25. Matthew Costello och Neil Richards: Fool's Gold

Mydworth, där de här korta deckarna utspelar sig, är fiktivt, men i den här delen gör sir Harry Mortimer och hans amerikanska hustru Kat en avstickare, vilket gör att delar av handlingen utspelar sig i Littlehampton på sydkusten. Havet spelar också sin roll för handlingen, och det visar sig att Harry, denne man med många talanger, har ett förflutet även som seglare.

Man lyssnar inte på de här böckerna för att få originella intriger - den här måste betraktas som svag - utan för att få träffa gamla bekanta i några timmar och umgås på ett trivsamt sätt. Här får man vara med både på välgörenhetsauktion och publunch. Det är förresten tur att sir Harry är så fast förankrad i trakten sedan generationer tillbaka, för annars hade han inte kunnat vara så frågvis som han är. Förvånansvärt få säger till honom att inte lägga näsan i blöt, eftersom han trots allt inte är polis. Och när någon gör det är det förstås ett tecken på något.

24. Åsa Schagerström: Urmodern

Det finns en anledning att det kallas "tecknade serier", för bilderna i serier är sällan något annat än tecknade. Men här är något verkligt originellt, nämligen broderade bilder - och text. Det är så originellt att formen tenderar att ställa sig mellan läsaren och innehållet. I varje fall har jag svårt att ta in vad det egentligen handlar om, när jag blir fascinerad av den ena bilden efter den andra. Det kan se ut så här:

 

eller så här:

Texten är närmast mässande i vissa partier, när det handlar om huvudpersonens, urmoderns, ensamhet. Det är ett tankeväckande verk som inte liknar något annat.

23. Ruben Engzell och Susanna Svedjeholm: Boktitelpoesi

Den här samlingen har sitt ursprung i ett instagramkonto som jag hade missat fram till nu. Det verkar vilande, men finns kvar att titta på om man vill. Konceptet är att man tar tre böcker, staplar dem på varandra och genom att läsa på bokryggarna får fram något roligt, absurt eller tankeväckande. Ibland blir det allt detta. I sakens natur ligger att man vill citera massor, men jag nöjer mig med ett par exempel:

Börja med yoga

I värsta fall

Pilates

och

Tragiskt telegram

Den enögda kaninen

Lockad i fällan

Det får räcka. In och läs själva i lagom portioner. Eller börja komponera själva med det ni har i hyllorna.

22. Tommy Sundvall: På äventyr i senkapitalismen

Tre kompisar som drar sig fram på tillfälliga jobb står i centrum för den här serienovellsamlingen, eller om man ska kalla den för en grafisk episodroman. De samlar in elsparkcyklar, gräver gravar och kör till Pajala med ett enda paket. Inte minst det sistnämnda blir ett äventyr för sig.

Det är ibland roligt på ett tramsigt sätt:

men oftare - och med goda skäl - upproriskt och engagerande.

21. H. G. Wells: The Red Room

Det är inte alltid skräcknoveller från förr i tiden skrämmer även i nutid. Den här är ett och ett kvarts sekel gammal ungefär, och det märks. En huvudperson ska övernatta i ett hemsökt rum, och det enda som händer är att stearinljusen slocknar i ungefär samma takt som han hinner tända dem. Nej, inte riktigt, innan dess har han ett samtal med några åldringar som tar hand om huset i fråga, och det hade kunnat bli minst lika läskigt om han hade stannat kvar med dem, tror jag.

20. Lennart Hellsing: Lunch på Klara kyrkogård

Den här mycket avlånga boken kom 2012. Författaren var då nittiotre, men det blev ändå inte hans sista bok, och det finns inget tecken på avmattning här. Snarare känner man mycket väl igen hans ord- och rimglädje, som bäst beskrivs med ett exempel:

Det handlar alltså om Klara kyrkogård i centralaste Stockholm, alldeles i närheten av Hellsings bostad, vilket också framgår på något ställe. Dit kommer folk med sina lunchlådor, men där finns förstås också ett antal kändisar begravda, och de medverkar på sitt vis, förutom andra kändisar med anknytning till Klarakvarteren. Här rimmas på Arendorff, Rudenschöld och Blanche, och läsningen är oavbrutet underhållande.

(Nej, tyvärr, inte alldeles oavbrutet, för på ett ställe skäms produkten av stavningen lärljunge. Det känns oerhört onödigt.)

19. Barry Cunliffe: The Celts. A Very Short Introduction

Den här lilla volymen är såvitt jag kan bedöma en bra introduktion till sitt ämne, även om utrymmet - 145 sidor i litet format - inte tilllåter djupanalys av något. Kelterna är ju numera undanskuffade till Europas västligaste periferi, men fanns en gång spridda över stora delar av västra och centrala Europa, inte bara Gallien, som väl är det vi idag tänker mest på. Ett dilemma är att de inte själva skrev något, utan att det är genom grekiska och romerska författare som vi möter dem, om vi inte tar del av de arkeologiska fynd som har gjorts, men inte heller de talar ju. Själv har jag haft boken som repetition inför en tentamen, och för det fungerar den utmärkt.

