onsdag 29 augusti 2018

223. Håkan Nesser: De vänsterhäntas förening


En ny bok av Håkan Nesser är något av en fest, tycker jag. (Och jag har några gamla olästa dessutom, om jag skulle känna ett behov av att festa till det, vilket alls icke kan uteslutas komma att bli fallet.) Festen serverar dessutom utprovade favoriträtter, så jag gissar att alla Nessers läsare blir nöjda.

Det som är det nya den här gången är att två gamla bekanta återkommer och får träffa varandra. Det är den pensionerade kommissarien Van Veeteren i Maardam i detta namnlösa fiktiva land som Nesser återkommer till i olika sammanhang, och det är Gunnar Barbarotti i det lika fiktiva Kymlinge, beläget i Västsverige men enligt uppgift befryndat med Kumla. För mig - och kanske andra - är detta lite som att sammanföra vänner från olika sammanhang; man hoppas att det ska gå bra och att de ska gilla att umgås, för annars blir det så jobbigt. Det tar en stor del av boken innan de faktiskt träffas, men det är kanske inte någon större spoiler att de trivs tillsammans.

Själva berättelsen är ganska långsam, men på något underligt sätt spännande ändå. Framför allt tar det tid innan det kommer igång, men det är också det som är Nesser, och jag gissar att det är så läsarna vill ha det. Det är i varje fall inte det minsta oangenämt att sällskapa med Van Veeteren och hans fru Ulrike när de flyr Maardam för att (inte) fira hans 75-årsdag, och något motvilligt, men så småningom alltmer villigt, ger sig in i en gammal mordutredning som blivit aktuell igen. Man har nämligen hittat den mördare man trodde att man hade identifierat, ehuru inte fångat. Förargligt nog är han död, och dessutom på ett sätt som närmast omöjliggör att han skulle kunna ha varit mördare för tjugoett år sedan.

Eftersom det har gått femton år sedan senaste Van Veeteren-boken är han förstås med ålderns rätt inte så aktiv i utredningar längre. Men han har kvar sitt antikvariat, även om han verkar sälja lika lite. Hos polisen i Maardam är det Münster som håller i tömmarna. Barbarotti är mer anknuten till sitt senaste framträdande; den här intrigen börjar bara ett halvår efteråt. Han och kollegan Eva Backman är sedvanligt synkroniserade, men har fått en ny chef som är helt inkompetent, sådär som polischefer har varit sedan Sjöwall/Wahlöös dagar. Van Veeterens gamle chef Hiller lämnade i alla fall oftast de utredande poliserna i fred.

Även i detaljerna ger Nesser oss vad vi har vant oss vid att få. Några medverkande har normala namn, men de flesta inte. Priset den här gången tror jag går till en birollsinnehaverska, Disabelle Lemoncourt. På sidan 185 infaller "den här lugubra lördagen", så där kan man bocka av den glosan. Joggaren, som jag inte själv har uppmärksammat tidigare, men blivit påmind om, finns med, liksom "pommersten". (Här är det i form av en "magister Pommersten".)

Med ett tilltagande œuvre ökar möjligheterna för en författare att anspela på sig själv och glädja sina återkommande läsare med små påskägg. Jag har som sagt inte läst allt av Nesser, men roas av att en liten utvikning till Berlin utspelar sig i samma kvarter som Elva dagar i Berlin.

Det är på nära 550 sidor tämligen talrika trådar som ska tvinnas ihop, och någonstans strax efter mitten undrar jag hur det ska kunna gå ihop. Men det gör det förstås, även om det ett litet tag där känns som att det börjar om i Kymlinge efter att Van Veeteren har haft huvudrollen i Oosterby [sic!] en halvlång bilresa från Maardam. Det är just genom att Nessers båda utredare sammanförs som olika händelser med decennielånga mellanrum så småningom får sina tydliga samband.

