Elly Griffiths stiftade jag först bekantskap med i december, när jag läste
en liten julnovell. Den var rätt tydligt skriven för dem som redan kände Ruth Galloway och persongalleriet runt henne. Men jag tyckte att den hade något som gjorde att jag ville börja från början med romanserien, och det är här den inleds. I skrivande stund har det kommit tio böcker, men så länge lovar jag inte att jag håller ut.
Ruth är en huvudperson som det är lätt att känna för. Hon är arkeolog eller möjligen osteolog, eftersom hon är expert på ben. Hennes privatliv är inte så roligt, utan att för den delen vara direkt tragiskt. Hon bor i en enslig stuga vid havet i Norfolk med två katter och trivs egentligen inte så illa med det. Hon har ett kraschat förhållande bakom sig och en självbild av att vara överviktig (men de fakta som ges tyder inte på att hon är direkt smällfet, skulle jag säga). Jobbet och den kompetens som är förknippad med det spelar stor roll för henne. Det är också det som är anledningen till att hon blir inkopplad när det görs ett fynd av ben i närheten av hennes stuga, ben som visar sig vara mycket gamla. Eftersom det är en deckare är det förstås inte allt som händer, utan det finns också brottslighet som ligger närmare i tid.
Polisen representeras av en kriminalinspektör Harry Nelson, som vad jag nu minns inte lyssnar på musik och inte har osunda alkoholvanor. (Däremot förekommer det obligatoriska dåliga automatkaffet på polisstationen.) Han ger intryck av att vara kompetent på det han gör, men möjligen i kantigaste laget för att vara riktigt framgångsrik i sin karriär. Utan att spoilra vill jag nog gissa att man får följa honom och Ruth i kommande böcker, och det kan jag absolut leva med.
Herr Griffiths (som heter något annat eftersom Elly Griffiths är en pseudonym) är arkeolog, och mitt intryck är att de arkeologiska delarna är välresearchade. Benfynden och en del annat i omgivningarna är fiktivt, men det känns trovärdigt, och det räcker för mig. Det enda jag fastnade på är helt orelaterat till arkeologin, och det är att det så påpassligt blir åskväder mer eller mindre mitt i vintern.
Förutom för Ruth fastnar jag också för den fint beskrivna miljön runt hennes stuga. Där finns ett fågelreservat ute i våtmarkerna, där det gäller att akta sig för tidvatten och kvicksand. Eftersom det hela utspelar från lite före jul till tidig vår är det inte så inbjudande vyer, men på något sätt lockar det ändå. Jag är uppriktigt förvånad att de här böckerna inte har blivit TV-serie ännu.
