60. Stieg Trenter: Narr på nocken

Efter några böcker med försök till variation är här ordningen återställd med Harry Friberg som berättare i jag-form och Vesper Johnson som ledare av polisens undersökningar. Det är något med de båda herrarnas samspel som gör att berättelsen lyfter, både när de samarbetar och när de bjäbbar med varandra som ett gammalt par som tar varandra för givna. Möjligen äts det lite mindre organiserat än i tidigare böcker; Vesper Johnson verkar dock ha fått en craving för smörgåsar med ägg och ansjovis. Vi får väl se om det återkommer.

Den första delen av boken får Harry Friberg klara sig på egen hand i Italien, där han har köpt ett hus i Levanto, där han (och vi) var för första gången för nu nio år sedan (det har alltså hunnit bli 1956, och som så ofta är det vår). Han hamnar i Neapel och bevittnar ett lopp med den svenska travhästen Flying Boy, kallad "Pojken", samt diverse krogslagsmål. Sedan händer det mesta i Stockholm, dels på Solvalla, dels i ett numera rivet hus intill NK. Där hade jag gärna haft en liten skiss för att kunna orientera mig i korridorerna på vindsvåningen, där en narr, eller rättare sagt en Pulcinella, förebilden till Kasper i kasperteater, smyger runt innan han(?) använder taknocken. Den miljön (och förklädnaden) är väl använd på sedvanligt trenterskt sätt, däremot fångas jag inte så värst av Solvallas stallar och läktare, även om det framgår att författaren var hemma där också.

Själva deckargåtan är bra, även om jag faktiskt lyckas knäcka en av nötterna - dock utan att kunna dra riktigt rätt slutsats av den. Det här är absolut en av de bättre Trenter-deckarna hittills, och att den fick Expressens Sherlock-pris (instiftat året innan och då tilldelat Rönbloms Höstvind och djupa vatten) känns högst välförtjänt.

59. David J. Edmonds och John A. Eidinow: Wittgenstein och Popper - ett eldfängt möte mellan filosofer

Den engelska originaltiteln säger lite mer om vad detta handlar om: Wittgenstein's Poker: The Story of a Ten-Minute Argument Between Two Great Philosophers. Den 25 oktober 1946 var Karl Popper inbjuden att föreläsa för Moral Sciences Club i Cambridge, där Ludwig Wittgenstein var ordförande. Wittgenstein använde i diskussionen en eldgaffel för att understryka sina argument, och när han bad Popper ge exempel på en moralregel svarade denne "att inte hota gästföreläsare med eldgaffel". Wittgenstein kastade ifrån sig eldgaffeln och stormade ut. Detta möte på tio minuter var enda gången de båda träffades. Så berättar i alla fall Popper i sin självbiografi. Den här boken handlar om det eldfängda mötet, de båda filosofernas bakgrund och påverkan på filosofin under 1900-talet.

Trots att jag inte är särskilt bevandrad i filosofi och inte heller specialintresserad är det här för det mesta en riktigt intressant bok trots det potentiellt tunga ämnet. Baksidan talar om "en lockande blandning av historia, biografi, filosofi och detektivhistoria", och det stämmer precis.

58. Karin Boye: Kallocain

I motsats till vad det ser ut på bilden så heter boken inte "Kallocain Delfin", utan bara Kallocain. Det är namnet på en sanningsdrog, uppfunnen av kemisten Leo Kall, som är huvudperson i den här nu 75 år gamla framtidsskildringen. Framtidsskildringar är en svår genre, där balansen mellan trovärdighet och motiverad skillnad mot nutid ibland inte riktigt lyckas. Här förekommer förutom kallocainet ganska få uppfinningar, så känslan av framtid är ibland inte så påtaglig. Den kommer mest till uttryck när den totalitära Världsstaten gör sig påmind genom olika regleringar av var man får bo, vad man får jobba med, vart man får resa (nästan ingenstans) etc. Det framgår ingenstans precis när berättelsen tänks utspela sig, så vi kan fortfarande 2015 tänka oss att det handlar om framtiden. Ett och annat som 1940 måste ha känts tidlöst är ändå lite daterat, till exempel att staten använder hembiträden för att övervaka vad som händer i familjelivet. Bortsett från det känns ändå boken ovanligt modern. Jag blir också lite sugen på att se en miniserie på SVT:s Öppet arkiv, som jag inte hade en aning om tidigare, där Sven Wollter spelar Leo Kall.

57. Nils Hövenmark: Ringlinjen

Nils Hövenmark återvänder här till det fiktiva men plausibla samhället Svartsele i Mellanbottens län. Huvudpersonerna är en uppsättning pensionärer, som till stora delar förekom som halvgamla original i hans allra första bok, Döden i Svartselet. För att sätta lite piff förekommer också en återflyttad gammal Svartselebo, "parant, men inte prålig", som hon beskrivs. Intrigen går på temat att någon varit ensam om att ha haft både motiv, tillfälle och medel att utföra ett mord, men polisen tror inte riktigt att det är han ändå. Det är denne misstänkte som kallas "Ringlinjen", dels eftersom han går samma promenad varje dag, dels eftersom han ägnar kvällarna åt att ringa kommunens makthavare och ha synpunkter på det mesta. En annan form av insändarskrivande, kan man säga, som är den huvudsakliga hobbyn för en av hans grannar i den länga pensionärslägenheter, där de flesta bor. Andra hobbies där är pimpelfiske, kaffedrickning och studium av grannarnas förehavanden. Inte minst det sistnämnda är ju praktiskt när det begås ett mord. På en kant medverkar förstås den nu pensionerade länspolismästaren Vilhelm Lundberg, landsfiskal i Svartsele i den första boken, och hans numera sambo, farmaceuten Gudrun Frisk.

Jag har som synes använt kommunens bibliotek, den här gången dock inte för fjärrlån. Hövenmark verkar ha samma prisbild som Maria Lang, att de senare böckerna, oftast utkomna i bara en upplaga, ofta mindre, är dyrare, utan att för den skull vara bättre. Den här är ändå lika bra som vilken som helst av hans andra, tycker jag, men jag är för snål för att ge tresiffriga belopp för en vanlig svensk deckare.

56. Jenny Madestam: Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier

Statsvetaren Jenny Madestam skrev sin doktorsavhandling om politiska partiers föreställningar om en ideal partiledare. I den här boken, som kanske hade kallats uppföljare om den vore skönlitteratur, går hon igenom tre partiers (ett blått, ett grönt och ett rött - se bilden) senaste två ledarskiften för att studera vem som blev vald, hur och varför. Före och efter de genomgångarna finns det mer teoretiska kapitel, som jag får säga att jag hade lite svårare att hålla intresset uppe för. När hon har intervjuat medverkande i de aktuella skiftesprocesserna är det däremot intressant nästan hela tiden. Något har man kanske läst i andra sammanhang, men många intervjuade verkar ha berättat saker som inte kommit fram på annat sätt.

Det ligger kanske i genrens natur, men jag har lite svårt för de upprepningar som förekommer genom att referat av intervjuer skiljs från analys och jämförelser. Ibland är det bara några sidor sedan man läste om något, men det tas ändå om som om det vore en nyhet. Tyvärr tycker jag också att författaren ibland skriver ganska illa (eller inte har haft en bra redaktör). Språket är här och var styltigt så man fastnar på formuleringar och har svårt att hålla farten uppe. Sedan kommer det referat och genomgång av intervjuer, och då flyter det ett tag igen. Men i ett sammanhang som det här borde inte den felaktiga pluralformen "ordföranden" passera, även om den inte är genomgående.

55. Vladimir Kaminer: Militärmusik

Vladimir Kaminer är född i Sovjetunionen, kom 1990 till det döende DDR och följde med det till det enade Tyskland, där han fortfarande bor, vad det verkar. Det här handlar om hans (eller åtminstone ett fiktivt alter egos) uppväxt i Sovjetunionen på 70- och 80-talen, och det låter kanske inte så roligt. Men frågan är om inte det här är bland det roligaste jag har läst i år. Omslaget citerar ett omdöme som lyder "en sorts sovjetisk Populärmusik från Vittula", som jag i och för sig läste för ganska länge sedan, men inte alls minns som så här rolig. Här är också miljön lite mer tacksam för absurd humor, för ingenting är ju så löjligt som en diktatur som tar sig på så stort allvar som Sovjetunionen gjorde. Sedan var det förstås inte alltid så roligt att leva mitt i den, men både Vladimir själv som ung alternativ kulturarbetare och hans vänner och bekanta hanterar situationerna med den (galg)humor som krävs. Och bara 170 sidor är den, så läs, säger jag.

54. Stieg Trenter: Tiga är silver

Stockholmsskildraren Trenter låter sin huvudperson fördriva halva boken i Schweiz och (mest) Florens innan hon kommer hem. Det handlar, som i de två senaste böckerna, om en ung dam som Harry Friberg ridderligt tar hand om och räddar ur diverse knipor, förutom att han i förbigående också löser en mordgåta.

Det börjar den 25 april 1955 i Lausanne och innehåller därför tillräckliga doser kontinental vår. Jag har inte kollat alla adresser på Google maps, men hotellet i Lausanne verkar ligga kvar på samma gata och likadant är det med det i Florens - eller "Firenze" som Trenter kallar det. Lokalfärg får man så det räcker och blir över. I Stockholm utspelar sig det viktigaste av handlingen på Farsta gård, strax innan de stora bostadsområdena runtomkring byggs ut.

