138. Hamdi Özyurt: Från våra fönster

Bland tillfällighetsfynden hos Storytel finns den här lilla novellsamlingen, som mest utspelar sig i Turkiet, men också lite grann på Gotland, där författaren har varit bosatt. Det är ofta finstämda historier i viss dåtid, och dessutom i ett sammanhang som jag sällan läser något från. Kanske hade det varit bättre att läsa än lyssna, för det är svårt att höra flera korta historier efter varandra utan att bland ihop dem, tycker jag.

137. Zacharias Topelius: Påskäggen

"Miljoner granater", dundrar major Mörk i bästa kapten Haddock-stil i början av det påskkalas, där han gästar jägmästare Severin tillsammans med sin son och kapten Stakel. Kaptenen slår vad om att han kan äta fyrtio ägg, vilket är alla som finns till hands. (Det finns dessutom lutfisk, skinka och gröt, men det är otvetydigt påsk och inte jul.) Det leder till att en av döttrarna i huset får gå till grannen för att hämta fler ägg, vilket i sin tur leder till att historien blir någon sorts äventyrs- eller rentav deckarnovell med förrymda fångar och hurtig lantbefolkning. Eftersom det är påsk är det också tillfälle att antyda vissa övernaturligheter med häxor och annat.

För att vara en historia från 1844 är det här förvånansvärt läsbart och tillgängligt. Den som vill ha läsecirkel om klass- och genusperspektiv kan också finna sitt lystmäte, tror jag.

136. Elin Wägner: Påsken på Sjöboda

Ulrika Knutsons biografi om Elin Wägner har gjort henne aktuell på nytt i år - om hon nu någonsin varit inaktuell. Jag har en känsla av att hon hör till dem som aldrig är vare sig helt inaktuella eller helt aktuella.

Den här novellen är i alla fall omisskännligt gammal, om inte annat med tanke på de bristande bekvämligheterna i den sommarvilla som ett ungt sällskap gästar över påsken. De är, som unga människor plägar vara, upptagna av livets stora frågor, när det inte handlar om vem som hämtar ägg i hönshuset. Kontrasten däremellan är för mig det som lyfter den här berättelsen.

135. Hjalmar Söderberg: Aprilviolerna

Melankolisk stämning. √

Stockholmsk flanör. √

Ironisk distans. √

Den som vill läsa något typiskt av Hjalmar Söderberg - och inte "Pälsen" en gång till - får sitt i den här historien om docenten Stefan Jerneld, som vill ha en kvinna, men får nöja sig med en annan. Men lite synd tycker jag nog att det är att Novellix i sin påskkvartett valde en novell som de redan hade publicerat och inte hittade fyra nya.

134. Anders de la Motte: Vintereld

Anders de la Mottes starka sida i de här årstidsdeckarna, av vilka detta är den tredje, är miljöskapandet. Jag har tyckt det tidigare och tycker det fortfarande, men det är desto mer imponerande eftersom det faktiskt är nya miljöer i varje bok. De har det gemensamma att de finns i nordvästra Skåne, och den här gången finns en liten antydan om att de befinner sig i samma polisdistrikt. Men nu är det i skuggan av Hallandsåsen som det utspelar sig, i en mycket nedgången stugby vid en sjö, där det också finns ett slott. En hel del runt det påminner om Rössjöholm, men centralorten Vedarp är nog just så fiktiv som ingressen anger.

Stugbyn har i många år ägts av huvudpersonen Lauras faster Hedda, som nu har testamenterat den till Laura. Laura har varit där både sommar- och jullov under en stor del av sin uppväxt, men i nästan trettio år inte haft någon kontakt med Hedda eller Vedarp. Bakgrunden till det är en brand, där Laura skadades och en i hennes vänkrets dog. Nu kommer hon till Vedarp för att ordna med Heddas begravning och sälja stugbyn, är det tänkt. Så enkelt är det förstås inte, när hennes förflutna kommer i kapp.

Intrigen är som jag antydde inte lika stark som miljön - som i och för sig är mycket stark. Det har tydligtvis lagts en del omsorg på att plantera spår och lägga upp för överraskande vändningar, men kanske är problemet att den omsorgen märks alltför väl. Upplösningen är som i den förra boken sådan att jag inte kan bestämma mig för om den är genial eller galen. Personerna är däremot intressanta, vältecknade gestalter, och fastän de är ganska många fyller de alla sin funktion. Jag längtar inte ens efter en marialangsk personförteckning.

133. Selma Lagerlöf: Påskkäringen

I Novellix' kvartett med påsknoveller, läst nu i högsommaren, ingår den här Selma Lagerlöf-berättelsen, hämtad ur hennes Ett barns memoarer. Det utspelar sig alltså i hennes barndom, gissningsvis i slutet av 1860-talet, och beskriver en påsksed, som var okänd åtminstone för mig. Tjänstefolket på Mårbacka snor ihop en påskkäring i stil med en fågelskrämma, som barnen förväntas bli rädda för, trots att de förstås är bekanta med traditionen från tidigare påskar. Att gå runt utklädda till påskkäringar gör inte barnen Lagerlöf, utan påskbrev förfärdigas och delas ut före påsken för att sedan öppnas på påskafton.

132. Annie Proulx: Brokeback Mountain

Den här novellen är väl mest känd som förlaga till filmen med samma namn, men är väl värd att läsa för sin egen skull. Själv har jag tidigare bara hört en uppläst version på engelska, men den här översättningen duger bra. Innehållet är så känt att det är svårt att säga något nytt och originellt, och det är också svårt att frikoppla sig från filmen. Jag noterar i alla fall att Jake Gyllenhaal och Heath Ledger, som är så självklara i huvudrollerna inte motsvarar beskrivningarna av de båda cowboyerna här.

131. Suzanne Brøgger: Det skulle vara förbjudet att finna sig

Hela den här novellen är i form av en intervju, och jag tror faktiskt att den består av enbart repliker. Det är hattsömmerskan fru Nynne, någonstans i sextioårsåldern, som berättar om sitt liv, enkannerligen om sina män. Bland dem återfinns två äkta dito och ett stort antal andra. Hon är ganska rolig på sitt ohämmade sätt, men en novell är ungefär vad man klarar av. Att träffa henne i verkligheten tror jag skulle vara ganska påfrestande, inte bara på grund av hennes aptit på karlar, utan för att hon verkar vara en ovanligt egoistisk människa.

130. Raymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek

Även om det ingår en miljö i den här novellen - ett köksbord vid vilket det dricks gin och tonic - berättas historien på ett intressant sätt nästan uteslutande genom replikerna. Trots det lilla formatet får man flera perspektiv på vad kärlek kan vara, hämtade inte bara från de närvarandes egna liv. Det är för mig mer formen än innehållet som gör den här novellen minnesvärd, men det kan också vara en kvalitet.

129. Sally Rooney: Mr Högavlönad

Sally Rooney är väl mest känd som författaren till romanen Normala människor, förlagan till TV-serien med samma namn, en av årets snackisar i den genren. Här skriver hon i det korta formatet om ett förhållande - om det nu är det - där kontrahenterna har varit på olika kontinenter ett tag, men nu återförenas. De är av olika skäl inte ett par på traditionellt sätt, men det är alldeles tydligt att det skulle uppfattas som mycket störande om någon av dem skaffade en annan partner. Läs själva, så får ni se.