Olivia rycka in hos dennas arbetsgivare, Karla-Marie, känd som KM, och uppenbarligen mycket framstående i sitt fack. (Jag är lite förvånad över mängden galor, mässor, akademier och utmärkelser som korsordsvärlden håller sig med, eller i alla fall höll sig med på åttiotalet när det här utspelar sig.) KM, Olivia och hennes mamma Catrine samarbetar så gott de kan för att ta reda på vem mördaren är, men det är ingen överdrift att säga att KM drar det tunga lasset i utredningen.

Eftersom det är åttiotal är det mycket rosa kläder (och andra pasteller), stora frisyrer, gymping på TV och liknande, möjligen så mycket att det känns som om författaren har fastnat i researchen och inte velat ha den gjord i onödan. Researchen vad gäller mordmetod är däremot helt nödvändig, och där är vi inne på så specialiserade tillvägagångssätt att det känns som om man är tillbaka i pusseldeckarens guldålder. Den som vill att alla misstänkta samlas för en genomgång på slutet får också detta.

Det svajar lite upp och ner i nivån för mig under läsningen, men sammanfattningsvis är det en bok som inte skäms för sig. Har man ingen som helst relation till korsord tror jag att man ska välja något annat, men med tanke på hur många som har en sådan relation får den säkert sin läsekrets.

60. Karin Nyman: Jag kan köra alla bilar

Den här nostalgitrippen möjliggjordes av att Lunds stadsbibliotek är rätt duktiga på att i sitt magasin spara åtminstone ett exemplar av gångna tiders populäraste barn- och ungdomsböcker. Huvudpersonen Kalle fantiserar om att hans trehjuling är en bil, eller rättare sagt ett antal bilar i tur och ordning. Hans mamma är mycket bejakande till dessa fantasier, närmast parodiskt, är mitt intryck idag. (Inga jämförelser i övrigt, men jag tycker det påminner om hur man ibland föreslås bemöta en kraftigt dement person som hävdar sig fortfarande jobba på sin gamla arbetsplats eller behöva förbereda sig för kvällsmjölkning hemma på gården.)

Det utspelar sig på den tiden när bilar såg ut så att man kände igen en Volvo (det vill säga en PV 544, som förresten tillverkades sitt sista år samma år som boken kom ut, 1965):



eller Citroën 2CV:



eller Mercedes 220:



eller SAAB 96:



Den sistnämnda ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom vi i familjen hade ett antal SAAB, dock oftast kombimodellen 95.

En gång i tiden läste jag definitivt den här boken med nöje, kanske redan då mest på grund av bilderna av Ylva Källström. Men det är inte den barnbok om bilar som jag trodde att det skulle vara, så jag får leta vidare efter den.

59. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume Two

Möjligen har jag låtit det gå för lång tid – sju veckor – sedan jag läste föregående del i den här följetongen, men till mitt försvar ska sägas att en följetong borde kunna läsas med visst uppehåll mellan delarna. Jag har ändå svårt att komma in i vad det var som hade hänt och med vem, utöver det självklara att det härjar någon sorts monster i skogarna utanför småstaden Archer's Peak i Wisconsin. Som vanligt i den här sortens framställning, oavsett medium, vill man säga till de medverkande att stanna inomhus och låta myndigheterna sköta sina uppgifter. Jag kommer att ta mig an nästa volym också, eftersom den enligt uppgift ska avsluta Archer's Peak-historien.

58. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 4

Fjärde delen av den här tetralogin betyder målgång. Det börjar med att Marjane kommer tillbaka till Iran efter några år i Österrike, där det alltid gick så bra för henne. Nu ska hon efter att ha skött sig själv på nytt bo hemma hos sina föräldrar, och med hennes upproriska inställning går det som bäst sådär. Hon går en konstnärlig universitetsutbildning, träffar en ung man vid namn Reza och gifter sig med honom. Det går också som bäst sådär, för de gifter sig mest för att de måste om de vill kunna göra vissa saker tillsammans (och då tänker jag inte ens i första hand på sex). Den iranska regimen tar sig för alltmer absurda saker, och det är förstås ingen överraskning att Marjane ett par år efter avslutad utbildning lämnar landet igen.

