348. Maria Lang: Flyttbil försvunnen

För första gången i en vuxendeckare har Maria Lang inte med någon förteckning över de medverkande. Även i övrigt känns det mer som en ungdomsbok, tunn i intrigen och kort till antalet sidor, drygt 150, luftigt disponerade. Och så medverkar Katja från hennes ungdomsdeckare om Jan och Katja, som jag läste 2014. Både Jan och hon har vuxit till sig; själv är hon gift med Mikael Lindby, som hon var intresserad av redan i tonåren. De har en dotter, som är tretton år, men oväntat försigkommen i kontakter med både vuxna i allmänhet och en nittonårig bankrånare.

Intrigen består mest av bilkörande hit och dit mellan Stockholm och Skoga samt andra delar av Bergslagen, och det är inte lätt att hålla ordning på vilka bilar och bilförare som finns var i ett visst ögonblick. Jag är inte ens säker på att författaren lyckas. Det är konstigt att förlaget släppte igenom de här sista Lang-böckerna, men det fanns kanske en läsekrets som krävde att kunna köpa en Lang till någon faster i julklapp.

347. Maria Lang: Tvillingen i spegeln

Det har inte varit ovanligt att Maria Lang låtit händelser i det förflutna spela roll för deckargåtan. Det har oftast gått till så att handlingen utspelar sig det år boken kommer ut, och det förflutna upptäcks, avslöjas och återberättas. Här börjar däremot intrigen med en prolog redan 1958, och sedan händer det mesta i kronologisk ordning fram till 1988. En mycket kort återberättad episod bör utspela sig 1917 och handlar, om jag tolkar den rätt, om Dagmar Langes egen barndom, och hur hennes far dog av brusten blindtarm i Lindesberg, där han var redaktör för Bergslagernas Tidning.

Identiska tvillingar, eller enäggstvillingar, som vi väl brukar kalla dem på svenska, anses inte riktigt tillåtna i pusseldeckare. Det går tillbaka ända till de regler som skapades 1928 för The Detection Club, där de flesta av tidens stora engelska namn ingick, och där såväl G K Chesterton, Dorothy L Sayers och Agatha Christie har varit ordförande. Reglerna finns med i inledningen till den här boken, och det - tillsammans med titeln - är ett sätt att vrida det vapnet ur händerna på eventuella kritiker. Det som reglerna nog menade att förbjuda var att låta tvillingar figurera utan att läsaren var invigd i det, men här är det klart från början att det finns två stycken likadana individer, och då bör man kunna ana att det kommer att spela roll för gåtan.

Tvillingar i någon mening är också städerna Nora och Lindesberg, i Langs böcker kallade Skoga och Lönnstad. Det här är första gången som Lönnstad spelar någon större roll för intrigen, låt vara att både polismästare och lasarettsläkare har haft sin utgångspunkt där på senare år. En tvilling växer upp där och en i Skoga, och aldrig mötas de två, förrän de är tolv år gamla:

Som vanligt på senare år känns det som om Lang hellre hade velat skriva lokalhistoria än deckare, och den här gången tar hon steget till att också inkludera en källförteckning. Det är inte så vanligt i deckare.

346. Montague Rhodes James: The Rose Garden

Om man ska anlägga en rosenträdgård på sitt gods - det kan ju hända vem som helst - ska man vara noga med att välja plats för den. Man ska till exempel inte välja den plats där den tidigare ägaren har haft underliga upplevelser, eftersom någon är begravd där men inte riktigt finner ro.

345. Fabian Göranson: Drömmen om Europa

Det är något visst med långa tåg som man ser början av i en kurva medan man själv tittar ut genom ett fönster längre bak. Det motivet har Fabian Göranson fångat väl på omslaget ovan, och även i övrigt är det gott om igenkänningsfaktor i den här självbiografiska serieromanen. En av de första anhalterna är Köpenhamn:

som också för mig har känts som den riktiga början på resan, när jag har åkt tåg ut i Europa. Så länge som Fabian och hans kompis Daniel har jag aldrig varit ute. De reser en hel månad och hinner förutom Köpenhamn med Berlin, Hannover, Bryssel, Nantes, Paris, Marseille, några snabba anhalter i Italien före Rom, Brindisi, Patras, Athen, Belgrad, Budapest, Prag, Wien, Warszawa och Gdańsk innan de tar båten hem.

