140. Edgar Corvera: Jag heter Josefin nu

Årets sista nummer från Novellen i P1 visade sig vara en repris (eller, som termen lyder i radio, återutsändning) från i mars, när jag hörde den, tydligen utan större entusiasm. Titeln är som synes lätt justerad, men i övrigt tror jag det är samma historia.

Nu har konceptet med en radionovell varannan vecka hållit på en termin, och min samlade uppfattning är fortfarande avvaktande. Jag vill så gärna tycka om det här, men det är för många av novellerna som är för svåra i ljudformat. Det kräver mycket av lyssnaren när perspektiv och personer är vaga eller skiftande, och alltför ofta tappar jag bort mig. Och om man inför 2025 kunde få önska sig något som bara är underhållande och roligt?

Inför årsskiftet kommer här också årets samlade lässtatistik, som vanligt med jämförelse för de nu tolv år som den här bloggen har funnits. Det här har verkligen inte varit något toppår, men inte heller riktigt ett sådant bottenår som 2023.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140

 

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

139. Peter K. Andersson: Bödeln från Jerusalem

Privatdetektiven Urban Krook i Malmö är tillbaka i ett nytt fall med lika fantasieggande titel som de tidigare. Jerusalem i det här sammanhanget är några kvarter i östra delen av Malmös innerstad:

och den karta man får till hjälp är högst motiverad. Dels är det inte alldeles lätt att hänga med när Krook går på jakt i den trånga och vindlande gatorna, dels är det inte möjligt att titta på moderna kartor för att följa med. Kvarteren revs nämligen på sextio- och sjuttiotalen och ersattes till stor del med Caroli City.

Vid den tid den här boken utspelar sig är det ett nergånget område, om än kanske inte så förslummat som det sedan var (eller framställdes) när det skulle rivas. Folk bor i omoderna lägenheter i hus som rymmer inte bara bostäder utan också små verkstäder, butiker och näringsställen. Det har på den här begränsade ytan hittats inte mindre än tre döda kvinnor på kort tid, men det är inte det som gör att Krook får anledning att ta sig till den här delen av Malmö. Nej, han anlitas av en man som påstår sig vara bevakad, rentav förföljd, utan att han förstår varför eller av vem. Det förstår inte Krook heller förrän efter många turer och vändningar.

Det är inte bara jag som tänker på Jack the Ripper på grund av de tre upphittade döda kvinnorna och den ruffiga miljön. Även några av karaktärerna i berättelsen gör den kopplingen, men jag hade gärna sett att vi läsare hade fått känna oss smarta på egen hand.

Det är både spännande och välskrivet, inte bara vad gäller miljöerna. Även själva deckargåtan har kvaliteter som gör att den sticker ut i förhållande till mycket annat. Krook får jobba för sitt arvode, men lyckas också knyta ihop ett antal trådar som nog inte alla trodde hade med varandra att göra. Dessutom är hela intrigen en uppvisning i hur det kollektiva medvetandet kan ta överhanden (med god hjälp av pressen) och skapa något som inte finns, åtminstone inte i den formen.

På insidan av skyddsomslagets främre flik finns förresten det här:

138. Martin Findell: Runes

Det här är en förhållandevis kortfattad introduktion till ämnet runor, och eftersom den är utkommen i England är den också lite skev innehållsmässigt. Det allra mesta runmaterialet är tillkommet i Skandinavien, men här handlar det i ovanligt hög grad om det man har hittat i England. Den som vill ha en heltäckande översikt behöver alltså komplettera, trots att det inte är minsta fel på det som faktiskt finns inom de här pärmarna.

137. Kristian Wedel: Risalamalta

För två år sedan publicerade Göteborgs-Posten den här novellen, som är lika bra som årets. På samma sätt rör den sig i välbekanta Göteborgsmiljöer och består av ett återberättande av något halvgammalt, den här gången från julen 1996. Författaren − eller i varje fall hans alter ego − och en kompis kommer över en låda begagnade böcker på ett antikvariat i Haga, men det är fler som är intresserade av lådan. De blir inbjudna av ett äldre par till en magnifik lägenhet med om möjligt ännu mer magnifika inventarier och får äta sju sorters kakor och så småningom också ris à la Malta. Rätten spelar på ett intressant sätt både huvudroll och biroll, men oavsett hur man väljer att tolka det kommer jag aldrig mer att kunna äta det utan att tänka på den här berättelsen. Nu hoppas jag bara att Kristian Wedel skriver fler noveller, gärna i bokform, för bättre än så här blir det knappast.

