234. Eugen G. Brahms: Badade Van Veeteren i Kumlasjön? En guide till Håkan Nessers romanvärld

I anslutning till Håkan Nessers sista Van Veeteren-deckare kom den här guiden ut, där Eugen G. Brahms* går igenom olika aspekter på Nessers universum, inte minst det fiktiva land där Van Veeteren-böckerna utspelar sig. Men också Kumla och de böcker som utspelar sig där ingår. (Det här var innan han hade kommit med böcker om London, New York och Berlin.)

Det finns förstås med lite om Klimke, som jag har försökt uppmärksamma under min Van Veeteren-läsning, men det visar sig också finnas ett antal andra blinkningar som jag inte alls har haft koll på. När det är dags för omläsning av Van Veeteren ska jag hålla ögonen öppna efter en återkommande joggare. "Nesser har lagt ned stor omsorg på detta diskreta bakgrundsinslag" säger Brahms, och det kan man knappast invända mot. Det infinner sig ett lätt hisnande inför alla de lager som finns i denna "självgeografi i sjutton band" (som ju nu har blivit nästan lika många till; kanske skulle en nyutgåva av guiden vara motiverad). Snart borde det väl dessutom komma en doktorsavhandling om Nesser.

* Och vem det är kan man läsa olika teorier om på nätet. De vanligaste verkar vara att det är Nessers förläggare Magnus Bergh (ett nästan-anagram) eller Nesser själv, möjligen båda tillsammans.

233. Håkan Nesser: Fallet G

Fallet G har berörts ett antal gånger i de nio tidigare böckerna om Van Veeteren. Det har varit tydligt att det har gått honom till sinnes att han har detta enda olösta fall bakom sig i sin långa karriär. Det var därmed kanske inte så otippat att sista boken i serien skulle handla om det, och det blir också tydligt varför det är så viktigt för honom att få lösa det.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall är hela första halvan av boken en återblick till några år innan vi fick träffa honom första gången. Det är då händelserna i det egentliga fallet äger rum, men återblicken innebär också att det är en annan Van Veeteren, fortfarande gift och med tonårige sonen Erich boende hemma. Om man har läst alla de andra böckerna är det onekligen ett intressant prequel-avsnitt. Sedan hoppar vi ungefär femton år, och hamnar ganska kort efter den senaste boken. Då är Van Veeteren antikvariatsbokhandlare, men blir ändå indragen i en utredning, när det visar sig att det kanske finns en koppling till fallet G och en chans att lösa det.

Nu ska lösningen förstås inte presenteras här, men jag måste ändå säga att det är en twist som heter duga, kanske inte i Orientexpress- eller Dolken från Tunis-klass, men tillräckligt för att få både mig och Van Veeteren att tappa hakan en liten stund. Spännande är det också på ett för de här böckerna ovanligt rafflande sätt.

En avstämning av det här läsprojektets två återkommande element ger resultatet att Klimke den här gången inte verkar nämnas, men att "luguber" å andra sidan är med (minst) två gånger, redan på sidan 24 och sedan en gång till apropå en Kieślowski-film och "det lugubra bostadsområdet i Warszawa".

Eftersom det här är sista boken ska vi väl också försöka summera projektet som - tack vare att böckerna har ökat i omfång - landar på över 3500 sidor. Jag tycker att Van Veeteren har varit en trevlig bekantskap, och inte minst har jag blivit ytterligare förtjust i det här konstiga landet som allting utspelar sig i. Det är ju inte Nederländerna, även om platserna (Maardam med flera) heter som låge de där, och det är inte heller något grannland. Ändå är det ett land som känns verkligt och inte konstruerat (jag tänkte snart få anledning att återkomma till de här europeiska furstendömena som förekommer i populärkulturen, och som alls inte känns verkliga).

Det har också varit roligt att ha sällskap på resan av min bokcirkelkompis Ulrica, som har skrivit om den här sista delen här.

