183. Karin Boye: Samtal mellan nygifta

Novellix upphörde med möjligheten till prenumeration vid förra årsskiftet, och sedan har jag inte tagit något eget initiativ till att fortsätta vår relation. Men det var dumt, så nu har jag skaffat det som har kommit sedan dess. Jag planerar inte någon adventskalender här, men utgivningen sedan senast passar lagom till en novell - eller motsvarande - varje lördag och söndag fram till jul, så det kommer mera.

Huvudpersonerna i den här novellen har varit gifta bara några dagar. Men frågan är om det inte är någon annan som är den verklige huvudpersonen, nämligen hennes före detta. Det är förstås inte alldeles lyckat att de är tre i äktenskapet, som prinsessan Diana uttryckte det, redan så tidigt. Det är en mycket dialogtung berättelse, vilket kan vara svårt att få till, men den här författaren är förstås fullt kompetent att lösa den knuten.

182. Markus Sköld: Nedstängd

Själv hör jag inte till den generation som lever sitt liv genom gaming, men huvudpersonerna i den här novellen gör det - fullt ut, kan man konstatera. Det är nog mer intressant lyssning för den som kan relatera till det fenomenet mer än jag, men det är ändå en berättelse som griper tag och har något som utmärker den på ett positivt sätt.

181. Boel Bermann: Exet

Förr kunde rysarnoveller innehålla anonyma brev med bokstäver klippta ur dagstidningar. Nu har rysandet, som i den här novellen, flyttat till sociala medier, som kan användas för asociala syften. Förutom att det stundvis känns som ett namedroppande av olika plattformar är detta en snitsig novell med viss rysarkänsla trots att det utspelar sig på sommaren.

180. Markus Sköld: Nästan som jag

I den framtid som skildras i den här novellen kan man skaffa tjänstefolk i form av robotar, mycket naturtrogna, men det är förstås inte bara tjänstefolk som kan förekomma i den formen, utan möjligen även andra. Kanske är det rentav så att man inte kan vara säker på att de man tror är samma gamla människor som vanligt faktiskt är det. Idén hade hållit för en längre berättelse, tror jag.

179. Margareta Lindholm: Skogen

Margareta Lindholm stiftade jag bekantskap med första gången i en radionovell förra året. Huvudpersonerna där, syskonen Maria och Bror, är huvudpersoner också i den här kortromanen, som utspelar sig senare, men är skriven tidigare och utkommen 2010.

Syskonen är i mogen ålder, gamla nog att känna sig förbigångna av en ny tid, men inte tillräckligt gamla för att sluta vara verksamma. Därvidlag påminner de inte så lite om skomakaren och hans syster i Slas' Vem älskar Yngve Frej. Maria och Bror bor på en arrenderad skogsfastighet, där de har vuxit upp, och där först deras föräldrar och sedan de själva har skött skogen åt "Kyrkan", som nu har sålt alltihop. Syskonen måste alltså flytta, eftersom en ny, privat ägare ska komma till. Kortromanen består av Marias dagboksanteckningar under ett halvår, från midvinter till försommar, och handlar både om deras oro inför det oundvikliga och om praktiska göromål som att ta sig in till samhället och uträtta ärenden.

Formen med dagboksanteckningar gör det naturligt med en viss ordknapphet, som i det här fallet är till fördel för boken. Det är en historia som griper tag, inte minst eftersom den inte ältas om och om igen, utan man får själv sluta sig till vad syskonen ägnar dagarna åt i sina ömsom uppgivna, ömsom trotsiga tankar och samtal, som bara blir enstaka meningar i Marias dagbok. Har man dessutom haft äldre släktingar som samlat saker på vind och i stall, där djuren för länge sedan försvunnit, är det stark igenkänning i uppgivenheten inför att flytta till en lägenhet. Utan radionovellen hade jag aldrig hittat den här boken, och det hade verkligen varit synd.

178. Boel Bermann: Streamaren

För mig är det helt oförståeligt hur många som redan idag kan leva på att dela med sig av sitt liv i sociala medier, och här skruvas det ett halvt varv till i en obestämd framtid. Det är ingen avundsvärd tillvaro, vilket gör mig något skadeglad. Kanske är den kvart det tar lite för kort tid för att man ska hinna få sympati för streamaren i fråga.

