83. Hans Alfredson: Tiden är ingenting

Jag har läst en hel del av Hasse Alfredsons skönlitterära produktion och uppskattat bland annat En ond man, De döda kring Maria, Attentatet i Pålsjö skog och En yxa i nacken. Barnboksklassikern Varför är det så ont om Q? läste jag om med stor behållning för ett par år sedan. Riktigt varför den här inte har blivit läst vet jag inte, för den har stått hos mig sedan 1999. Tidigare i år lyckades jag dessutom köpa ett exemplar till, eftersom jag trodde att jag inte hade den, men nu har jag i alla fall valt att tolka det så positivt det går, nämligen att jag var intresserad av att läsa den.

När genren är "släktsaga" och författaren är den han är ska man inte förvåna sig över att klichéerna "mustig" och "myllrande" passar in. Det handlar om släkten Brosse från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal, berättat av Karl Brosse, som själv är en del av historien. (En parentes är att Alfredson ofta använder sig av jag-perspektivet i sina böcker. I de fem ovannämnda finns det med på olika sätt, i ett par fall genom att det är författaren själv som berättar, och i ett genom att det är ett antal olika personer som ger sin syn på en huvudperson. Det vore kanske ett intressant forskningsämne för någon.) Ett tag väntar jag på att det ska ta fart som en vanlig roman med konflikter och upplösningar, men det gör det aldrig. Här är det snarare ett antal historier och anekdoter som binds samman genom att de medverkande också är släkt med varandra. Som i de flesta släkter finns det både rötägg och dygdemönster.

Utan att det skrivs läsaren på näsan blir släktsagan också en berättelse om det svenska samhällets utveckling, från en tid när de flesta var fattiga och bodde på landet, via den tid när några stannar på landet men de flesta drar vidare till arbete eller studier i stan, fram till den nutid när landet spelar en helt annan roll för de flesta. Om man fuskar lite i släktforskning och vet lite om de trakter där det ska utspela sig blir det förstås ännu mer intressant. Sist i boken finns ett släktträd, upptäcker jag efter ett tag. Det kunde med fördel ha varit längst fram, så man slapp rita sitt eget för att hålla reda på alla.

82. T. S. Eliot: Old Possum's Book of Practical Cats

Både stugkatter och strykarkatter och andra varianter finns med i nobelpristagaren Eliots lilla diktsamling, som förstås finns analyserad och dissekerad på många andra håll på nätet. Jag nöjer mig med att konstatera att han uppenbarligen har erfarenhet av hur katter fungerar, för vilken kattägare känner inte igen sitt eget exemplar i "The Rum Tum Tugger":

When you let him in, then he wants to be out;
He's always on the wrong side of every door,
And as soon as he's at home, then he'd like to get about.

och

The Rum Tum Tugger doesn't care for a cuddle;
But he'll leap on your lap in the middle of your sewing[.]

Jag har parallellläst originalet och den svenska översättningen av Britt G Hallqvist. Hon lyckas fånga originalets ton oerhört väl, kanske någon gång till priset av att innehållsligt göra ett avsteg som jag tycker känns omotiverat. Men i "Mungojerrie and Rumpelteazer" är ett innehållsligt avsteg vad som behövs för att i varje fall en dåtida svensk läsare skulle få samma associationer av:

Or after supper one of the girls
Suddenly missed her Woolworth pearls:

som hon har fått till:

ska storasyster gå bort - och vips
blir hon av med sitt snyggaste epaclips[.]

Illustrationerna är av Nicolas Bentley, som vi har träffat förr i den här bloggen. Jag tycker han är som bäst när han inte gör katterna alltför antropomorfa, som på det svenska omslaget, utan mer kattlika, som på originalets ovan. Av någon anledning är det betydligt fler illustrationer i den svenska utgåvan, trots att de är relativt samtida, utkomna i kölvattnet av musikalen Cats i början av 80-talet.

81. Arnaldur Indriðason: Änglarösten

Det är något visst med mord strax före jul. Ska detektiven hinna hitta mördaren och kunna fira jul i lugn och ro (helt bortsett från att det kan finnas andra misstänkta som kanske också vill få saken ur världen före ledigheterna)? Nu är det inte huvudsaken för Erlendur Sveinsson, Arnaldur Indriðasons lite luggslitne polis, för han ser inte så mycket fram emot jul med vuxen dotter, glidande in och ut i någon sorts missbruk och därför med oförutsägbar dagsform. Men årstiden ger ändå lite stämning, inte minst eftersom den huvudsakliga miljön är ett stort hotell i Reykjavík, där det spelas julsånger i högtalarna, står julgran i foajén och serveras julbord i matsalen.