232. Agatha Christie: Murder on the Orient Express

Lite vemodigt är det att Christies 30-talsklassiker inleds med en scen på järnvägsstationen i Aleppo, som på senare år har blivit känt för helt andra händelser. En av passagerarna har förresten övernattat i Mosul på sin resa från Bagdad, apropå andra ställen som numera är kända för annat. Efter ett dygn på Taurusexpressen från Syrien till Istanbul är det meningen att Hercule Poirot ska stanna några dagar där som turist innan han tar Orientexpressen till Calais f v b till England. Men han har fått ett telegram som kallar hem honom genast, och fastän vagnen är fullbokad - den här tiden på året! - lyckas han få en plats - första natten i en delad andraklasskupé! - och sålunda råkar han vara på plats när amerikanen mr Ratchett hittas dödad med tolv knivhugg i grannkupén, samtidigt som tåget sitter fast i snön och ingen kan ha flytt därifrån.

Det här är ju en av Christies mest kända böcker och jag har läst den något halvdussin gånger tidigare. Nu fanns det dubbel anledning till omläsning. Kulturkollo hade den som månadens cirkelbok, och den diskussionen pågår som bäst just nu. Och igår var det premiär för en ny filmatisering, som jag var och såg. Kenneth Branagh regisserar och spelar Poirot, och med tanke på den klassiska filmen från 1974 är det egentligen ett omöjligt uppdrag, som han ändå kommer ifrån med hedern i behåll. Det är omisskännligt en modern film, men den behåller så mycket av intrig och miljö att fansen torde bli nöjda. Poirots mustasch är i alla fall bland de mer spektakulära, och det är bara som det ska vara, om man vill vara texttrogen.

Lösningen på mordgåtan i boken kom alltså inte på något sätt som en överraskning för mig; snarare har jag haft nöjet att se hur ledtrådarna läggs ut längs vägen. Det är så oerhört skickligt gjort att man även på drygt 80 års avstånd inte kan annat än imponeras. Dessutom innehåller den en karta över vagnen och vem som har vilken kupé. Det borde alla tågdeckare ha.

Men hur hade det gått om inte Poirot hade fått det där telegrammet i Istanbul?

231. Aino Trosell: På en öde ö i havet

Den här historien utspelar sig inte alls på en öde ö i havet, utan tvärtom i en skogstrakt. Riktigt var framgår inte, men det är rejäla vintrar och ett vattendrag som kallas älv, där det flottas timmer, så det bör vara lite norrut i landet. Titeln kommer i stället från en 50-talsschlager som spelas på radiogrammofonen i köket på den ensliga skogsgård där berättaren Bertil bor med sin far, sin bror och en hushållerska, Gerda, som de anställer efter att Bertils mor har avlidit. Nu är Bertil gammal och har just flyttat in på ett äldreboende, där han sitter och minns. Inte minst minns han Gerdas husmanskost som "smakade som när mamma levde", det bästa betyg han kan ge, förstår man. Men det är verkligen inte bara mysigt; redan från början framgår det att det finns något smärtsamt där i det förflutna som han har burit med sig genom livet. Utan att vara en deckare är det faktiskt riktigt spännande när man följer med i Bertils minnen, som väcks till liv av olika intryck i nutid.

Inläsningen av Sven Wollter är en ambitiös produktion med bjällerklang, motorsåg och sprakande brasor som bakgrundsljud. Berättelsens form och innehåll gör att han mer spelar Bertil än läser en text, men just här fungerar det, tycker jag.

230. Frédéric Dard: Bödeln gråter

Frédéric Dard jämförs här och var med Georges Simenon, och visst finns det likheter mellan dem - franskspråkiga, synnerligen produktiva och relativt jämnåriga författare i kriminalgenren. Men i varje fall här plöjer Dard lite utanför deckargenrens mittfåra. Här finns poliser, men ingen kommissarie Maigret eller någon annan som kan sägas ha detektivens klassiska roll. Snarare är det en psykologisk thriller, som får mig att associera mer till en Hitchcockfilm om en huvudperson som befinner sig i svårbemästrade omständigheter.