De har förmånen att ha vänner och bekanta på de flesta ställena, och kommer därför i kontakt med vardagslivet på ett sätt som inte är alldeles typiskt för tågluffare. Men så är det också en form av reportageresa, som skildrar läget sommaren 2017, när den politiska tyngdpunkten förskjuts åt höger, när flyktingströmmen har avtagit men flyktingarna finns kvar, och när många de träffar är ännu mer cyniska än Daniel, vilket inte vill säga lite. Däremellan badar de i Budapest, går på museum i Wien och dricker vin med mera lite här och var.

Samtidigt, men i skymundan, förstår man att Fabian reser inte bara för att kunna göra research för den här serieromanen, utan att hans liv på hemmaplan inte är helt harmoniskt. Det är däremot en helt annan historia, som inte får mer plats än antydningsvis i början och slutet samt ett par telefonsamtal under tiden. Och inte heller blir det här en metahistoria om hur han samlar material, vilket känns välgörande som omväxling till de serieromaner som ofta handlar om en tecknare som sitter vid sitt ritbord.

344. Anneli Furmark: Jamen förlåt då

Det här är en novellsamling i serieform, det vill säga elva korta historier, ibland kortkorta på bara några sidor. De är som Anneli Furmarks historier brukar vara, vemodigt vardagliga på ett sätt som gör att man förstår att hon inte alls berättar allt som skulle kunna sägas eller visas.

En som är lite ovanlig är en saga, måste man nog kalla den, om Tant Oro, som ringer folk på nätterna:

Annars handlar det ofta om Norrland, som det också brukar hos Furmark.

343. Maria Lang: Ånglok 16 på fel spår

Det är svårt att tänka sig att de här sena Maria Lang-deckarna är skrivna av samma person som började sitt författarskap med några av de allra bästa svenska pusseldeckarna, där inte minst själva mordgåtan ofta höll mycket hög klass. Här har hon nog helst velat skriva en historik om Nora Bergslags Järnväg:

men försett den historien med en överrock i form av en deckare med övernaturliga inslag. Förra året var det Harriet Bosse som spökade på Dramaten, vilket till nöds kunde förklaras med synvillor och inbillning, men i år - 1987 - är det ett helt tåg som är ute och åker på en järnväg som inte bara är nedlagd utan även uppriven. Och det vore väl sin sak om detta sågs av någon som är lite halvfnoskig, men inte att det är kommissarie Christer Wijk själv som både ser det och väljer att använda det som underlag för sin utredning.

Förutom de misstänkta förekommer också både far och son, poliserna Berggren, i handlingen:

liksom ett stort antal namngivna verkliga personer. Men jag tycker inte att det är fair play att Hjalle inte har försetts med ett efternamn i personförteckningen, när det visar sig spela roll så småningom. Han är förresten ytterligare ett exempel på Langs stock character "den senile gubben", som jag skrev lite om redan i anslutning till en bok ett par decennier bakåt.

342. Elly Griffiths: En kvinna i blått

För det mesta utspelar sig de här deckarna om rättsarkeologen Ruth Galloway och poliskommissarien Harry Nelson i Norfolk, där de bor, men inte alltid precis i King's Lynn, där de är stationerade. Den här gången är det vallfartsorten Walsingham som står i centrum, praktiskt nog vid en tid på året när det förbereds för påsken och det årliga påskspelet, där korsfästelsen dramatiseras. Jag har inte hängt så mycket på Google Maps medan jag har läst, men förstår ändå att miljön i Walsingham är väl använd.

Det är förhållandevis rörigt ganska länge, men så brukar det vara i de här böckerna, och numera litar jag på att det allra mesta samlas ihop på slutet. Det är för det första ett fynd av ett kvinnligt lik, som praktiskt nog har setts i levande tillstånd av Ruths vän, druiden Cathbad, strax innan, när han är hus- och kattvakt i Walsingham. Det är för det andra en gammal studiekamrat till Ruth, på besök i Walsingham för att gå en kurs för kvinnliga präster i karriären, men nu mer bekymrad över att hon får anonyma hatbrev. (Senare samma år som det här utspelar sig fick förresten Church of England sin första kvinnliga biskop.) Och det är för det tredje Ruths och Nelsons relation, eller vad man ska kalla det. De har i alla fall dottern Kate tillsammans, nu fem år, men Nelson är fortfarande gift med sin fru. Hon blir dock mer inblandad i den här historien än hon har varit i någon av de tidigare. Vad som är lite ovanligt med den här delen i serien är att det knappast förekommer några gamla benrester, som skulle motivera Ruths inblandning, men hon gör sig nyttig i alla fall, delvis till Nelsons irritation.