Det här – hela sviten om fyra grafiska romaner – är en intressant inifrånskildring av det iranska samhälle som fortfarande syns och hörs i nyhetsrapporteringen. Det kan någon gång bli för mycket redovisning av händelser och för lite av hur huvudpersonen, den fiktiva Marjane, egentligen har det. Men hon är den sortens person som låter det märkas, vilket väl också är ett val av den verkliga Marjane.

57. Bengt Berg och Harry Waldman: Det omöjliga alfabetet

Anledningen till inköpet av denna lilla bok var en gammal fäbless för de omöjliga figurer som M C Escher och Oscar Reutersvärd producerat i olika sammanhang. Konceptet har här inspirerat Harry Waldman till att producera bokstäver (och siffror) på temat. Bäst går det kanske med O:

medan en del andra bokstäver inte gör sig lika väl i det här utförandet. Bengt Berg har skrivit korta texter av olika slag, men dem begriper jag mindre av.

56. Mikael Yvesand: Våran pojke

Vårens sista cirkelbok var, som den trogne läsaren torde erinra sig, Mikael Yvesands debut Häng City. Eftersom både cirkeln och jag gillade den tog jag mig an hans senaste, som blivit minst lika uppmärksammad. Eftersom den i våras fick Sveriges Radios romanpris finns det dessutom massor av radio att lyssna på, om man inte har nog med sina egna intryck.

Det är inte lätt att beskriva den här ganska korta romanen om man ska dels göra den rättvisa, dels inte förstöra nöjet för den som vill läsa själv. Men det handlar i varje fall om Johan, född på åttiotalet, som växer upp i en småstad, som eventuellt kan vara Luleå precis som i förra boken, men är mer anonymt beskriven. Han är till synes ganska vanlig, men vi som följer honom invärtes märker att han knappast är som de flesta pojkar. Även om han har några kompisar att hänga med är han vad jag skulle kalla för existentiellt ensam, på så sätt att han tidigt inser att alla människor djupast sett är ensamma. Så småningom blir han också ensam i mer objektiv mening.

Efter barndom och ungdom lyckas han inte riktigt ta sig in i vuxenlivet, och skildringarna av tillkämpade arbetsmarknadsåtgärder och tröstlösa städjobb hör till det allra bäst beskrivna här. Det är något paradoxalt med Johan, för han trivs hyggligt med städjobb som de flesta skulle försöka ta sig ifrån så fort det bara går. För honom är det snarare en trygghet att veta vad han ska göra varje dag, och att det i princip är samma sak som igår eller imorgon.

Det som bryter tillvaron är när Johan överfaller och knivdödar en liten pojke och en tonårsflicka, till synes utan annat skäl än att han vill se hur det känns. Dådet har en del gemensamt med det kända Linköpingsfallet, som uppmärksammades för att det löstes med DNA-släktforskning. (Den kopplingen har gjorts i flera sammanhang och är alltså inte min.)

Vidare finns det en parallell historia om en ung kvinna som bor granne med Johan när han har flyttat hemifrån till egen lägenhet. Den delen är surrealistisk eller möjligen magisk-realistisk, och hur den förhåller sig till verkligheten – romanens och vår – är en diskussionsfråga, förstår man när man lyssnar på Sveriges Radios lyssnarjury.

Ovanpå allt det här är det också en tidvis mycket rolig bok. Humorn är förstås av det svartare slaget, men den finns där, ibland överraskande men aldrig påklistrad. Det är möjligen den som gör att man klarar av den annars avskalade, känslolösa stil som Johan excellerar i. Jag har inte läst någon av de andra nominerade romanerna i Sveriges Radios konkurrens, men med det förbehållet tycker jag att det här var en värdig vinnare.

55. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 3

Den här tredje delen av Marjane Satrapis självbiografiska seriesvit utspelar sig i Europa, merendels i Österrike. Dit har hon skickats av sina iranska föräldrar för att gå i franskspråkig skola, dels för att läget i Iran är som det är under kriget mot Irak, dels för att Marjane har svårt att inordna sig i den iranska skolan och dess syn på flickor som elever, inte minst. Hon är inte mindre självständig när hon hamnar i Wien på egen hand, mest manifesterat av hennes olika boenden, dels i familj, dels på ett inackorderingshem som drivs av nunnor, dels i kollektiv med andra unga människor. Man får påminna sig att hon bara är fjorton när hon kommer dit, och att en del av det hon tar sig för hade varit mindre lyckat för vilken tonåring som helst, även en som hade föräldrar på närmare håll. Men hon utvecklas förstås under tiden, blir möjligen lite klokare, men har sin bångstyriga personlighet kvar:



Det är naturligt nog inte lika mycket om Iran i den här delen, för Marjanes föräldrar berättar inte så mycket för henne om vad som händer hemma. När mamman kommer på besök har de annat att avhandla, och nyhetsflödet verkar spela ganska liten roll. Vi får se hur det går i sista delen.

54. Stig Kågerman och Elisabet Kågerman: Kludwig och morbror Ludwig. En studie i rött

Det här är mitt senaste fynd (nåja, 95 kronor plus frakt) på Bokbörsen, denna inrättning som gör att man faktiskt mycket ofta kan hitta vad man söker av begagnade böcker, om man a) inte väntar sig femkronorsböcker och b) är beredd att göda ett nordiskt postföretag för att få hem sitt inköp. 

Det går att beskriva den här historien som en pusseldeckare med samma upplägg som guldålderns detektivromaner. Man ska förstås inte vänta sig mord, utan det som utreds är vem som har målat huset rött. Portvakten som agerar detektiv tar sig an fallet mycket systematiskt, om än utifrån smått absurda utgångspunkter.

Det är också något lätt bisarrt över texten, som verkar blinka till en vuxen läsare:









Fotnoter ser man inte ofta i bilderböcker. Men de är ett genomgående drag:

och ger här och var ett parodisk-pedantiskt drag åt det hela.

Det märks som synes att en av författarna, Elisabet Kågerman, när den här boken kom ut 1961, redan hade skrivit flera vuxendeckare. Dem hoppas jag kunna återkomma till här om inte alltför många år.

Den stora behållningen för min del är dock illustrationerna av Janne Martin, tidstypiska i en stil som lånar lite av Poul Ströyer, lite av Torvald Gahlin och lite av Åke Lewerth. (Den fåkunnige uppmanas googla, s d h.)

Ludwigs rum är avbildat i ett perspektiv som jag knappt vet hur man ska beskriva:

och pappa Emanuels bil och utstyrsel verkar vara från några decennier före 1961:



Men det är onekligen en väldig schwung i linjerna både i hans halsduk och när portvakten Konrad Ivar Korneliusson (med initialerna i mössan!) ger sig ut på cykel för att jaga boven (bovarna):

Det går förstås fort att läsa en bok på ungefär 20 textsidor, när de dessutom inte innehåller särskilt mycket text. Men här finns oväntat mycket att titta på och fundera över, även för en vuxen läsare.

53. Jöran Sahlgren: Glädjespridare

Ortnamnsforskningens nestor Jöran Sahlgren har här skrivit någon sorts memoarer, där han väljer att lyfta fram personer som han har träffat och som har spridit glädje. Det är alltså inte han själv som ska ses som glädjespridaren i sammanhanget.

Ett kapitel handlar om den stora tävling som Vecko-Journalen ordnade 1923 i anslutning till dåvarande kronprins Gustaf Adolfs giftermål med lady Louise Mountbatten. De tävlande skulle bilda så många ord som möjligt av bokstäverna i ordet kronprinsparet, och högsta vinsten var den svindlande summan av 10 000 kronor. (Tidningen fick så många nya prenumeranter genom jippot att de ändå gjorde vinst på det hela.) När tävlingssvaren kommit in insåg tidningen att de behövde sakkunnig hjälp för bedömningen, och för detta anlitades Sahlgren (och fick ett rätt generöst arvode). Han är kritisk till att ingen språkvetare vidtalades tidigare, så att tävlingsreglerna kunde utformas vettigare, och där måste man oreserverat hålla med honom. De tävlande fick inte räkna "krystade eller onaturliga ord", däremot "ortnamn, dopnamn och låneord". Det säger sig självt att det blir ett mastodontarbete att gå igenom 18 000 insända listor, av vilka den vinnande upptog över 100 000 ord. (Nu framgår att han inte arbetade så samvetsgrant, utan gjorde stickprov och koncentrerade sig på de möjliga vinnarna.) När den här boken skrevs på femtiotalet hade ingen dristat sig till en motsvarande tävling, och idag är det väl knappast någon idé, eftersom alla tävlande har samma tillgång till dator- och AI-hjälpmedel för att ta fram sina ordlistor.