Upptakten tar bara några sidor på sig för att etablera dilemmat. Huvudpersonen, en fransk konstnär på bilsemester i Spanien, kör på en ung dam på en ödslig väg mitt i natten. Är det dessutom inte så att hon hoppade framför bilen? Hon dör inte, är inte ens särskilt allvarligt skadad, men visar sig ha tappat minnet - oklart om av olyckan eller av något som har hänt henne tidigare. Han tar med henne till sitt värdshus, och sedan handlar det om deras relation och hans försök att ta reda på vad som har hänt henne. Det är otippat spännande, och informationen kommer i så väl avvägda bitar att man inte förrän efteråt inser hur skickligt det är komponerat. På 200 sidor är det inte plats för långa (det vill säga överflödiga) beskrivningar, utan det är tätt och ekonomiskt berättat, men aldrig tungläst. Tvärtom är det ett påfallande flyt i historien ända fram till - faktiskt - sista sidan.

Den här är en av tre böcker av Frédéric Dard som inleder utgivningen hos Absint noir, Nilsson förlags imprint för deckarutgivning. Jag fick alla tre som recensionsexemplar och ser fram emot att ta mig an de andra två.

229. Janet Frame: Ansikten i vattnet

På något sätt har vår bokcirkels tema den här omgången utvecklats till att vara mentalsjukhus. Senast var det tydligt, dessförinnan något mindre tydligt, men nu slår det verkligen till på allvar. Eftersom originalet kom ut redan 1961 är det inte heller en särskilt uppbygglig psykiatrisk vård som skildras.

Janet Frame var obekant för mig tidigare, men var tydligen under sin livstid ett återkommande namn i spekulationerna om nobelpristagare. Just den här står kanske inte ut i den klassen för mig, men jag tror efter diskussionen att jag har läst ganska distanserat för att komma igenom den ganska eländiga skildring det faktiskt är. Huvudpersonen - någon sorts version av Frame själv, verkar de flesta vara överens om - tillbringar år efter år på olika avdelningar med olika former av behandling, eller, oftast, brist på behandling. Hon förstår inte själv vad hon har där att göra, och det blir därför också oklart för läsaren på ett sätt som jag inte fastnade på, men som andra i cirkeln inte uppskattade.

Frågan är om jag inte kommer ända till sidan 169 innan det kommer en tydlig markör av var vi befinner oss: "En idrottsdag anordnades i februari varje år, på sensommaren när [...]" Ett par gånger till handlar det om årstider, men annars är det inte mycket som placerar den här skildringen just på Nya Zeeland.

228. Frej Lindqvist: Runebergs okände hjälte

Finlands firande av 100 års självständighet uppmärksammas av Radioföljetongen och -novellen med en del blandat innehåll, både nytt och repriserat. Den här novellen från 2004 är en självbiografiskt inspirerad berättelse, mest om författarens far och bakgrunden till att familjen kom till Sverige efter de båda finska krigen, samtidiga med andra världskriget. Det är intressant, inte minst genom sin kreativa återanvändning av Runebergs dikter, som ju från början handlar om ett helt annat krig.

227. Jakob Sverker: Berättelsens ängel

Redan tidigt i år fick jag den här trilogin som recensionsexemplar från författaren, och den har så småningom utvecklats till ett av mina mera gnagande dåliga samveten. Nu tog jag mig i alla fall för att läsa den här första delen, och om jag skriver här att ambitionen är att läsa de andra två före nyår så ökar chansen att det faktiskt blir av.

Lite skeptisk var jag inledningsvis, eftersom det är en egenutgivning, och jag har blandade erfarenheter av den genren. Den här gången tycker jag ändå att det är väl så bra som en del som ges ut av stora förlag. Det känns genomarbetat och ordentligt på ett sätt som gör att jag bara någon enstaka gång tänker att en redaktör hade kunnat göra en insats.

Historien är en thrilleraktig berättelse i relativ nutid, baserad i Paris och omkring en svensk utrikeskorrespondent. Han kommer i kontakt med ett potentiellt brännbart historiskt material, som inflytelserika personer har anledning att vilja tysta ner. (Det blir lite vagt här, för att inte förstöra spänningen för någon som vill läsa själv.) Det är kanske inte så överraskande att det också föranleder honom till kontakt med en attraktiv kvinna med de följder det ofta har i skönlitteratur.