18. Norman Russell: An Invitation to Murder

Någon gång fungerar ljudbokstjänstens tips som det är tänkt. Man har lyssnat på något och får tips om något liknande, som visar sig vara bra, rentav bättre än förväntat och/eller det man lyssnade på som genererade tipset.

Scenen för denna mordhistoria är staden Oldminster i grevskapet Oldshire. Det är en fiktiv miljö, men den verkar vara belägen någonstans i södra England, med inte alltför dåliga kommunikationer till London. Oldminster är en småstad, men har i alla fall, förutom en domkyrka som namnet anger, ett antikvariat, en synagoga, en michelinstjärnad restaurang, en nattklubb, en gaybar och en privatdetektivbyrå (samt knarkhandlare). Ett stycke utanför staden finns det obligatoriska lantgodset, som här inte har förvandlats till sjukhem eller konferensanläggning, utan hyser samma adliga familj som har bott där sedan hur länge som helst.

Nuvarande ägaren är tjugonde baron Renfield, och stället heter därmed förstås Renfield Hall. Eftersom det hela utspelar sig 2017 har han inte en downtonabbeysk tjänarstab, utan bara ett äkta par som passar upp på honom, hustrun och den giftasvuxna dottern. Egentligen har han inte råd ens med dem, men skenet måste ju upprätthållas i denna värld av regementsslipsar och titulering.

Det är som synes ett potpurri på ingredienser som många av oss har stött på tidigare i både litteratur och annan fiktion, men det hanteras kompetent och roande. Det förekommer ett par poliser och, som sagt, en detektivbyrå, men det är inte utredarna som spelar största rollen här, utan de ibland helt absurda karaktärer som antingen mördas eller misstänks ha mördat. Det är inte utan att tankarna går till Morden i Midsomer - men sämre förebilder kan man ha. Även där skulle det kunna förekomma gör-det-själv-kit för exorcism eller lorder som riskerar att bli av med sin titel på grund av ett mord på sjuttonhundratalet. Och ingen annanstans än i England skulle en sådan historia kunna placeras med bibehållen trovärdighet, även om jag förstås inte inbillar mig att detta är en realistisk skildring.

17. Maria Adolfsson: Nödvändigt ont

Det fiktiva Doggerland - liksom i tidigare böcker beläget mitt i Nordsjön mellan Danmark och England - har fått en ny polismästare. Jag tror att det innebär att han är högste chef för hela landets polisväsen, och inte bara i huvudstaden Dunker, men det spelar inte så stor roll. Han kommer närmast från tullen, en händelse som ser ut som en tanke - vi får väl se i kommande böcker om han blir något högt uppsatt i den doggerska idrottsrörelsen. Han är som polischefer så ofta är i deckare, inte särskilt insatt i hur polisarbete går till, men angelägen att göra avtryck, som det heter.

Fallet som står i centrum den här gången gäller en uppburen konstnär, som har försvunnit. Han är både vuxen och rimligt frisk, så han har all rätt att hålla sig undan, men familjen, som råkar känna den nye polismästaren, vill ändå ha en polisinsats utan att för den sakens skull göra en officiell anmälan. Det blir Karen Eiken Friis, som hon heter nu som nygift, som får ta sig ut till konstnärens vräkiga residens och försöka ta reda på vad som kan ha hänt. Där finns konstnärens två halvvuxna barn, hans nya unga flickvän och inte mindre än två exfruar. Det artar sig till ett slutna rummet-mysterium, men visar sig ganska snart också ha förgreningar på andra håll på Doggerland.

Det lackar mot jul i den här delen av serien, men innan dess ska det firas midvinter. Det är en av dessa fullkomligt rimliga högtider som doggerländarna firar på sitt traditionella sätt, så att det känns som om landet finns på riktigt. Julen på Doggerland verkar å sin sida påminna mer om den internationella högtiden, som firas medelst inköp av saker som skänks bort.

Det här är inte den bästa boken i serien - det känns som om utredningen trampar vatten i alltför hög grad alltför länge. Det är förstås helt motiverat när det handlar om en försvunnen person och man inte hittar mycket till spår efter honom, men det gör boken baktung. När det väl händer saker är det inget fel på spänningen, ska sägas i rättvisans namn. Det finns en öppning på slutet för att det kan komma åtminstone en bok till, och det ser jag ändå fram emot.

16. Erik Fält: Snövit och de sju färgerna. En studie i färgord, särskilt i de slaviska språken

Färgord är ett närmast klassiskt studieobjekt i lingvistiken, och brukar ofta anses som intressant även av folk som annars inte är särskilt reflekterande över språkliga frågor. Här har slavisten Erik Fält angripit frågan i syfte att studera hur färger uttrycks i de slaviska språken, men också att sätta in de rönen i ett allmänlingvistiskt sammanhang.

På omkring 120 sidor kan man inte vänta sig mer än vad som får plats där. Men det tar bortåt halva sidantalet innan det på allvar kommer att handla om just de slaviska språken - fram dit är det en visserligen givande, men ändå något omständlig genomgång av den tidigare forskningen på området. Sedan blir det etymologi med slavisk tyngdpunkt samt en studie av hur färgadjektiven i Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle har översatts till fem slaviska språk. Det är bland det mest intressanta, men hade kunnat få analyseras mer än vad som görs. Allra sist finns ett kort kapitel om färgadjektiv i internationella hjälpspråk, vilket hänger ganska löst i förhållande till resten, och kanske skulle ha blivit en studie för sig.

Framställningen är inte alldeles vänlig mot en allmänlingvistisk läsare. Det förekommer oöversatta citat på engelska, tyska, franska, ryska, polska, tjeckiska och klassisk grekiska (möjligen fler - jag har inte listat dem systematiskt), och oöversatta exempelord från i stort sett alla slaviska språk. Själv tar jag mig hjälpligt igenom det, men det hade blivit en mer användbar studie om författaren hade tänkt även på den som har mindre förkunskaper.

15. Eva Bexell: Kalabalik hos morfar prosten

Sedan föregående del i den här trilogin har det gått ungefär ett halvår, för nu lackar det mot jul. Barnbarnen Carl och Anton får åka i förväg till morfar prosten och mormor prostinnan i Borgholm, och det hinner förstås hända en hel del på de dagar de tillbringar där innan föräldrarna ansluter och det verkligen blir jul. För det mesta är det lillebror Anton som ställer till det när han är lite för impulsiv och till exempel "lånar" en tax som står kopplad utanför posten. Som vanligt står inläsningen av Margaretha Krook för minst halva upplevelsen.

14. Elly Griffiths: Det låsta rummet

Det här är den fjortonde romanen om rättsosteologen Ruth Galloway och kriminalöverkommissarie Harry Nelson, och det nya här är - pandemin. Det går förstås inte att låta en någorlunda realistisk kriminalroman utspela sig våren 2020 i England utan att ha med smittspridningen och dess påverkan på snart sagt alla samhällsfunktioner. Men det är något dubbelt med just den faktorn, som både höjer och sänker nivån här. Å ena sidan är det väl mycket ältande av hur svårt det är att bedriva distansundervisning - Ruth är ju universitetslektor - samtidigt som dottern Kate fjärrundervisas hemma i stugan vid saltängarna. Å andra sidan är lockdown ett tacksamt sätt för författaren att förklara vissa saker i intrigen som annars hade varit mer svårhanterade. Man lägger ju märke till en enstaka person som är ute och går, om det egentligen inte är tillåtet, men man hade inte lagt märke till en person bland många man möter på en promenad. Och så finns det ju ett helt godtagbart skäl till att ett viktigt vittne kan dö mitt i alltihop, helt bortsett från att Ruths bekantskapskrets påverkas, så som den alltid gör i de här böckerna. Sammanfattningsvis är covid-19 en sorts okontrollerbar naturkraft som påverkar förutsättningarna i handlingen, ungefär som tidvatten eller oväder har haft en tendens att göra i de tidigare böckerna. De faktorerna saknas också här, om jag minns rätt.

Själva handlingen är som vanligt en blandning av ett fynd av gamla ben, som motiverar Ruths inblandning, ett förbryllande brott i nutid, som motiverar Nelsons inblandning, och en försvarlig dos interaktion mellan dem. De har ju den gemensamma dottern Kate, fast Nelson fortfarande är gift på sitt håll, och den historien tror jag att Griffiths kommer att hålla liv i så länge hon fortsätter med den här bokserien. (Det har i alla fall kommit en del till på engelska nyligen, som jag antar är på väg på svenska.) Utmaningen är att hålla liv i den utan konstgjord andning, och där är kanske gränsen nära vid det här laget. De gamla benen motiverar att en del av handlingen förläggs till Norwich och miljön runt dess katedral. Jag har gått omkring där lite med Google maps som vanligt, och det är onekligen en miljö som lockar. Det aktuella brottet är en serie dödsfall som verkar vara självmord, om det inte vore för vissa omständigheter och samband som Nelson har svårt att släppa. Och så knyts det ihop med alla de relationer som vid det här laget finns mellan polishuset och arkeologiska institutionen på det fiktiva University of North Norfolk.

Merparten av läsarna återvänder troligen till de här böckerna för att få se hur det går med de medverkande - inte nödvändigtvis bara Ruth och Nelson, utan också alla runtomkring. Någon gång tidigare har jag beskrivit det som att åka på en årlig återträff med folk man känner väl sedan länge, och så känns det nästan ännu mer den här gången. Den brottsrelaterade delen av handlingen är inte den starkaste som författaren har presterat, och spänningen uppstår nästan inte alls där, utan genom pandemins inflytande, där man vecka för vecka får följa det som nu känns som ganska länge sedan. Jag kommer nog att följa med ett tag till i den här serien, om den inte radikalt förändras, för är det något som den skulle förlora läsare på är det just det.

13. Lene Ask: Hitler, Jesus och farfar

Författaren/tecknaren berättar här om sin jakt på en tysk farfar:

som var i Norge under andra världskriget och sedan inte hördes av:





Hon får ett stipendium för att vistas i Berlin och vara konstnärligt verksam, och det är förstås ett bra tillfälle att försöka reda ut hur det egentligen var. Hennes pappa - alltså det barn som kom till genom förbindelsen - är avliden, och hon har inte längre någon i familjen att fråga. Grävandet drar fram både det ena och det andra i hennes eget förflutna, en uppväxt som präglades mycket av hemhörigheten i en församling av det mer fördömande slaget.

Det är som synes lite ödsligt i bilderna, men det motsvarar den genomgående sinnesstämningen och passar berättelsen. Det är genomgående lätttillgängligt, men utan att alls vara lättviktigt.

12. Elisa Rossholm: Jag sträcker ut handen mot evigheten

Mary Wollstonecraft ska inte presenteras i detalj här, men hon är ihågkommen bland annat som feministisk pionjär och mor till Mary Shelley (som skrev Frankenstein). Men Wollstonecraft skrev också en reseskildring, Letters Written During a Short Residence in Sweden, Norway, and Denmark, som förstås har särskilt intresse för oss svenskar. Här har Elisa Rossholm försett utdrag ur den med bilder i en blandteknik som ibland närmar sig collage.

Någon uppfattning om hur det ser ut kan man få här:

och här:

Det är alltså sparsamt med text, och bilder som också kan kallas sparsmakade. Det speglar möjligen huvudpersonens sinnesstämning som resenär i länder där hon inte kan språket (och nästan ingen kan något språk som hon kan), i sällskap med en treårig dotter och en fransk barnflicka.

Jag blir nyfiken på att läsa originalet, och det är väl på sitt sätt ett gott betyg åt den här versionen. Men om jag kunde begripa hur biblioteken klassificerar - det här ska tydligen vara Hci som i "tecknade serier", fast jag tycker snarare att det är en bilderbok.

11. Sveriges historia för släktforskare

Släktforskare och akademiska historiker har inte alltid funnit varandra, men den här boken är skriven av fyra personer som enligt baksidestexten ska vara både och. Den handlar om sådant som man inte hittar i kyrkböcker och bouppteckningar, men som man kan tänkas undra över när man släktforskar. Det berör i vid mening hur folk levde, och här ryms massor av intressant kunskap. Jag har tio sidor anteckningar sparade, som jag förhoppningsvis ska komma ihåg att gå tillbaka till.

Det är omöjligt att återberätta allt, men några exempel på sådant jag har fastnat för vill jag ändå ge. Det kan handla om vad man åt (vi har ju Historieätarna, men det kan man inte alltid komma åt), hur man reste (det gjorde man mer än vad vi kanske tror idag) eller hur man bodde. Det sistnämnda berodde förstås - som så mycket annat - på vem man var. Ska jag vara kritisk på någon punkt är det kanske att framställningen när den tar sig tillbaka till medeltiden i alltför liten grad handlar om allmogen. Men det är lätt att gå i den fällan, eftersom det är andra grupper som har gjort större avtryck i det bevarade källmaterialet.

Det ryms också en del statistik som jag tror kan vara svår att hitta samlad på det här sättet - och kanske är den inte helt lätttillgänglig här heller när den finns i löpande text. Men jag hade ingen aning om att Falun har varit Sveriges näst största stad, att bara Irland och Norge hade större andel emigrerande än Sverige eller att medellängden för män var 167,5 centimeter 1850. (Min mormors farmors far, som blev soldat något decennium senare, var därmed ungefär medellång, fast jag har tyckt att han var kort.) Allra roligast är historien om Vilhelm Moberg och hans kusiner. Han kom ju själv från en utvandrarbygd i södra Småland, och alla hans föräldrars syskon emigrerade. Alltså växte han upp i tron att "kusiner" var en sorts finare barn som bara fanns i Amerika.