22. Peter K. Andersson: Den halshuggna giraffen

Det är närmast standard i kriminalgenren att det ska handla om mord och mordutredning, låt vara att den senare kan skötas av någon annan än polisen om det är motiverat. Men här är det ett försvinnande som är det centrala i intrigen, och det blir faktiskt lika spännande som många traditionella deckare.

Erik Olsson är inspektor vid järnvägen och reser runt och inspekterar spår i Skåne. Just när det börjar är han sjukskriven, och dessutom försvunnen. Hans mor har polisanmält det, men det gjordes knappast stora insatser för att hitta honom, så hon vänder sig till privatdetektiven Urban Krook. Han gör vad han kan för att få en uppfattning om Olsson och var denne kan hålla hus, men det är verkligen inte lätt. Ju mer Krook gräver och ju fler personer han träffar, desto mer undflyende blir intrycket av den försvunne. Förutom att det finns så lite att gå på träffar han på några småsaker som förbryllar honom. En av dem är titelns giraff, en sönderslagen porslinsfigur som återfinns i den försvunnes annars synnerligen prydliga lägenhet.

Händelserna utspelar sig omkring 1950 och det är en fin tidsatmosfär i miljön. Malmö är fortfarande en arbetarstad med ölcaféer och småbutiker i varje gathörn, och Krook får göra nedslag i det numera rivna Lugnet och det numera uppfräschade Gamla Väster. Dessutom reser han till Helsingborg och går på namngivet, fortfarande existerande konditori. Det är inte rafflande, men spännande ändå på sitt stillsamma sätt. Dessutom är det här och var ganska roligt med bisarra inslag i form av originella bikaraktärer som man hade unnat en egen intrig - fast då är väl risken att man hade tröttnat på dem.

Jag hade modesta förväntningar på den här boken, men de överträffades med råge.

23. Hanna Hellquist: Karlstad Zoologiska

Hanna Hellquist var jag obekant med tills hon dök upp i På spåret, där hon i skrivande stund har kvalificerat sig för final. Men det säger mer om mig än om henne, för hon är flitig medverkande i många mediesammanhang, och så har hon skrivit den här boken. Den kom redan 2009 första gången, men är nu färsk som ljudbok i hennes egen inläsning.

Här skriver hon om sin uppväxt, enkannerligen sin pappa och hans ovanligt omfattande djurhållning. De har allt utom vanliga bondgårdsdjur - det är hundar och katter, ormar och sköldpaddor, undulater och parakiter, akvarier och terrarier och en del vilda djur som man nog inte får hålla som privatperson. Men hennes pappa har överhuvudtaget en fri inställning till det här med regler och lagar, oavsett om det handlar om sådant som staten har bestämt eller om det är andra regler som handlar om det förväntade i mänskligt umgänge. Hade han varit en romankaraktär hade man sagt att han var alldeles för överdriven för att vara trovärdig.

Det är korta kapitel och blir ibland lite för episodiskt och splittrat, men det kan finnas en medveten tanke med det. Plötsligt är det nittiotal och det smugglas sköldpaddor från Greklandschartern, sedan är det något annat. Ungefär så verkar det ha varit med pappan också, att han har gått ut och in i Hannas liv lite som det har passat honom. Det är ingen tvekan om att deras relation har varit sammansatt i alldeles ovanligt hög grad även för att handla om en förälder och ett barn, som ju alltid rymmer ett mått av dynamik.

Mitt i all autofiktion som jag är skäligen ointresserad av är detta en liten biografipärla. Hon berättar om en tillvaro som inte påminner om någon annan, och som verkligen inte bara är idyll. Synen på djuren är inte bara att de är familjemedlemmar som är till för sällskap, utan det är en strid ström av djur ut och in i olika sammanhang, inte bara för att pappan en tid driver zoohandel. Om man ska önska något vore det en varningstext: "Observera att djur kommer att dö i denna bok."

21. Markus Åberg: Glaskartorna

En novell som är det första från ett förlag som ska ge ut e-noveller gratis, det skulle kunna bli hur som helst. Men den här är faktiskt riktigt bra. Det börjar lovande med ett antikvariatsbesök med inköp av en diktsamling, och leder vidare till poeten i fråga. Det är förstås mycket som talar till en publik som läser, går på antikvariat, besöker poesifestivaler och annat sådant. Men det finns också en antydan till ett mysterium, som gör det riktigt spännande och faktiskt överraskade mig. Ibland hittar man små pärlor där man minst anar det.

20. Vilhelm Moberg: Raskens

Efter TV-serien med Sven Wollter som den indelte soldaten Rask har nog många bilden av honom på näthinnan, och boken har kommit något i skymundan. Men den är verkligen värd att läsa för sin egen skull, fast den i år fyller 95, och utspelar sig några decennier innan den skrevs.

Man får följa Rask ända från hans tid som dräng, det vill säga innan han har fått sitt soldatnamn, genom hela livet, om spoilern ursäktas. Det ställer krav på författaren vad gäller urvalet av händelser som berättas, för man kan förstås inte ta med allt, men man måste ändå ge något mer än bara hur många barn som föds och hur många år det går mellan viktiga händelser. Jag tycker att Moberg lyckas med det här.

Subtiliteternas mästare är han däremot inte. Det är tydligt vem man ska hålla med och inte, och sensmoralen kan man inte missa. Det är den som är skötsam och (relativt) nykter som klarar sig bäst, och den som super och slösar går det illa för. Rasken ska vara glad att han har fått sin Ida till hustru, denna strävsamma och anspråkslösa varelse, och det är han också för det mesta. Av de två är det definitivt hon som är mest sympatiskt skildrad. Rasken själv är alltid lite för envis, lite för stursk och lite för hetsig, men i hans relationer med bönderna omkring ska vi förstås stå på hans sida.

Inläsningen av Magnus Roosman är bra, förutom att någon som skulle ha redigerat bort ett antal omtagningar har missat det. Det är faktiskt inte godtagbart i en kommersiell ljudbok.

19. Marie Aubert: Vuxna människor

Bedrägligt enkel skulle man kunna kalla den här kortromanen som utspelar sig under några dagar i en sommarstuga. Det ligger förmodligen mycken tanke bakom vad som har kommit med och inte, för det är inte så att man egentligen saknar något, även om det bara är ett nedslag i tillvaron hos en familj.

Berättaren, Ida, kommer till den sommarstuga där hon och systern Marthe har tillbringat många somrar. Nu är Marthe den som är där mest, tillsammans med sin relativt nye man och dennes dotter. Systrarna väntar också att deras mor ska komma dit tillsammans med sin nye man. Ida är egentligen mest upptagen av att hon just varit i Sverige och låtit sig bli undersökt för att kunna frysa ner ägg inför en kommande provrörsbefruktning, för hon är singel, men känner att den biologiska klockan tickar på. Just frågan om barn, egna eller andras, är något av det centrala i berättelsen, och det är förstås möjligt att relatera till ur många synvinklar, oavsett om man har egna barn eller inte. Allt löser sig verkligen inte i de här komplicerade relationerna under den tid vi får vara med, men de potentiellt frustrerande förutsättningarna kan man leva med.

18. Inger Christensen: Sommerfugledalen

Någon gång i livet ska jag skriva en sonettkrans. Då får man bilda sig lite genom att se hur andra har gjort, och vad gäller det formella finns det verkligen inget att anmärka på vad gäller det här exemplet. Fjorton sonetter med fjorton rader vardera, sammanflätade genom att sista raden i varje blir den första i nästa, och så den femtonde, "mästersonetten", bildad av alla inledningsraderna, så ska det se ut.

Här handlar det till synes om fjärilar, och jag tror att man kan läsa den här samlingen som jag har gjort, ganska ytligt, och få ut något av bara de naturbilder den innehåller. Men förmodligen finns det också bottnar som jag inte har nått ner till när jag har sett mer på strukturen än symboliken.

17. Röster om Håkan Nesser

Det här är en samling av ett halvdussin artiklar, de flesta ursprungligen föredrag vid en konferens 2005 om Håkan Nessers författarskap. Då bestod det av Van Veeteren-sviten och nio ytterligare verk; nu har han hunnit skriva lika mycket till, bland annat en ny deckarsvit om Gunnar Barbarotti. Det innebär att en del av slutsatserna möjligen inte håller fullt ut längre, men flera av dem gör det, även om man tar hänsyn till hans senare verk. En ny konferens skulle i alla fall inte vara ur vägen, tänker jag mig.

Det handlar förstås om hans påhittade land - Nesserland - där Van Veeteren bedriver sina mordutredningar. Men det blir också tillfälle att fördjupa sig i hur han låter en gåta stå i centrum av en intrig, även när den inte är en traditionell deckare. De båda Kumlaböckena - om de nu är det - Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla - får sitt beskärda utrymme, inte minst den förra och frågan om vem som egentligen är mördaren.

Jag har faktiskt några olästa Nesser-böcker kvar, och det här gav viss lust att ta itu med dem.

16. Jimmy Vulovic: En kort berättelse från Balkan, eller Den sannolika historien om Zastava M57

Den här novellen har ett alldeles speciellt berättarperspektiv, som inte ska förstöras genom att avslöjas. I stället kan man själv läsa novellen här. Det är en historia som visserligen är placerad på Balkan genom titeln, men tyvärr kunde utspela sig på många håll i världen. Perspektivet gör något särskilt och sätter händelserna i ett annat ljus än det vanliga. Det blir både fascinerande och fasansfullt på samma gång.