136. Kristian Wedel: Vintersmugglare

Många medier har ny julförfattare varje år, men GP verkar ha sin egen krönikör Kristian Wedel som återkommande julnovellist. Eftersom GP är nytt för mig har jag inte läst tidigare års; denna är från 2023. Det handlar om någon som lämnar Göteborg för Mollösund i Bohuslän i syfte att skriva. I stället kommer han i kontakt med Sonja och Barbro, pensionerade barnmorskor med extraknäcket att smuggla finwhisky från Skottland. Det är kul och kompetent i den lättsamma genren, men når inte riktigt samma höjder som årets novell.

135. Amanda Svensson: Solägget

Det förefaller som om huvudpersonen i den här novellen är dement, och det blir en utmaning för både författaren och läsaren. Författaren har säkert gjort ansträngningar för att på ett trovärdigt sätt visa hur en sådan person kan ha det, med tappade ord och tankegångar som inte når sitt mål. För läsaren blir det förstås en viss uppförsbacke att ta sig an en berättelse på de förutsättningarna. Ämnet är viktigt, och jag tror det är kompetent hanterat här, men jag hade önskat mig något mysigare.

134. Kristian Wedel: Fröken Mary

En del av de "specialskrivna" och "exklusiva" julnoveller som olika medier lockar med i dessa dagar känns mer som något författarna har haft i byrålådan och möjligen bearbetat en aning för att anknyta till årstiden och kunna sälja in bättre. Men så är det sannerligen inte med den här novellen ur Göteborgs-Posten av Kristian Wedel. Frågan är om detta inte är årets bästa novell alla kategorier för min del.

Den kan beskrivas som en skröna, utan att därmed vara alltför burlesk. Det handlar om en berättare, möjligen journalist, definitivt Göteborgsbaserad, som träffar på en man på Hotell Eggers' julbord. Nu återberättar journalisten vad han fick reda på vid det tillfället för ganska många år sedan, och själva historien, som handlar om ovanliga fossil, utspelar sig ett antal år dessförinnan. Fastän det händer ganska litet är det oerhört spännande. Formen med några lager av berättarnivåer är potentiellt svår, men jag tror den är ovanligt väl avpassad för det här sammanhanget. Åtminstone i skrivande stund är novellen tillgänglig framför betalväggen, och jag tycker att alla borde läsa den.

133. Ia Genberg: Farsans sista jul

Även om man har cancer och snart ska dö finns det vissa saker man inte ändrar på. Dit hör att vara tomte på julafton. Här finns inte ens längre några småbarn som motiverar tomtandet, men den dödssjuke "farsan", som till och med har hunnit få relativt stora barnbarn, biter ihop och byter om. Vad som händer sedan är något av ett mysterium, både för den anonyma berättaren och för oss läsare. Ibland är ett sådant slut frustrerande, men här fungerar det bättre än något annat hade gjort, tror jag.

132. Tony Samuelsson: En julberättelse

Högläsning på demensboende, kan det vara något? Ja, en gissning är att den som läser julnovell i DN också hör till den kategori som tycker att litteraturen har en funktion att fylla i olika situationer och vid olika tider i livet. Därmed uppskattar man säkert också det initiativ som huvudpersonen i den här berättelsen tar för att stimulera patienterna med Elsie Johansson, Torgny Lindgren med flera. Det undandrar sig min bedömning hur realistiskt det här scenariot faktiskt är, men det blir en novell som alldeles bestämt förmedlar kärlek till litteratur.

131. Pauline Olsson Ghoreishi: The nightmare before Christmas

Att julen inte är underbar för alla, det brukar framgå i de kulturella sammanhang där den skildras. Här påannonseras Sydsvenskans julnovell till och med som "feel bad-historia", vilket absolut visar sig stämma. Vad det är som får huvudpersonen att känna olust inför julen blir klart utsagt ganska långt mot slutet av historien, och kanske är det i lite för hög grad ett grepp som bara används för att få historien att fungera. För mig blir det här mer en uppvisning i berättarteknik än en berättelse.