Bättre än så här blir det knappast, tycker jag. Frågan är bara om Nesser får några nya läsare på att skriva den här sortens böcker, eller om det bara är vi gamla som fylkas när det kommer en ny. I det senare fallet varnar jag för att det kan gå som för Maria Lang.

onsdag 22 augusti 2018

222. Johan Ring: Saken som åt Danny Smith

Saken som åt Danny Smith - Johan Ring

Det här är svensk skräck enligt formulär 1A - men det är inte dåligt för det. En småort med lite avsigkomna invånare, lite chockeffekter i form av en uppspikad död katt (som följs av andra chockeffekter) och en stegring till en final i skräckäckel kan tyckas förutsägbart, men alltihop ger läsaren/lyssnaren det önskade, vilket är den goda sidan av förutsägbarhet. Här är det dessutom paketerat i en snyggt beskriven 90-talsmiljö, där det inte bygger på fjantigt placerade musikreferenser - möjligen bara en - utan faktiskt förstärker historien. Och så är den alldeles lagom lång, knappt två timmar att lyssna på, det vill säga en långnovell, detta underskattade format.

måndag 20 augusti 2018

221. Susanne Schemper: Familjefrid - en novellsamling

FAMILJEFRID – en novellsamling - Susanne Schemper

I jämförelse med den förra novellsamlingen av Susanne Schemper är den här jämnare, men har kanske inte riktigt någon topp på nivå med det bästa i den tidigare. Här ryms de tre novellerna på 26 minuter, och det säger sig självt att det inte går att utveckla karaktärer och bihandlingar på det utrymmet. Men jag tycker att hon lyckas göra något inom de givna ramarna som håller och fyller en funktion. Temat här är dysfunktionalitet i familjer, ett ämne som egentligen borde vara uttjatat, men återkommer i ständigt nya varianter i litteraturen.

220. Susanne Schemper: Frostnatt - en novellsamling

FROSTNATT – en novellsamling - Susanne Schemper

Det är bra gjort att på 22 minuter få rum med en novellsamling, låt vara att det bara är tre stycken. Det är blandad klass på dem - en av dem tycker jag inte fungerar i det kortkorta formatet, men de två andra är riktigt bra. De kallas "mörka noveller", och är ett mellanting mellan deckare och skräck, utan att vara riktigt övernaturliga. Det gemensamma temat kan kanske sammanfattas som kärlek som har gått över styr på något sätt. Med tanke på att Storytel på sistone har överraskat negativt blev jag glad att något helt okänt också kan överraska positivt.

219. G.K. Chesterton: The Man Who Was Thursday


Den här romanens huvudperson har inte det minsta med vare sig Robinson eller Fredag att göra. Anledningen att han är Torsdag är att han och sex andra män ingår i en anarkistliga, där medlemmarna har täcknamn efter veckans dagar. Han själv infiltrerar ligan och är egentligen polis.

Det märks att det har gått 110 år sedan boken kom ut, inte minst genom att det förekommer förklädnader av typen lösskägg som gör personer helt oigenkännliga. (Jag tänker då lite på Ture Sventon.) Och anarkismen var nog större då. På rak arm kommer jag på en fransk president, en amerikansk president och en rysk storfurste som föll offer för dem decenniet innan boken kom ut, och det var därför säkert ett rykande aktuellt ämne när det begav sig. Numera finns det ju för all del annan terrorism.

Vi i bokcirkeln diskuterade boken ovanligt livligt, inte minst eftersom vi var flera som inte hade uppfattat allting likadant. Egentligen var jag inte särskilt begeistrad efter läsningen, och vill inte utan reservationer rekommendera boken, men diskussionen var intressant. Jag hoppas ändå mer på Chestertons noveller om fader Brown, som jag har som ambition att ta mig igenom någon gång.

söndag 19 augusti 2018

218. Lars Wilderäng: Valet

Valet - Lars Wilderäng

Lars Wilderäng har tyvärr gjort mig besviken efter att min första bekantskap med honom kändes lovande. Den här politiska thrillernovellen med aktuellt tema - ett datum tyder på att det måste handla om årets val - handlar om sociala medier och nationella värderingar, och är på sätt och vis kuslig. Men att det ska vara på något annat sätt än det verkar i början behöver man inte vara väldigt läsvan för att gissa. Och produktionen är tyvärr inget vidare med en styltig inläsning och en nivå på volymen som gör det svårt att höra.

217. Lars Wilderäng: Oscar

Oscar - Lars Wilderäng

Den här framtidsskildringen lider tyvärr av att inte vara så originell. Det är klimathot och statskontrollerad fortplantning som är de huvudsakliga inslagen, men det finns små detaljer som sticker ut som fantasifulla och intressanta. Själva intrigen om Malin som har fått tillstånd att skaffa barn med avelshannen Oscar lyckas däremot aldrig riktigt fånga mig.

lördag 18 augusti 2018

216. Agatha Christie: Parker Pyne Investigates

Parker Pyne Investigates - Agatha Christie

Mr Parker Pyne hör inte till Agatha Christies mest kända huvudpersoner - möjligen kan han vara på fjärde plats efter Poirot och miss Marple (eventuellt i omvänd ordning) och Tommy och Tuppence på delad tredjeplats, om inte fjärdeplatsen ska gå till mr Harley Quin och mr Parker Pyne får nöja sig med femte. (Vad är det förresten med detta att manliga detektiver omnämns med både för- och efternamn hela tiden?) Den här samlingen av tolv tidigare tidskriftspublicerade noveller är den enda boken om honom; sedan finns det också ett par historier till som är med i andra samlingar.