15. Axel Hellby: Vanlig skit

Med den här separat utgivna novellen introducerar författaren Hundberget, en fiktiv kommun i det existerande Sörmland. Det ska komma omfångsrikare epos om den.

Huvudperson här är en statsminister, namnlös och därmed kanske också fiktiv. Han ägnar sig åt högst vardagliga städbestyr (jämför omslagsbilden), men man får också en del bakgrund om hur det kommer sig att han är där han är - Hundberget alltså, inte Harpsund.

I sitt lilla anspråkslösa format tyckte jag att det här var trevlig läsning med stark detaljnärvaro. Det kan absolut bli intressant att läsa mer om Hundberget vad det lider.

14. Astrid Lindgren: Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult

I Astrid Lindgrens produktion är det här något av en anomali, eftersom det faktiskt är en sann historia. Det handlar om hennes föräldrar, och inte minst deras livslånga kärleksrelation. Som tur är skrev de mycket till varandra innan de gifte sig, och de vykorten och breven finns bevarade. Dessutom var Samuel August en god berättare, så han har försett författaren med muntligt underlag som sedan kommit till nytta. Sedan vore det ju inte Astrid Lindgren om det inte också vore berättat på hennes karaktäristiska sätt, och som vanligt är det en njutning att höra henne läsa själv.

13. Tomas Tranströmer: Den stora gåtan

Det tar en dryg halvtimme att lyssna igenom den här diktsamlingen, och då är uppskattningsvis halva tiden pianomusik. För min del är det här nog inte bästa sättet att ta del av de "förtätade, genomlysta bilder", som nämndes i motiveringen till hans nobelpris, trots att uppläsningen av Krister Henriksson verkligen är utmärkt. Det blir helt enkelt svårt efter en stund att sovra bland intrycken, och de formuleringar som hade behövt smältas sköljs i stället över av nästa dikt. Om något påminner det här - delvis tack vare musiken - om ett antal på varandra följande avsnitt av Dagens dikt. Jag får återkomma till Tranströmer i annan form, tror jag bestämt.

12. Simon Lindgren: Populärkultur. Teorier, metoder och analyser

Det här är inte platsen för professionella recensioner av akademisk kurslitteratur, men eftersom jag faktiskt har läst hela boken har den sin plats här. Den är vad den ger sig ut för att vara, inte minst vad gäller undertiteln, och lämnar den något intryck är det att jag är glad att inte behöva tentera av den på gammaldags sätt, för det är en ganska tät vegetation av namn och begrepp, som jag har ganska svårt att få ordning på. Det kan bero på min ovana vid den här diskursen.

11. Ivar Ahlstedt: Vita tornets hemlighet

Den här andra delen i serien om pojkdetektiven Sigge Flod vet jag att jag hade en gång i tiden, även om just det här exemplaret är införskaffat senare. Men som det brukar vara med den här sortens böcker går det fint att hoppa in var som helst i serien; här finns inte minsta anspelning på äventyren i föregående bok.

Det framgår att det nu är året efter, så Sigge bör ha hunnit fylla tretton. Han sommarjobbar i en lanthandel, både som varubud med cykel och i själva affären, och meningen är att han ska tjäna ihop pengar till en kamera, som ju är deckarens viktigaste hjälpmedel. Det betyder att han befinner sig i Tiarum, såvitt jag förstår fiktivt, men på bussavstånd från hemstaden Eriksvik. I ett replikskifte nämns att det ligger i Småland, och det är också tydligt att det är inåt land från kuststaden. Det här innebär också att hans trogna deckarhund, pudeln Knatten, och kompisen Röret inte är med så mycket, men de dyker upp lagom för att göra viktiga insatser i de sista fyra kapitlen. I stället assisteras Sigge av handlarens yngsta dotter Sissan, en pigg medhjälpare, som fastän hon bara är elva år är snabb i repliken och kavat när det gäller.

Det finns mycket i den här boken som jag minns mycket väl från tidigare läsningar, inte minst det vita tornet som helt saknar dörrar och fönster, men har en kupol överst, som ibland lyser blått. Kanske allra mest fascinerad var jag av det här, när Sigge läser horoskop i veckotidningar (det finns skäl för honom att göra det, fast han annars är så mycket för "rena, klara fakta"):

Jag var själv mer intresserad av astronomi än astrologi, som jag redan då insåg var lurendrejeri, men det var ändå något fascinerande över företeelsen marsian, inte minst att det inte gick att hitta i några uppslagsböcker. Numera inser jag att det är något som är påhittat av författaren för användning i den här boken. Kometen Cargos verkar inte heller finnas i verkligheten.