Harry Friberg har ny bil igen, den här gången en "sjögrön" Plymouth som av okänd anledning kallas Linnea. Den duger till en nattkörning mellan Lausanne och Florens (63 mil, bra gjort på den tidens vägar) och sedan att föra honom och den unga damen hem till Stockholm, via "färjan mellan Grossenbrode och Gedser", för det här var innan Fehmarn 1963 fick bro till tyska fastlandet så färjorna kunde gå från Puttgarden.

Inte heller den här gången är det Vesper Johnson som assisterar med de nödvändiga polisiära uppgifterna, utan kommissarie Victor Regn, precis som senast. Hans gimmick, för det ska ju deckarpoliser ha, är att han äter ringäpplen, minst lika ofta som Vesper Johnson brukade stryka sin mustasch.

Trenter har också ansträngt sig med kapitelrubrikerna, nästan som vore det Maria Lang. Alla 24 kapitlen har rubriker som börjar på F, till och med utan att någon av dem börjar med "Friberg". Mitt exemplar är från Bonniers folkbiblioteks serie med spindelnätsmotiv, som förekommit en gång tidigare i sviten.

53. Leif Panduro: En man från Danmark

Av Leif Panduro har jag för rätt länge sedan läst Skit i traditionerna, som jag inte minns så mycket av som jag kanske borde. Han verkar vara en riktig kändis i Danmark, trots att han dog 1977.

I original heter den här boken "Fern fra Danmark" och handlar om Martin Fern, som vaknar upp på ett vårdhem efter att ha legat i koma i flera månader efter en bilolycka. Nu har han minnesförlust och får försöka rekonstruera vem han är med hjälp av familj och vänner. Meningen är att de inte ska säga något, utan att han ska minnas efter hand, men så blir det inte riktigt. Den personlighet han återskapar är kanske inte den han hade hoppats på, och hans omgivning är inte så glad att se honom som man skulle kunna tro.

Själva historien tycker jag är sådär. Framför allt tycker jag att Martin Fern är ganska outhärdlig (och det är förstås meningen, det begriper jag). Bäst är egentligen de små scener som utspelar sig i förbigående och som ofta - i alla fall på ytan - inte har något med Martin Fern att göra. Som till exempel när han försöker ta sig tillbaka till familjens sommarhus:

Går längs en solstekt väg. Några flickor i bikini och stora stråhattar kommer barbenta emot mig. De går i gräset ytterst i vägkanten. En ung man passerar i en sportbil. Han trycker signalhornet i botten just när han kör om dem. De hoppar till. Den ena tappar sin glasspinne i förskräckelsen.

52. Magnus Härenstam och Petter Karlsson: Morsning & goodbye

Ibland innehåller livet tillfälligheter, som till exempel att jag kommit fram i kön och fått låna den här boken och satt och sträckläste den en hel lördag, som avslutades med att Sverige fick reda på att Magnus Härenstam var död. Samma eftermiddag som han dog satt jag alltså och läste om hans liv, men med tanke på att det är en högaktuell bok förstår jag ju att jag inte har varit ensam om det.

Boken har recenserats på många håll och fått fin kritik. Riktigt vilken uppdelning som funnits mellan Petter Karlsson och föremålet själv framgår inte, men man kan hela tiden höra Magnus Härenstams röst i formuleringarna, så jag tror han har varit mer delaktig än till exempel Zlatan verkar ha varit i sin bok. Någon gång önskar man kanske att det hade berättats lite striktare, men då skulle det å andra sidan inte ha haft den här bokens alla fördelar.

Som 70-talist har jag förstås sett och hört mycket av det Magnus Härenstam gjorde, både med Brasse Brännström och på egen hand. Det betyder att boken innehåller både känt och okänt, men väl blandat så att det aldrig blir tråkigt. Jag hade till exempel ingen aning om att Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde ett skrotat pilotavsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter.

51. Torgny Lindgren: Pölsan

Inte bara baksidestexten utan även det samlade internet verkar tycka att det här är en jätterolig bok, förutom att den är bra på alla andra sätt också. Jag tycker inte alls att det är så roligt med denna blandning av 40-talets pölsa och lungsot och 00-talets äldreboende. Med tanke på det unisona hyllandet undrar jag om det är något jag inte har förstått av djupsinnigheter som "Det finns lika många pölsor som det finns människor." Lite besviken är jag också eftersom jag tycker Torgny Lindgren verkar så trevlig. Kanske ger jag honom ändå en chans till med något annat.