177. Markus Sköld: Syrran

Under rubriken Mörk framtid har Storytel samlat tio noveller på temat, ja just det, framtid. Här handlar det om vad man kan tänka sig att mobiltelefoner kan assistera med i en relativt nära framtid, kanske redan nu, om man läte dem. Det är ingen hejd på vad huvudpersonens nya smarta telefon kan ge goda råd om, och hade den varit en kompis hade man bett den hålla klaffen. Det allra mest retliga är väl att den verkar ha rätt.

176. Bröderna Grimm: Stadsmusikanterna i Göteborg

Det här ligger utanför det jag vanligen lyssnar på, men när inläsningen är av Ernst-Hugo Järegård kan man gärna ägna en kvart åt den här sagan. Han gör förstås som han alltid gör, gestaltar mer än läser texten, och framställer även andra ljud - djurens, förstås, men också sådana som uppstår när man äter, flämtar eller är rädd. Bröderna Grimms original handlar förstås om Bremen; jag vet inte riktigt varför den är omplanterad till svensk miljö, men rövarna kan därmed tala skånska.

175. Alex Bennheden: Ladan brann och morsan dansade till Ricky Martin

Någon gång blir man glatt överraskad av en bok, och inte bara för att man inte hade några förväntningar att tala om. För att vara alldeles uppriktig var det inte något annat än titeln som fick mig att markera den här i min ljudbokstjänst. Titeln säger något, men verkligen inte allt, om innehållet.

Det handlar om Erik, som är tonåring i Falkenberg sommaren 1998, har sommarjobb som diskare på restaurang och i övrigt hänger med sina kompisar Ibbe (Ibrahim) och Johan, och gör sådant som tonåringar gör. Det hade kunnat bli klyschigt med tonårsfylla, tonårshångel och tonårsangst, men det är något med Eriks berättande som lyfter historien över det vanliga. Han - eller om det är författaren - har en blick för det humoristiska i tillvaron, utan att det jobbiga för den skull viftas undan. Redan i en prolog får man reda på att sommaren inte blir lyckad på alla sätt, även om det inte framgår exakt hur. Och skildringen av huvudpersonernas vänskap är riktigt väl fångad.

Själv är jag något decennium äldre än gänget, så jag var inte tonåring just 1998, när det stora som hände var fotbolls-VM i Frankrike - dock utan Sveriges medverkan - och Ricky Martins "La Copa de la Vida" var årets sommarplåga, både på radion hemma och på utomhusdiscon i sommarstaden. Men det är ändå stor igenkänning i många detaljer, och säkert ännu mer så för den som har någon relation till Falkenberg. Får man önska sig något är det att författaren skriver mer, och gärna om vuxna.

174. Christina Olséni och Micke Hansen: Herre på Täppan

Det här är fjärde boken om Ester Karlsson i bostadsrättsföreningen Lärkan på Sandgatan i Lund. Genom sin syster (och granne) Barbro med maken Arne, som har skaffat kolonilott, kommer hon i kontakt med det helt autentiska Täppan i södra Lund, där det - förstås, frestas man säga - ligger ett lik på grusgången redan ett par dagar efter att hon satt sin fot där första gången.

Jag har uppskattat de här böckerna tidigare, men frågan är om det inte kantrar över den här gången och blir för mycket fars i förhållande till deckarinslaget. Att man ska få information så att man kan lösa gåtan ska man kanske inte vänta sig, men här tror jag dessutom att det är ett par förutsättningar som är fel för att mördarens motiv alls ska vara ett motiv. Och om mördaren har missuppfattat det borde det i varje fall ha kommenterats.

Karaktärerna är delvis återkommande, men Ester är något nertonad jämfört med tidigare. Svågern Arne är däremot snarare mer tillskruvad som snål, sur och hypokondrisk, till sådan grad att man undrar varför Barbro stannar hos honom. Även en del av de övriga kolonisterna är mer karikatyrer än trovärdiga gestalter, men det hör möjligen till genren.

Vad som ändå får mig att fundera på om det inte får räcka med Ester Karlsson för min del är att den här delen är dåligt korrekturläst, inte bara språkligt, utan jag tror också att det på ett par ställen står fel namn på agerande personer. Och på sidan 313 prövar den språkliga nymodigheten mitt tålamod alltför mycket: "Har du bjudit Roland på dem där?"

173. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Kalabalik i lingonserien

Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK - som jag har läst, men först i vuxen ålder - blev både tecknad serie, publicerad i tidningen Buster, och TV-serie, som jag inte tror att jag såg när den kom på åttiotalet, utan först senare. Nu samlas serierna i tjocka volymer, som det planeras fyra av, om jag förstår det rätt, och man kan inte annat än säga att de är påkostade, med klotrygg och trådbindning. Men generationen som läste Buster har ju vuxit till sig och gjort karriär och kan ha råd att kosta på sig det här.

Historien är välkänd - den lilla fotbollsklubben i nordvästra Skåne som harvar i division 5 med spelare som sparkar motståndarna på benen och super till efter matcherna, men som år för år förvandlas till något annat och mer framgångsrikt. Det börjar med att den gamle landslagsspelaren Bagarn Olsson, som jag inte tror att man någonsin får ett förnamn på, tar över ett kafé i Åshöjden, börjar träna laget och dessutom blir ordförande:

(Det märks av priserna att det är ett tag sedan, men mer om det nedan.)

Centrala i lagbygget är de två tonåriga fosterbröderna Jorma och Edward Engmark, som oftast benämns styvbröder, den något mindre framträdande Björn Backe, och Hitte-Joel, som flyttar från sin destruktiva hemmiljö och in hos Bagarn, när han blir målvakt i laget:

Vid sidan av bollklubben har Bagarn också andra planer för ortens utveckling:

Hans samtalspartner på bilden ovan är Blåbärskungen, Edwards och Jormas fosterfar (samt Edwards farfar), som äger det mesta på orten, ber bordsbön och är ointresserad av fotboll, utom när han själv kan tjäna något på att det går bra för laget. Han är nog den mest intressanta karaktären i berättelsen, en närmast gåtfull man, som ingen kommer in på livet, allra minst fostersönerna. Att jag tycker så kan bero på att jag inte är så intresserad av fotboll, men även för oss finns det en historia som fängslar, nämligen den om samhällets utveckling och maktspelet däromkring.

Max Lundgrens böcker kom ut mellan 1967 och 1971, men utspelar sig tio eller femton år tidigare. Det framgår om inte annat av att Jorma, omkring femton år gammal när det börjar, är krigsbarn från Finland. (Den europaväg som byggs blev i verklighetens Åshöjden, Åsljunga, klar 1955. Det stämmer också med Max Lundgrens egen ålder när han som ung tillbringade somrarna där.) Serien började publiceras 1975, och i den är tidsmarkörerna mindre tydliga. Det är nog dåtid i förhållande till publiceringen, men kanske inte så avlägsen som i böckerna. Men så förekommer det spelare som heter Algot och Sjunne, och det gjorde det knappast efter femtiotalet.

Inte bara Åsljunga finns med lätt maskerat. Pojkarna cyklar till skolan i grannorten Örkelhöjden, och när laget spelar i femman möter de Stridsvig (Stidsvig), Vidinge (Kvidinge) och Brännby (Brunnby).

Till en början är jag inte så imponerad av Reijo Stävenborgs (då med efternamnet Piippo) teckningar, utan tycker att de är adekvata, men vare sig mer eller mindre. Sedan växer de, och framför allt är han bra på att med små medel teckna skillnaderna hos spelarna, utanför och på plan:



och allra mest rörelserna i bild:



vilket inte är så dumt i en serie som i varje fall på ytan handlar om fotboll. Under ytan handlar den om mycket annat.

172. Jonas Karlsson: Nya människor i fel ordning

Efter några romaner är Jonas Karlsson här tillbaka där hans författarskap började med Det andra målet, det vill säga med noveller som på ett snyggt sätt knyts samman genom att olika gestalter går in och ut i varandras liv. Någon huvudperson från en novell är biperson i en annan, och det gäller att vara uppmärksam för att inte missa de poängerna. Särskilt gäller det förstås när man lyssnar, som jag har gjort, och har svårare att bläddra tillbaka för att kolla om inte X:s bror hette Y - eller dylikt. Men det problemet uppvägs mer än väl genom att man får ta del av författarens egen inläsning, som visar att han också är skådespelare, utan att han för den skull läser som Ernst-Hugo Järegård, vilket man ju inte heller önskar sig varje gång.