Mest förekommande i övrigt bland glädjespridarna är Sigurd Agrell, som Sahlgren kände redan från deras gemensamma skoltid i Örebro. Sedan var de samtida i Uppsala ett antal år innan Agrell fick en lärartjänst, så småningom en professur, i Lund. Han blev källa till otaliga anekdoter, varav den här boken bara återberättar en liten del. En av dem hade jag inte hört förr, nämligen när Agrell klättrade upp på en av pelarna i Grand Hotels kafé och ropade: "Här ser ni en akademisk lärare."

Det här är en bok som fortfarande kan roa sin läsare, men den tål knappast att läsas i ett sträck, utan förslagsvis med ett kapitel om dagen.

52. Andreas Palmaer och Peter Bergting: Julens monster

Det är ju inte alls säsong för den här boken, men det var det när den fick följa med hem från biblioteket första gången. Nu har den dessutom blivit läst.

Det är femton korta kapitel om olika ondsinta väsen med anknytning till julen, men i ett par fall snarare till nyår eftersom de hör hemma i länder där julfirandet inte är så allmänt. Några känner man möjligen till, som den centraleuropeiske Krampus och den grymma Julkatten från Island, men en hel del var nya bekantskaper.

Det hela är illustrerat av Peter Bergting, som nog är som bäst när det gäller ljus. Sedan kan det gälla ljuset från en kyrka där de döda firar sin julotta före den vanliga för oss levande:



eller ögonen hos Père Fouettard:

som var jultomtens mindre välvillige följeslagare i Frankrike, innan han omtolkades i USA under namnet Father Flog. För en vuxen läsare är det minst lika intressant med de faktasidor som finns efter varje kapitel, där man får reda på sådant och allt annat man inte kände till.

51. Emelie Ljungberg: Sommaren när allt brann

Det var det geografiska som fick mig att sätta den här på läslistan, fast jag är långt över den ålder som boken riktar sig till egentligen. Först geografin - det utspelar sig på ett ställe som författaren har döpt till Steninge, där det finns lite skog, en sjö och en järnväg. Det har framgått i intervjuer att det i många avseenden är kalkerat på mellanskånska Stehag, där författaren själv bor. För intrigens skull har hon också placerat ett friluftsbad där, men det finns inte i verkligheten, åtminstone inte i Stehag. (Jag bor en bit därifrån, men har och har haft anledning att passera där ibland.)

Författaren har också berättat att en inspiration till intrigen har varit sommaren 2018, som vi minns för de bruna gräsmattorna och skogsbränderna. Den tryckande klibbiga hettan är väl återgiven; man kan bara tänka sig hur det är för de vuxna som måste jobba och inte kan åka och bada hela tiden. I centrum finns en trio ungdomar i den ålder när de är gamla nog att ha mobiltelefoner och röra sig ganska fritt, men inte gamla nog att förväntas ha sommarjobb eller göra något annat nyttigt. Ett inslag i berättelsen är dynamiken mellan de tre, som också är i förändring med tanke på deras ålder.

En kväll tar de sig olovandes in på friluftsbadet, men blir upptäckta och måste ge sig därifrån fort. De får syn på någon som sätter eld på en byggnad på en av gårdarna i närheten, och det verkar som om den personen inte är ensam om att vara ute och röra sig i sommarhalvmörkret. Ovanpå detta upptäcker de en mystisk formation i ett sädesfält, som vi läsare inser inte kan vara skapad av utomjordingar, men ändå framstår som oförklarlig.

Det är faktiskt rätt spännande när de tre ungdomarna försöker ta reda på vad som hänger ihop av detta, vem som kan vara inblandad och om det finns något större bakom. För någon i rätt ålder tror jag det här är en utmärkt sommarbok, och för mig var det en positiv överraskning, långt bättre än jag väntade mig.