341. Nelly Karlsson: Polarnatt

Huvudrollen i den här serieromanen är Beive. Det är hon som ses åka pulka på omslagsbilden ovan. Hon bor med sina föräldrar någonstans mycket långt norrut, och i sammanhanget finns också hennes farföräldrar:

och hennes farbror Frank. Av och till förekommer det också renar, till exempel kalven Kompis.

Det utspelar sig i ett sammanhang som jag vet rätt lite om, och inte alls har någon relation till. Men mycket av det som aktualiseras är stora, allmänmänskliga frågor som liv och död, svek och kärlek, och det är inte alls onjutbart. Men jag längtar inte alls till detta karga landskap där de enda färger som finns är svart, vitt och isblått i månskenet - utom när det dör en ren, för då blir det lite rött.

340. Maria Lang: Dödligt drama på Dramaten

Nu har vi nått den period i Maria Langs författarskap när hon hellre skriver om annat än mord och mordutredningar. Den här gången har hon fastnat för Dramaten, och naturligtvis skriver också hennes alter ego Almi Graan om Dramaten. Lang skriver dessutom en hel del om sin systersonson Jan Hoffner, som nu är i Stockholm mer eller mindre på heltid, och dessutom går ut och in som barn i huset på nationalscenen. För att ändå få till en deckare fyller hon på handlingen nödtorftigt med fem fiktiva personer, så det finns någon att ta livet av och åtminstone mer än en misstänkt:

Här finns ingen karta eller planritning, och att följa med i lokaliteterna på de många våningsplanen är dömt att misslyckas.

Eftersom dramat utspelar sig under nästan ett helt år - låt vara att det går på högvarv bara en kort period - är det en hel del skådespelare, regissörer och uppsättningar som nämns. Dem kan man kontrollera i Dramatens rollbok, som finns på nätet, och då ser man att det mesta stämmer om den uppsättning av Fröken Julie (i Ingmar Bergmans regi med Marie Göranzon och Peter Stormare i huvudrollerna) som är utgångspunkten för de mer centrala delarna i dramat. Däremot är det förstås en av de fiktiva skådespelarna som är sur för att Peter Stormare har fått den roll han själv hade bespetsat sig på.

Men det kan också vara tur att Lang håller sig till en något konservativ miljö, som hon är bekant med, för det blir inte helt lyckat när hon rör sig utanför denna komfortzon. Jan fyller tjugoett år och firar hemma i Skoga, vilket beskrivs så här:

Pappa Ove överlämnade "ett blygsamt penningbelopp", och när Janne hade summerat samtliga influtna dylika belopp insåg han med fröjd att han skulle få råd att köpa den minimala men dyrbara freestyle-apparat, som han länge hade åtrått.

Jag tror eventuellt att en tjugoettåring skulle ha råd att köpa sin egen freestyle, som vid det här laget hade funnits i ett antal år.

339. Nina Ernst: Att teckna sitt jag. Grafiska självbiografier i Sverige

Lite för långt in på min kurs har jag nu tagit mig igenom hela den här doktorsavhandlingen, faktiskt den första i Sverige som behandlar serier ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv. På omslaget är det författaren själv som talar med sina tre fallstudier. Längst till vänster är det Mats Jonsson, som jag faktiskt har läst en del av, om än inte allt. I mitten är det Malin Biller, som jag inte har läst något självbiografiskt av, men väl en seriebearbetning av Kvartetten, som sprängdes. Och så är det Simon Gärdenfors, som jag inte har läst något alls av, mer än de bildcitat som finns med i avsnittet om honom, men det kan bli ändring på det. Omslaget är förresten en snitsig anspelning på en klassisk serieteckning, återanvänd mer än en gång tidigare. Först var Ernie Bushmiller (känd för Lisa och Sluggo), sedan kom Art Spiegelman (känd för Maus I och Maus II), och sedan är den också använd av Mats Jonsson.

Jag ska förstås inte göra något försök till seriös recension av en doktorsavhandling, men konstaterar ändå att den är intressant och relativt lätttillgänglig. Förutom de tre fallstudierna - med relativt olika infallsvinklar, beroende på respektive författares särskilda perspektiv - finns det också en allmän genomgång av tematik och berättarstrategier i den grafiska självbiografin i Sverige, utgående från ett trettiotal verk. Är man intresserad av serier kan man gärna bilda sig genom att läsa det här också, även utan att ha det som kurslitteratur. Om inte annat får man lästips.