Mordoffret var dörrvaktmästare på hotellet och sedan ganska lång tid också boende där, inte i ett vanligt hotellrum utan i en skrubb i källaren. Där hittas han också, omgiven av spår som verkar peka åt olika håll, men länge inte leder fram till någon särskild misstänkt. Boktiteln syftar på att den mördade en gång var Islands bästa gossopran. Men det var för flera decennier sedan, och riktigt hur det eventuellt hänger ihop med mordet är inte heller givet. Som vanligt i genren finns det också annat som folk i omgivningen vill dölja, utan att det har direkt med mordet att göra.

Jag har ju läst Arnaldur tidigare, och mitt då positiva intryck kvarstår. Det är ganska lågmält berättat, men ändå spännande utan en enda biljakt eller skottlossning. Nu ska jag försöka få det att inte gå två år mellan gångerna framöver, för jag har samlat på mig de fyra kommande böckerna i serien och kan alltså fortsätta när andan faller på.

Med den här avslutar jag projektet med isländsk semesterläsning. Det har alltså blivit en modern klassiker, en generationsroman, en kärleksroman med HBT-tema och den här. Det är kanske inte så överraskande att det var den här som jag tyckte bäst om, utan att för den skull någon av de andra var direkt dålig. Inspirationen gjorde ju ändå att tre veckor av årets andra tema fylldes med tre för mig hittills okända författare, och det är väl gott nog.

80. Gunnar Ericsson: Vad sig i Svitjod tilldragit

Den här delen, den tionde av arton krönikor där svensk politik planteras om i vikingamiljö, behandlar slutet av 1964 och större delen av 1965 (eller 965 då). Det innebär att man får följa med bland annat när Gunnar Ordvispe (Heckscher) avsätts som högerledare och efterträds av Yngve Uppfärske (Holmberg). En episod handlar om hur SSU gratulerar kronprinsen till någon för mig oklar utmärkelse, och där känner man ju igen både prins och SSU-ordförande på EWK:s bilder:

De två nu nyligen avlidna partiledarna Thorbjörn Fälldin och CH Hermansson är också med. Fälldin åker ur riksdagen på hösten 1964, men har ändå namnet Thorbjörn Arvtage, eftersom han ses som tänkbar efterträdare till partiledaren Gunnar Hedlund. Hermansson har just blivit partiledare och går under namnet Giftrik Hårdröde, senare på grund av partiets reformer Halvröder. Jag har först i samband med minnesartiklarna i samband med hans bortgång förstått vad namnet syftar på. Någonstans stod det att han på sin tid var den förmögnaste av partiledarna - nota bene med tillämpning av den då rådande sambeskattningen av äkta par.

79. Lydia Davis: Samarbete med fluga

I vintras läste jag en annan, senare, novellsamling av Lydia Davis när Kulturkollo hade den i sin bokcirkel. Paret med vinkällaren (se länkat inlägg) återkommer här, eller rättare sagt är det väl här de var med först och sedan återkom i den andra. Den sortens blinkningar tycker jag är roliga.

Den här samlingen påminner en hel del om den andra. Det är ibland väldigt korta stycken, nästan som aforismer, som i den här titelnovellen:

eller den här komiska pärlan.

Några stycken är längre, men inte mer än att man kan läsa dem i en sittning. Alla säger mig inte något, men då är det bra med Davis, för snart kommer det något annat som är annorlunda. Hon är både rolig, tankeväckande, lite jobbig och ibland nästan galen. Jag kan inte påminna mig att jag har läst någon författare som påminner om henne.

78. Minette Walters: Skulptrisen

Här hos en bloggkollega fick jag inspirationen till att låna denna Minette Walters' andra bok (egentligen hade jag planerat att vid tillfälle läsa hennes första, som står oläst i hyllan här hemma). Hon skriver vad jag förstår fristående böcker utan någon genomgående huvudperson, så det gick lika bra så här.

Det handlar om journalisten och författaren Rosalind ("Roz") som ska skriva en bok om den kända mörderskan Olive, som för en del år sedan dömdes för att ha mördat och styckat sin mor och sin syster hemma i köket. Olive är en rätt obehaglig bekantskap, och jag förstår inte riktigt varför Roz fattar tycke för henne. Det är i alla fall något mer än bara det att Roz ganska snart upptäcker att mordet kan ha gått till annorlunda än vad man trodde när Olive dömdes. Hon tar itu med en egen retroaktiv utredning, och det är för det mesta riktigt spännande när hon frågar runt hos grannar, gamla lärare, före detta kolleger och liknande.

77. Jakob Nilsson: Sturemordet

Det tredje Trenter-baserade seriealbumet av Jakob Nilsson tar sig an en av de mest suggestiva miljöer som Trenter använde för själva mordet. Det är Sturebadet, som syns på omslaget, och mer specifikt störtar liket ner genom ett glastak. Själva boken är medelgod i Trenters produktion, skulle jag vilja säga, och den här versionen gör boken rättvisa, varken mer eller mindre.