Om jag skulle vara kritisk skulle jag säga att delar av den här boken känns lite förutsägbara. Det är rätt ofta andra världskriget och/eller nazismen som är den förflutna tid som något i nutid har anknytning till, som här. Det känns ändå som om Jakob Sverker gör något eget av de förutsättningarna, inte minst vad gäller följderna i nutid. Även om jagandet genom Paris har lite släktskap med jagandet genom Paris eller Rom i Dan Browns böcker är den här huvudpersonen ingen Robert Langdon, utan en mycket mer mänsklig och, faktiskt, intressant karaktär.

Slutet är den sortens slut man kan tänka sig i en första bok i en trilogi. Det landar - tro det eller ej - i en klassisk scen, där alla är samlade för en genomgång i biblioteket (eller motsvarande). Men det finns också trådar kvar att nysta i för kommande delar, och dem hoppas jag få tid att återkomma till snart, som sagt.

226. Nisse Larsson: Boken om Bertila

Som en liten efterrätt till den nu avätna Barna Hedenhös-buffén plockade jag också på mig den här biografin över skaparen Bertil Almqvist, signaturen Bertila, på biblioteket. Det är en populär men seriös, kronologisk genomgång av allt han gjorde, och det var mycket mer än Hedenhösarna i deras olika inkarnationer, bilderböcker, serier och till sist också en tecknad TV-serie.

Kanske har jag någon gång hört att det var Bertila som låg bakom En svensk tiger, den blågulrandiga tigern som under andra världskriget uppmanade svenskarna att inte tala högt på stan om var ens familjemedlemmar var inkallade eller liknande. Den är rätt typisk för honom med sin kombination av vitsig men seriös text och nyskapande, lätt surrealistisk, bild.

Men jag visste inte att han skrev barnvisan "Droppen Dripp och Droppen Drapp" eller att han skapade tärningsspelsklassikern "Pluggspelet" ("Fuska i studenten, grabbar, är den värsta utav tabbar. Oförlåtligt är det felet, du går genast ut ur spelet!") eller att det var han som ritade den officiella symbolen för högertrafikkampanjen - återigen en kongenial kombination av bild, bokstav och budskap. Här får man reda på detta och dessutom att han var hängiven högertrafikanhängare sedan 30-talet.

Mest typiskt för honom är kanske "På tapeten", hans veckoliga spalt i Aftonbladet där text och bild samverkar, inte minst i rubriken, nytecknad varje vecka i tre decennier:

Tyvärr är en del av det rikhaltiga bildmaterialet reproducerat i så litet format att texterna är nästan oläsliga. Annars är det en kulturgärning att göra en del av Bertilas verk tillgängligt på nytt.

225. Agatha Christie: The Under Dog

När jag tyckte mig känna igen den här långnovellen trodde jag först att det berodde på att det är en närmast arketypisk Christie. Ingredienserna
a) ung kvinna konsulterar Hercule Poirot
b) mord på engelskt lantgods
c) slutna rummet
d) allt verkar peka på att en viss person är mördaren
e) alla visar sig ha motiv
har man ju liksom stött på förr. Sedan visade det sig att jag faktiskt hade läst den i en samling för ett par år sedan, men det gjorde inte så mycket egentligen.

Inläsare är Hugh Fraser, kanske mest känd som Hastings i TV-serien om Poirot, vilket ju är lite roligt bara det. Den här historien utspelar sig dock under den tid Christie hade tröttnat på Hastings och avpolletterat honom till Argentina, inte mig emot.

224. Raymond Husac och Mona Husac: Tisteln och Rosen

Det här tredje seriealbumet om Isfolket är det senaste som biblioteket hade (det har kommit ut ett till) och bygger återigen på två böcker, Längtan och Dödssynden, den fjärde och femte i bokserien. Nu blir det lite mer riktig historia, när delar av släkten beger sig ut i 30-åriga kriget, men fortfarande är det rätt mycket såpa i intrigen när någon blir skottskadad och hamnar i rullstol (fanns det på 1600-talet?) men så småningom lär sig gå igen.

En sak som jag tycker att den här bearbetningen faktiskt har lyckas bra med är att tydliggöra hur folk är släkt med varandra. Man behöver knappt konsultera släktträdet i början, eller något av de många som har privatproducerats på nätet. Och tvekar man om vem som är ond och god är det bara att titta på klädsel, hårfärg eller frisyr:

223. Raymond Husac och Mona Husac: Sol Angelica

Den här andra delen i serieversionen av Sagan om Isfolket bygger på en enda bok, den tredje i serien, Avgrunden. Som den förra är den tyvärr dåligt korrekturläst och ibland märks det att den här texten har kommit ut på norska tidigare. Men historien fortsätter att locka en vidare, fast man för det mesta kan gissa hur det går eller vem den mystiske främlingen kan tänkas vara.

Själv tyckte jag det var roligt att en del av historien utspelar sig på Glimmingehus, vid Brösarps backar och i Tollarp, alltihop ställen som jag har besökt eller passerat mer än en gång.

Men är det här en ung kvinna vid skiftet mellan 1500- och 1600-tal? Jag är tveksam.

222. Raymond Husac och Mona Husac: Förbannelsen

Jag har aldrig läst Sagan om Isfolket, inte på grund av ett aktivt ställningstagande, utan för att jag blir så matt inför en bokserie som omfattar 47 delar att jag inte orkar ta någon ställning alls. Men det är tydligt att det finns en stor skara anhängare på nätet, även om många verkar se det som en guilty pleasure. Jag blev ändå nyfiken när jag hittade den här seriebearbetningen på stadsbiblioteket (som annars inte verkar ha Margit Sandemo alls). Det är förstås något beundransvärt att ge sig på ett projekt av den här sorten, inte bara för att det är 47 delar som - potentiellt - ska tecknas, utan också för att de flesta läsare säkert har sina egna bilder av huvudpersonerna. Det har alltså inte jag, och därför kan jag heller inte bli besviken på hur de har framställts. Möjligen kan jag tycka att kvinnorna lite för ofta ser ut som om de kunde vara med i valfri dokusåpa eller talangtävling 2017:

Vad jag kan bedöma har man lyckats bra med att överföra historien till seriemediet. (Jag lyssnade på första kapitlet som ljudbok för att kunna jämföra med texten, men kommer nog inte att fortsätta. Åtta timmar per bok och, som sagt, 47 delar känns inte motiverande för mig.) Tyvärr är det inte högsta kvalitet i detaljerna; det är en svår förvirring vad gäller om man säger "du" eller "ni" till varandra, och en korrekturläsare hade kunnat göra en insats för att få rätt på "var" och "vart". Men jag måste ändå erkänna att det är något i historien som drar en vidare, ett sätt att berätta som faktiskt är skickligt, lite på samma sätt som en TV-såpa.

Det här första albumet bygger på de två första böckerna, Trollbunden och Häxjakten.

221. Anna Kuru: Den vita rosen

Gårdagens radionovell går som vanligt att lyssna på ett helt år framöver här. Den rör sig i ett landskap som jag är alldeles obekant med, nämligen Tornedalen, och innehåller sikfiske och annat som jag inte heller vet hur det är i verkligheten. Men den stillsamma beskrivningen av huvudpersonen och hans miljö, landsbygden utan samhällsservice eller andra fastboende, är så allmängiltig att jag på något sätt känner igen mig ändå, trots att mina erfarenheter är från andra änden av landet. Trevlig lyssning, tyckte jag.

220. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 13. Knubbe är en kraftkarl och Efterord: Historien om Barna Hedenhös

Här i sista delen av de tretton seriealbumen får lillebror Hedenhös sitt namn, Knubbe, och blir - se bilden - tillfälligt adopterad av en björnhona. På närmast dunderhonungsmässigt sätt blir han också urstark av björnmjölken, men det går över, och björnhonan har ju inte heller mjölk hur länge som helst.

Sist i den här delen finns också en sammanställning av familjen Hedenhös i andra medier, främst förstås den långa serien bilderböcker, där de ofta är mer mobila än i serien. (Det här är utkommet före julkalendern i TV, så den saknas i sammanställningen, men jag var helt okunnig om att det gjordes en tecknad TV-serie redan 1972.)

219. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 12. Familjen får tillökning och På äventyr med Tagge

I den här näst sista delen får Sten och Flisa en lillebror, som döps genom en läsartävling:

- återigen ett exempel på den metanivå som den här serien rör sig med ibland. Egentligen är det först i nästa del som namnet avslöjas, men i den här återutgivningen har det kompletterats med klipp ur tidningen när vinnaren avslöjades (och fick 150 kronor, vilket måste ha varit en rejäl summa för en sjuåring 1959).

218. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 11. Skuttnik går till väders

Ett av de typiska dragen i Hedenhös-universumet är anspelningarna på aktualiteter i den nutid som omgav utgivningen. Här är det förstås Sputnik från 1957 som har inspirerat. Lite idétorka undrar jag om det har blivit hos Bertila, eftersom han så tydligt återanvänder ett tema från en av bilderböckerna. Men han har uppenbarligen sett ett problem som behöver hanteras, när de båda publikationsformerna har tagit alltför olika vägar:

Det är förresten ett återkommande drag att han själv agerar i serien, antingen direkt, som ovan, eller genom att figurerna antas ha någon kontakt med honom utanför bild:

Här får Skuttnik-färden till följd att familjen Hedenhös träffar marsmänniskor, familjen Pettersson, som ligger 4000 år före Hedenhös i utveckling, och alltså som av en händelse påminner mycket om moderna människor i klädsel och uppträdande.

217. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 10. Jul Grymmer och Trälhavets hemlighet och Den stora Issmockimatchen

Efter lite paus sedan senast går jag nu in på slutrakan med det här projektet, de tretton album som mellan 2008 och 2012 samlade serieversionen av Barna Hedenhös, ursprungligen publicerad i serietidningen Tuff och Tuss på 1950-talet. Man får hålla den ursprungliga publiceringsformen i minnet, och att det därmed knappast var någon som läste alltihop från början till slut, och absolut inte inom loppet av ett par månader, som jag nu har gjort.

Det gör att det ibland kan kännas lite tjatigt när familjen ta hjälp av sin husdetektiv:

eller när pappa Ben uppfinner något nytt. Här är det åror, en vidareutveckling av paddeln, och skridskor, som tillverkas av lagom svängda björkgrenar.

Jul Grymmer är en anspelning som säkert hade större chans att bli förstådd då, när Yul Brynner var på toppen av sin karriär.

216. Alma Kirlic: Det har med säkerhet att göra

Radionovellen är tillbaka; senast den så att säga sändes som ordinarie inslag - och inte för att uppmärksamma någon avliden författare - var i maj. Jag har ju lyssnat mycket på noveller via annan applikation ändå, men det är något särskilt med en specialskriven historia som sänds i vanlig radio, även om jag nu lyssnade i efterhand ikväll.

Det här är den där sortens historia som inte ger läsaren (lyssnaren) alla förutsättningar från början (om det nu inte bara var jag som missade något). Det kan vara bra om det skapar spänning, men här tyckte jag mest det blev ett "jaså" på slutet. Det vi fick reda på då var inte det jag undrade över under tiden. Men några pricksäkra iakttagelser finns det, och hade det varit mer feelgood hade man också fått receptet på potatispajen som är historiens MacGuffin.

215. Caroline L. Jensen: Ser dig

Skräcktemat den här gången är det närmast överanvända "kvinna i ensligt hus tror sig förföljd av galen exman". Men här tar historien en intressant vändning, trots att den länge känns mycket förutsägbar. Det är lite synd att det tar så lång tid, även om det bara är en kort novell, för jag tror många ger upp tidigare än så.