Trots att det ofta handlar om personer som inte har det helt lätt i tillvaron saknas inte humor. Det handlar inte om situationskomik, snarare att författaren har blick för livets absurda sidor, och ibland skruvar dem ett halvt varv extra för effektens skull. Någon kan fastna i tankar som tar en halvtimme att lyssna på i ljudboksform, fast förloppet som skildras bara tar några sekunder. Någon annan kan försöka sälja en ärvd sommarstuga utan att anlita mäklare eftersom han själv känner så många som behöver en sommarstuga. Någon tredje bestämmer sig för att stanna hemma från jobbet en dag utan att meddela sig. Det kan tyckas banalt när det återberättas, men blir allt annat än det i den här versionen.

Det är något med Jonas Karlssons böcker som gör att de inte påminner om mycket annat. Kanske är det just det mycket avskalade som lämnar kvar något som vi normalt inte ser så noga - en miljö, en personlighet eller en episod. Fastän det är så absurt ibland är det också hög igenkänningsfaktor. Det är bara att hoppas att han hinner skriva mer mellan allt annat han ägnar sig åt.

171. Liza Marklund: Polcirkeln

Någon hel bok av Liza Marklund har jag inte läst tidigare - jag var inte alls med i starten av hennes deckarserie om Annika Bengtzon, och efter ett tag kändes det som om den hade vuxit så att det blev ett stort projekt om man skulle börja med den. Nu återkommer hon alltså till genren. Det här anges vara första boken i en trilogi, som är helt fristående från hennes tidigare böcker. Jag fick ögonen på den först genom podden Deckardårarna (finns där poddar finns, som det brukar heta), sedan på bibliotekets hylla med korttidslån. Det snygga omslaget av Amanda Aspeborg är därmed något påverkat av en klisterdekal, men man får tänka sig hur det skulle vara utan.

Polcirkeln är namnet på en bokcirkel med fem flickor, eller så småningom unga kvinnor, som inleds redan när de går i sjuan, inom ramen för "fritt valt arbete" - en tidsmarkör så god som någon. När den här historiens ena lager utspelar sig, våren och sommaren 1980, har de hunnit fram till andra året på gymnasiet, och har inte riktigt samma nära relation som innan, men de ses ändå en gång i månaden i en lånad lokal på biblioteket (se omslaget ovan). Det andra lagret av boken utspelar sig kring jul 2019, när en kropp hittas ingjuten i en bro som behöver byggas om. Av allt att döma har den legat där sedan 1980, när bron byggdes - och en av bokcirkelns medlemmar försvann. Den händelsen har förstås påverkat såväl de fyra kvarvarande som ett antal familjer och resten av bygden.

Det är inte bara skoltillvaron som fungerar som tidsmarkör i berättelsen. I de avsnitt som utspelar sig 1980 är det tugggummin och jeans av då kända märken - tror jag, jag är lite för ung för att vara säker - och 2019 är det poddar och shiraz, förutom att en av cirkeldeltagarna har hunnit bli sverigedemokrat. Ibland tar sådana inslag i skönlitteratur över för mycket, men här tycker jag att det genomgående balanserar på rätt sida om gränsen. Bara det att jag tycker att det fungerar, trots att jag inte har tonårsminnen av 1980, är ett gott betyg.

Historien berättas på ett skickligt sätt, där var och en av de fem står i fokus i varsitt avsnitt, dels i dåtid, dels i nutid, och de böcker de har valt till cirkeln är ett viktigt inslag. Jag har inte läst alla de fem verk som de hinner med, men det framgår så mycket som att de inte är slumpmässigt valda av författaren, utan fyller sin funktion som ledtrådar till gåtans lösning.

Förutom själva kompositionen är annars miljön det jag uppskattar mest. Det utspelar sig i det fiktiva Stenträsk i norra Norrlands inland. Ett insprängt faktaavsnitt placerar in staden - inte byn, det är noga! - mellan Piteå och Jokkmokk, förhållandevis exakt med tanke på hur fiktivt det är. Skillnaderna i årstid mellan dåtidens sommar och nutidens vinter gör att det kan bli både midnattssol och polarnatt. Det är också intressant med något skönlitterärt från den här delen av Sverige där det faktiskt levs stadsliv och inte i någon större utsträckning friluftsliv.

Nu verkar det kanske som om jag inte har så höga tankar om själva gåtan, men så är det inte. Den bygger på förutsättningar som inte är uppenbara, och liksom hos själva Agatha Christie måste man läsa noga för att inte förledas att tro att man har fått reda på något som man faktiskt bara själv har förutsatt. Det har läsaren gemensamt med polisen under ledning av en gammal bekant/vän/pojkvän till Polcirkelns deltagare, men jag tycker ändå att han kommer ifrån utredningen med hedern i behåll, liksom författaren verkligen gör.

170. Olivia Bergdahl: Barnet. En sonettkrans

Det är mycket som ska stämma i en sonettkrans. Varje sonett har fjorton rader med en rimflätning enligt mönstret ABBA ABBA CDE CDE. Hela sonettkransen ska bestå av femton sonetter, där den sista raden i var och en också är den första i nästa sonett. Den femtonde sonetten består av förstaraderna från de övriga fjorton (vilket innebär att rad 1 i den första sonetten är rad 14 i den fjortonde och därmed också rad 1 i den femtonde, eller om orsakssambandet ska ses omvänt där). Och så ska det förstås bli någon sorts innehållslig mening i detta. Det känns som skrivandets motsvarighet till att gravera frimärken - formatet är minimalt, det krävs enorm detaljomsorg och skärpa, och minsta misstag gör att man måste börja om.

Det är alltså imponerande bara att få ihop formatet, och det får Olivia Bergdahl utan minsta anmärkning. Innehållet är också bra, när det skildrar barnets tillvaro med den lilla begränsade världen, framtidsdrömmarna som växer efter hand och de störningar som finns av den harmoniska tillvaron. Hon lyckas till och med få till viss intertextualitet med rader som

de vuxna sa: vad ska du bli när du blir stor?

och vi sa: sjöman! och cowboy! musiker! artist!

och

(eller ren som en blomma, skygg som en hind)

men det finns andra fina rader, som

alltid samma livboj som det står trygg-hansa på

och 

rent objektivt betraktat ett bra fotografi

eller

då är det som att havet tar fart i göta älv

som placerar in sonetterna geografiskt tillsammans med bland annat Masthuggstorget och Älvsborgsbron.

Utmaningen, kan jag tänka mig, är att faktiskt få en sonettkrans att säga något och inte bara bli en teknisk uppvisning. Jag tycker att det lyckas, men är ändå mest imponerad av det tekniska.

169. Valter Ersson: EWK ser på Sverige

Det är ingen tvekan om att Ewert Karlsson, signaturen EWK, var en av Sveriges skickligaste karikatyrtecknare, men den idolisering han ägnas i den inledande fjärdedelen av den här boken blir i längden en smula ansträngande. Behållningen är i stället de kommenterade teckningar som utgår bokens övriga tre fjärdedelar.

Det går förstås inte att välja bara en enda teckning som exempel, men om man ändå ska göra det får det blir den här, där han noterar de då aktuella partiledarnas ideologiska bakgrund:

Från vänster är det Socialdemokraternas Tage Erlander, Högerpartiets (numera Moderaternas) Jarl Hjalmarson, Folkpartiets (numera Liberalernas) Bertil Ohlin, och så Centerpartiets Gunnar Hedlund, som verkar vara sin egen ideologi.

168. Mats Jonsson: När vi var samer

Mats Jonssons dokumentation i serieform av det egna livet har haft olika inriktning både tidsmässigt och tematiskt. Jag har heller inte läst honom helt kronologiskt, så för min del har bilden fyllts i efter hand en aning slumpmässigt. Den här volymen är på över 300 sidor och det mest gedigna han har gjort, inte bara på grund av omfånget, utan också innehållsligt.

Berättelsen börjar redan vid inlandsisen:



och har sina vindlande vägar fram till nutid. Den röda tråden är att Mats med stigande ålder, och inte minst faderskap, har intresserat sig mer för sin samiska släktbakgrund, och den i sin tur gör honom intresserad av den samiska historien i allmänhet. Det kan på goda grunder sägas att det inte går att förstå den samiska släktens historia utan att veta något om det större perspektivet. 

Hans farfar var skogssame, en grupp som blivit i stort sett förbisedd i den svenska historieskrivningen. De är inte heller de arketypiska samer, fjällsamer, som visserligen inte har gått fria från orättvisor, men ändå inte kommit i oförskylld konflikt med majoritetssamhället på samma sätt. Skogssamerna råkade illa ut eftersom de var i vägen när det norrländska inlandet behövdes för ekonomisk vinning, kan man lite för kortfattat sammanfatta det.

Den röda tråden är alltså egentligen två - dels hur Mats tar reda på hur samernas, och särskilt skogssamernas, historia har sett ut, dels hur hans egen släkts historia är en del av den. Det finns en del bevarade handlingar, som ändå tyder på att farfadern inte velat helt frigöra sig från sin bakgrund, och det är ett material som jag som släktforskare gärna hade sett fler spår av i själva serieromanen. Men det finns också mängder med material om det samiska genom tiderna, låt vara att de ofta har skildrats av  svenskarna. Just den dubbelheten, att Mats själv inte vuxit upp med tillgång till den samiska kulturen, utan närmar sig det utifrån, är nog det som gör den här skildringen alldeles unik. Man kunde möjligen tänka sig en annan serieskapare göra något om samer - fast det är knappt - men ingen annan skulle ha den familjeanknytning som gör det intressant. Och vilken tur att han har hunnit göra den medan tid var:

Själv är jag uppvuxen och boende i en helt annan del av landet, nästan så långt bort man kan komma från samer i Sverige, och har som de flesta en mycket begränsad kunskap om dem. Skogssamer hade jag nog inte hört talas om tidigare, men det delar jag med många, även med Mats, trots att han alltså har dem på bara ett par generationers avstånd. I det perspektivet är det en högst värdefull insats han gör.

Det här är inte den serieroman som går till historien för sitt nyskapande bildspråk; snarare är Mats Jonsson både lik sig själv och ett antal föregångare i genren. Men den liknar ingenting annat jag har läst när det kommer till innehållet, och den är ett fascinerade vittnesbörd om vad seriemediet kan användas till.

Mats Jonsson har också varit både i Babel och i Go'kväll och talat om boken och det samiska, och båda samtalen kan rekommenderas.

167. P. G. Wodehouse: Something Fresh

Wodehouse är kanske numera mest känd för böckerna om Jeeves och Wooster, men han skrev mycket annat också, och på andra plats kommer nog den serie böcker som utspelar sig på slottet Blandings. Detta är den första av dem, och jag tror faktiskt inte att jag har läst den innan. (Det gör inte så mycket vilken ordning man läser Wodehouse i, för alla historierna är mer eller mindre likadana och det finns inte antydan till någon karaktärsutveckling.)

Det är något av ett dårhus man hamnar på, men det dröjer ända till ungefär halva boken innan de centrala karaktärerna kommer till Blandings från London. Då dröjer det å andra sidan inte länge förrän man får stifta bekantskap med the green baize door, denna ikoniska gräns mellan tjänstefolkets och herrskapets domäner. Här får man vara med både upstairs och downstairs, men varför det är så är något av en spoiler, så det säger jag inget om.

Det finns en del karaktärsdrag hos slottets ägare lord Emsworth som ännu inte har materialiserat sig, till exempel hans hängivenhet för prissuggan Dronningen av Blandings. Här är han mest intresserad av trädgårdsskötsel, även om han förstås har en stor stab tjänare för det - också. För det är iögonfallande hur enormt mycket folk det går åt för att han och hans familj ska kunna leva sitt sysslolösa liv i salongerna, och bjuda in sina lika sysslolösa släktingar som går och drar i veckor. Inte konstigt att många av dem har tid över till intrigen i en roman. Huvudspåret i den handlar om att lordens son, den enfaldige med godhjärtade Freddie, ska gifta sig med en amerikanska, dotter till en miljonär, praktiskt nog.

Som sagt, mycket är detsamma vilken bok man än väljer av Wodehouse. Man känner igen de återkommande motsättningarna mellan England och USA, mellan tjänstefolk och herrskap, och inte minst mellan män och kvinnor. Jag har inte tänkt på det tidigare, men kvinnorna är generellt betydligt mer kapabla och handlingskraftiga än männen, som påfallande ofta är obeslutsamma och/eller oförmögna att utföra minsta lilla.

Det vore ju inte engelsk skönlitteratur om man inte finge tillfälle att googla ett par saker för att bli mer allmänbildad. Jag har nu lärt mig om George Robey och Indian clubs.