Det är fortfarande väldigt snygga miljöer, som här Harry Fribergs tidstypiska kök:

Det jag fastnade för som tidstypiskt när jag läste boken, att Friberg har kobratelefon, har inte kommit med, utan han har kvar sin gamla svarta bakelitapparat. Tyvärr är det den här gången ett par saker i texterna som jag tycker skämmer det fina helhetsintrycket. En misstänkt byter förnamn fram och tillbaka, och det är en viss förvirring vad gäller duande och niande, där "du" (och "hej") används tillsammans med titlar på ett sätt som känns mindre autentiskt.

76. Vigdís Grímsdóttir: Z en kärlekshistoria

Det här är en bok av den där sorten där huvudpersonen är frånvarande större delen av tiden, men ändå fyller berättelsen på egen hand. Hon heter Anna och är svårt sjuk. "Z" är med bokens terminologi hennes väninna, men de har alltså ett förhållande efter att båda tidigare ha varit gifta med män. Annas syster Arnþrúður (där blev det isländskt så det räckte ett tag) får sent en kväll besked från sjukhuset att Anna är försvunnen och måste därför söka upp Z. Man förstår att de nog har träffats förr, men deras relation är inte okomplicerad - avvaktande, kan man kanske beskriva den som. Hela ramberättelsen ryms under denna enda natt, när de båda kvinnornas samtal (Arnþrúðurs man Valgeir är också med på ett hörn), tillsammans med brev och dikter som Anna har skrivit, ger bakgrunden till vad som har hänt.

Berättelsens uppbyggnad med olika sorters textavsnitt blandade gör det lite svårgenomträngligt för mig. Men när man lärt sig vad man ska titta efter för att förstå vem som är "jag" i varje kapitel går det bättre, och snarast tycker jag bättre om boken efteråt än medan jag läste den.

75. Jakob Nilsson: Färjkarlen

Det här andra albumet av Jakob Nilsson med Stieg Trenter-deckare som förlaga bjuder på små belöningar för den uppmärksamme. Både Trenter och K W Gullers (förebilden till Harry Friberg) dyker på sätt och vis upp, men jag ska inte avslöja var och hur. Och den av mig tidigare efterlysta närbilden av någon måltid kommer här och fyller en halv sida:

Av helt privatnostalgiska skäl tyckte jag det var roligt att en Saab fick vara med lite:



Det flödar över av både Stockholms- och Göteborgsmiljöer, så jag har inte tagit mig tid att lokalisera alla, men eftersom en av dem var försedd med adress använde jag min favorit Google Maps. Här är det Harry Friberg som kommer till Högbergsgatan 76B på Söder:



Det är ju tydligt att tecknaren har gjort sin hemläxa. Telefonkiosken är förstås borta vid det här laget, men när man läser förlagan är det frågan om den alls har funnits, för Friberg ringer från en tobaksaffär i närheten:

Den "mjölkvit[a] triangeldosa[n]" syns lite dåligt, men ställer man sig nära syns den (eller eventuellt dess efterföljare).

Det är som synes väldigt snyggt och den avskalade stilen (som jag har läst mig till heter ligne claire) passar förstås särskilt väl till något som utspelar sig 1961. Kongenialt, kunde man säga om det inte läte så pretto.

74. Jakob Nilsson: Roparen

Förra årets läsprojekt på den här bloggen var ju Stieg Trenters 25 romaner och två novellsamlingar. Sedan har jag fyllt på med lite mer Trenter-relaterat, men eventuellt är det nu på sluttampen. Jakob Nilsson har tecknat tre seriealbum (hittills, ska man kanske säga) med utgångspunkt i tre av Trenters deckare, varav detta är det första. Det kom redan 2008, så jag är ju inte på något sätt först på bollen, men nu tänkte jag de kunde få bli en liten dessert till smörgåsbordet av rysk kaviar, saltkött och tårande västerbottenostar.

Mina förhoppningar när jag läste själva boken kommer inte på skam. Det är oerhört välgjort vad gäller miljöer - både ute och inne - och sådant som bilar och kläder, för att nämna något man ofta fäster sig vid hos Trenter. Riktigt snyggt är det att huvudpersonen har röd kappa och syns i den annars inte så färgglada folkmassan:

Ett annat tjusigt grepp är att återblickarna är tecknade i svartvitt. Skulle jag önska mig något vore det kanske att få ett par närbilder på maten, som nu skymtar förbi lite för anonymt för att riktigt matcha förlagan.

Man kan fundera över vad som har styrt Jakob Nilsson till att välja just denna av Trenters romaner att börja med. Den är inte något av hans toppnummer, om än långt ifrån sämst. Den saknar också Vesper Johnson som utredare och blir därför en annan sorts bok än när Harry Friberg och han får samspela. Men han kommer med i de två andra albumen, om jag har rätt för mig. Förebilden till Friberg, fotografen K W Gullers, och Stieg Trenter var ju som bekant goda vänner i verkligheten, och fångades på bild i Stieg Trenters Stockholm, som jag läste tidigare i år. Här har av allt att döma Jakob Nilsson utgått från samma bild när han tecknar dem mitt i steget: