119. Georges Rodenbach: Brygge-den-Döda

Varje år i december reser Kulturradions Gunnar Bolin och Karsten Thurfjell någonstans i Europa och gör reportage om arkitektur, kultur och mat, som sedan interfolieras med studioinslag i en långsändning den 23 december (och ett stycke in på den 24). Julen 2018 var de i Dinant, Oostende och Brygge i Belgien, och då nämndes den här kortromanen, som för mig var alldeles okänd. (Det har tagit ett tag för mig att komma fram till den, men för en gångs skull minns jag alltså var jag har blivit tipsad.)

Det är en mycket tidstypisk berättelse, för svensk publik kanske bäst beskriven som hjalmarsöderbergsk melankoli och flanörskap. Huvudpersonen har blivit änkling och flyttat till Brygge, som han uppfattar som en död stad, och ett passande ställe att själv tyna bort. Mest ägnar han sig åt att gå ut och gå på sena eftermiddagar, när andra har hunnit in i sina hem. Man kan av det här tro att det handlar om en äldre man, men alls icke, han är i fyrtioårsåldern, och fullt kapabel att bli besatt av en kvinna på nytt. Det blir han också, på ett lika osunt sätt som han har varit besatt av sin döda fru. Trots att det inte händer så mycket på ytan - och det som händer sker verkligen inte snabbt - saknas det inte dramatik.

118. Harold R Foster: Riddarna av Det Runda Bordet

Redan på första sidan lyckas Valiant gå ner sig på tunn is i de träskmarker där hans folk bor i exil i England. Men som den rådige yngling han är simmar han under isen, spränger den underifrån när han behöver luft, och simmar vidare in till stranden. Där hugger han till ett par skidor av två döda träd och ger sig hemåt, trots att kylan får hans kläder att frysa "till pansar på hans skakande kropp". På nästa sida får han vila ut hemma på slottet, febrig och yrande.

Nu börjar man kunna konceptet, och jag ska nog inte fortsätta med de trettiosju ytterligare delarna. Men här kommer han för första gången i kontakt med verklig historia i form av Attila och hans hunner, och får också bevittna Attilas död. (Valiants samröre med kung Arthur ser jag som fiktivt, även om den senare kan ha existerat - men detta är inte platsen att gå vidare med den frågan.)

Valiant är inte bara stark och modig, utan även förståndig (och förnumstig):

Och kunglig, vilket alla genast inser när de träffar honom:

Det är faktiskt inte så lite tröttsamt, men ändå intressant att nu ha fått en egen bild av detta epokgörande mästerverk.

117. Charlotte Hagström: Man är vad man heter. Namn och identitet

Som nöjesbredvidläsning till kursen om ortnamn och personnamn - som ni kanske minns - fyller den här boken sin funktion väl. Författaren är etnolog och har därmed en annan ingång till frågor om namn och identitet än de rent språkliga. Här behandlas sådant som namnval, social tillhörighet, adoption och etnicitet, för att nämna något. Ämnet karaktär gör att det här och var blir något anekdotiskt. Men man tvivlar inte på att arbetet är gediget, det väcker många intressanta tankar.

116. Hans Koppel: Hemvändaren

Det kan dölja sig vad som helst bland följetongerna på Storytel; jag har lyssnat på både utmärkta och usla historier där. De sistnämnda syns ofta inte här, eftersom jag inte brukar höra dem till slut. Den här är om inte utmärkt, så i varje fall så mycket till sin fördel att jag lyssnar klart. Jag tror dessutom att det är den sortens bok som gör sig allra bäst för lyssning.

Det handlar om Karin, som har skrivit ett par finlitterära böcker med viss framgång hos kritikerna, men måttlig dito hos läsarna/köparna. Nu kommer hon ut med en deckare om en kvinna som mördar och styckar män, och får därför sitta i en panel på Bokmässan med två äldre manliga författare, som ondgör sig över deckargenren och dess låga kvalitet. Karin tröttnar, säger några väl valda ord, reser sig och går. Eftersom det hela dessutom sänds direkt i TV blir hennes deckare mer uppmärksammad än den annars hade blivit, säljs till utlandet, och hon förväntas ställa upp och bli intervjuad i alla tänkbara sammanhang. För att inte tala om att hennes bakgrund dissekeras på Flashback. Första avsnittet av följetongen slutar med att hon per telefon får reda på att hennes mamma har hittats död framför TV:n, och Karins första tanke är att hon har fått en hjärtinfarkt av upprördheten i samband med TV-programmet.

Därifrån rullar det på med sådant som behöver göras efter ett dödsfall i familjen. Karin måste tillbringa en hel del tid i mammans hus i en av Helsingborgs fashionabla delar, hon träffar gamla bekanta och skaffar sig en och annan ny bekant, samtidigt som uppmärksamheten efter mässan inte riktigt lägger sig. Det är en kombination av roligt och spännande på ett ganska ovanligt sätt, och berättat på ett aningen gränslöst sätt, som kunde bli outhärdligt, men bidrar till komiken. Ibland påminner det om Martina Montelius, som jag ju har gillat när jag har läst henne.

Men nog är det synd att en annars bra ljudbok, som utspelar sig i Helsingborg, inte är korrekturlyssnad så att det blir rätt uttal av Ramlösa.

115. Harold R Foster: Det sjungande svärdet

I det här andra albumet om Prins Valiant går han vidare i samma stil som i det första, så att man undrar om han har superkrafter som andra saknar.

Han lyckas påpassligt utnyttja det som finns till hands, om det så bara är en gås:



och om vi inte förstår hur kompetent han är så påminner han oss:



Ibland har han rent av drag av MacGyver, fast Valiant förstås inte har någon pennkniv:



Avståndet till den tid det utspelar sig är så långt att avståndet mellan trettiotalet då serien kom till och vår tid ofta kan bortses från. Men är det någonstans det märks att serien inte är dagsfärsk är det i kvinnoporträtten, där det egentligen bara finns två sorter, häxor och våp. Våpen kan man förälska sig i, och hon kan göra detsamma tillbaka:

Historien om Ilene är huvudintrigen i den här delen, men tar många vägar, som för Valiant både tillbaka till sitt hemland Thule och till träskmarkerna där hans landsflyktiga familj fortfarande bor.

114. Christopher Pålerud: Kungarna av gränsen

En historia om två tonåringar som medelst flakmoped smugglar porrtidningar till Norge i slutet av åttiotalet, i uppläsning av Ragge från Ronny och Ragge, det skulle kunna bli outhärdligt efter få minuter. Men det är i sitt slag fullt uthärdligt. Något av en skröna är det förstås, och den ene tonåringens farbror, Lasse Lavett, som är den drivande i företaget, är en karaktär som nog inte hade fått gå lös i verkligheten, men det går absolut att lyssna på när man tar sin dagliga promenad. Och Fredde Granberg läser riktigt bra, till min förvåning.

113. Kristina Agnér: Var inte rädd för mörkret

Kristina Agnérs debut har beskrivits som mysdeckare, men jag håller inte riktigt med om det. Visserligen dricks det enorma mängder kaffe och ett och annat glas vin, men den har inte den obesvärade inställning till mord och död som brukar känneteckna myssubgenren. Snarare reagerar de flesta medverkande så som man själv hade gjort om det hände traumatiska händelser omkring en, och det är förstås ingen negativ egenskap hos en bok att den är trovärdig på det sättet.

Det handlar om Alva, vars liv har ändrats på mer än ett sätt strax innan själva handlingen börjar. Hennes sambo är otrogen och hennes mamma dör, och själv har hon därmed två anledningar att lämna Stockholm för att ta hand om ett torp i Tosseboda i Småland. Det är hennes mammas barndomshem, även om det var först på senare år som hon fick anledning att återvända dit, och Alva är alltså en bekant person för folk i bygden. Just den delen, att alla vet vem hon är, fast de aldrig har träffat henne, tycker jag hör till det allra bäst beskrivna. Alva ser inte sig själv i första hand som "Lenas dotter", ännu mindre som "Evys barnbarn", men för grannar och vänner som är födda där för många decennier sedan är det just det hon är.

Det visar sig ganska omgående att det är något mystiskt med mammans död, och Alva får kontakt med den lokala polisen. Där är väl en sak som utmärker mysdeckaren i motsats till den realistiska polisromanen - ett samhälle som Tosseboda skulle i verkligheten inte ha en polis stationerad, för att inte tala om att den sortens ensamarbetande poliser inte heller finns idag. Men det priset betalar jag gärna för att få en historia som verkligen är förankrad i lokalsamhället, inklusive ett värdshus på dekis och invånare som gör vad de kan för att med olika sysselsättningar livnära sig där.

Själva deckargåtan är väl hanterad, inklusive en del som berör ett gammalt och ouppklarat försvinnande. Någon ledtråd hade för tydlig kontrastfärg för att jag skulle kunna förbise den, men jag insåg verkligen inte allt. Alva morskar så småningom upp sig och blir något av Puck Bure, Maria Langs berättarjag i de första böckerna, hon som alltid får sitta med vid förhören trots att hon borde vara lika misstänkt som alla andra. Det finns anledning att tro att Alva kan återkomma, och det har jag inte något emot alls.

112. Mikael Strömberg: Svarthål

Det är som vanligt hos Mikael Strömberg en lång upptakt till det mest spännande, som den här gången utspelar sig på ett par skolutflykter, en i femte och en i nionde klass. Sådana har vi väl alla varit på, och den stämningen är välfångad. Skräcken är mer underlig än skrämmande för mitt vidkommande.

111. Mikael Strömberg: Skuggvärld

Till skillnad från Mikael Strömbergs andra skräcknoveller innehåller den här ingenting övernaturligt alls. Det tar sin tid innan den blir ruskig, lite för länge enligt min smak. Fram till dess är den en förbryllande historia om en fastighetsmäklare och en låssmed som har något slags samarbete, som man ju kan gissa att det finns anledningar att hålla hemligt. Och den gissningen är alldeles rätt.

110. Mikael Strömberg: Stamfäste

Det bästa med den här novellen är inte skräckinslaget, som faktiskt är ganska modest. I stället fastnar jag för beskrivningen av hur huvudpersonen Alex återvänder till sin barndoms sommarstuga och hur han har tänkt sig att allt ska vara som förr där. Men det är det förstås inte, när ingen har varit där på många år - och ändå är vissa saker precis som förr. Det hade faktiskt kunnat bli en riktigt fin novell utan de övernaturliga inslagen, som känns lite påklistrade.