Omslagsbilden illustrerar det som är inledningen till i varje fall de första sex novellerna och återkommer i varierad form i de övriga. Mr Parker Pyne annonserar i The Times, på den tiden förstasidan bara innehöll annonser, i "the agony column" med följande meddelande: "Are you happy? If not consult Mr Parker Pyne, 17 Richmond Street." De som söker upp honom är kanske inte alltid i behov av samtalsterapi, och det är heller inte det han ägnar sig åt. Mot arvode åtar han sig att ändra klienternas liv till det bättre, ofta genom att utan deras vetskap föra in spänning eller förändring av någon avgörande förutsättning. Det är ofta mer roande än spännande för läsaren, inte minst eftersom klienten sällan begriper att de har fått hjälp, långt mindre varifrån den har kommit, och det trots att de själva har anlitat mr Pyne.

I den andra hälften av boken är mr Parker Pyne på resa, semester ska det kallas, men han får rycka in och styra upp saker även i Turkiet, Syrien, Persien, Egypten och Grekland. Några gånger är han här mer traditionell detektiv. Christie var ju i sitt andra äktenskap gift med arkeologen Max Mallowan och följde med honom på olika håll i Orienten, och det har satt sina spår här, liksom i en del andra verk, främst med Poirot i huvudrollen. Här är det till och med så att en novell heter "Death on the Nile", som den kända Poirot-deckaren, och utspelar sig på en kryssningsbåt, ganska lik den som förekommer där. Men intrigen är en helt annan, och det är dessutom inte så många som dör här. Och på vägen ut till Orienten åker man förstås Orientexpressen, om än på andra hållet än i den mer kända boken.

Lite synd tycker jag det är att Christie aldrig återvände till mr Parker Pyne eller gav honom utrymme i det längre formatet. Han är i sin välvilja och vänlighet - även när han blir störd på semestern - en huvudperson som det är lätt att tycka om.

torsdag 16 augusti 2018

215. Guy de Maupassant: Kyrkogårdsdamen

Kyrkogårdsdamen - Guy de Maupassant

Lite besläktad med Grabben i graven bredvid är den här novellen, även om den utspelar sig i Paris på 1800-talet, och det visar sig ligga till på ett annat sätt än i Katarina Mazettis bok och den påföljande filmen. Men den här är roligare tycker jag, och visar varför Maupassant fortfarande anses som en novellistikens förgrundsgestalt. Den här historien är förresten också filmad, en kortfilm från 2002 som inte verkar ha fått någon större spridning.

söndag 12 augusti 2018

214. Hergé: Tintin i Sovjet


Det allra första Tintin-äventyret har aldrig blivit inspelat som svensk ljudbok, och det är inte så konstigt. Det består mest av Tintin själv och Milou (här dessutom talande) på väg till, genom och från Sovjetunionen, samtidigt som de råkar in i det ena missödet efter det andra. Jag tappar räkningen på hur många gånger de blir inspärrade, men det varar aldrig länge. Praktiskt nog finns det alltid till hands vad de behöver - ibland landar de i en påpassligt parkerad bil, ibland ligger det en dykardräkt i ett hörn i cellen, ibland hittar Milou en trälåda med salt som används för att tina upp hans nedfrusne husse. Förutom detta är det en kritisk hållning till Sovjetunionen, som säkert var berättigad, men kanske verkar något tunt underbyggd i det här sammanhanget. Själva albumet har en brokig historia, som man kan läsa om på nätet, men det jag har läst är originalversionen, publicerad i Hergés samlade verk. I de allra första serierutorna som Tintin medverkar är han knappt igenkännlig:




men mot slutet har Hergé fått snits på tofsen:


Det är också ett minnesvärt äventyr eftersom Tintin faktiskt skriver reportage och uppträder som den journalist han är. Men nu blir det inte mer Tintin här på ett tag tror jag, för jag har hört allt som finns att höra och läst det övriga.