130. Elin Anna Labba: En julberättelse

Radions julnovell i år är till största delen realistisk, men kombinerar det med att mot slutet, i varje fall i min tolkning, närma sig något övernaturligt. Och det övernaturliga får ju sin laddning av att bryta mot vad som normalt gäller i vår värld; det är inte lika intressant med en värld där allt fungerar helt annorlunda. Huvudpersonen är en kvinna som inte bryr sig så mycket om att det eventuellt är jul, men för oss som lyssnar är det ändå en bakgrund som betyder något. På samma sätt är det med den samiska miljön, som är naturlig för henne och inget att reflektera över, men inte alls vardaglig för många lyssnare, däribland mig. (Det gör också att jag har lite svårt med draget att det förekommer samiska fraser som inte översätts, även om jag inte tror de är avgörande för förståelsen av helheten.)

129. Matthew Costello och Neil Richards: The Lost Man

Mellan morden får sir Harry Mortimer (med ospecificerat arbete i regeringskansliet i London, vilket verkar kräva ytterst lite närvaro från hans sida) och lady Katherine (mer känd som Kat och med förflutet som dotter till en barägare i Brooklyn) ta sig an andra mysterier. Den här gången är det en man som kommer med tåget till Mydworth och visar sig lida av minnesförlust i sådan grad att han inte minns vad han heter, varifrån han kommer eller vad som har hänt honom. En rejäl bula i huvudet har han i alla fall, och ingenstans finns det plats för honom mer än hos Harry och Kat, verkar det som, trots att deras trogna hembiträde varnar dem för att släppa in en så misstänkt individ.

Så länge handlingen rör sig i Mydworth är det lika småstadstrivsamt som vanligt. Sedan för undersökningen dem till London − vi läsare vet på ett mycket tidigt stadium att mannen kommer därifrån − och då blir det mindre trivsamt för alla, inklusive läsarna, faktiskt. Det är något med den här sortens historier som gör att de fungerar bäst i lantligare sammanhang och inte lika bra i London eller andra storstäder som det har försökts med. Jag inser orimligheten i att det i Mydworth skulle inträffa så många brott att de skulle räcka till för den här serien, men det är ändå inte den sortens trovärdighet som vi söker här. Om jag hade något att säga till om skulle jag låta Harry och Kat stanna i Mydworth, möjligen med någon avstickare till annan brittisk avkrok.

128. Martin Engberg: Älgsönerna

Fortfarande tycker jag att Novellen i P1 letar efter sin form och nivå, trots att det här är den nionde sedan det nya konceptet introducerades i början av hösten. Men den här berättelsen är definitivt en av de bästa, fast det är svårt att förklara varför. Varje innehållsreferat skulle få den att verka som något det går tretton på dussinet av, vilket inte alls är fallet. Det får räcka med att det handlar om en mor, som berättar om sina två söner, som likt älgkalvar har försökt frigöra sig och skapa en egen tillvaro. Det finns en olycksbådande underton av att det inte har gått särskilt bra, och den är ytterst väl balanserad. Kanske är det den som lyfter hela historien, funderar jag nu efter lyssningen.

127. Anna Jansson: Vintermåne

Det här är den tredje kortromanen om Gertrud, den pigga nittioåringen i Visby, som återigen av en händelse tar sig an en utredning med benägen hjälp av sin syjunta. Den här gången har hennes son brutit benet och bor därför tillfälligt hemma hos henne, och eftersom han är polis och har tillgång till gamla handlingar är det ganska praktiskt när det handlar om ett försvinnande på sjuttiotalet. Det aktualiseras genom att Gertruds före detta tandläkare har avlidit, samma dag som hon ska till hans son och efterträdare, händelsevis.

Man ska förstås inte vänta sig en realistisk polisdeckare utifrån de här förutsättningarna, och upplösningen är allt annat än verklighetsförankrad. Men det är annars en intrig som absolut håller samman inom sina egna ramar och som faktiskt hade räckt till en normallång roman.

126. Mary Frere: The Blind Man, the Deaf Man and the Donkey

Det finns de mest oförutsägbara alster bland ljudbokstjänstens noveller. Det här är en historia från Indien med starka drag av saga eller fabel, inte minst vad gäller det sensmoralistiska slutet. Innan dess handlar det om en blind och en döv, som har bildat någon sorts kompanjonskap och drar nytta av varandra, men som båda också har en grundläggande misstro mot den andre. (Om det här upplägget ska fungera krävs att den döve kan läsa på läpparna, men det sägs det inget uttryckligt om.)

125. H. G. Wells: The Reconciliation

Om två gamla ovänner träffas i en novell kan man tänka sig att det inte blir så mycket reconciliation, särskilt inte om de super till. Bilden säger något om vad som väntar, även om jag inte uppfattar att de är ombytta till boxningsklädsel. Poängen med den här historien går mig däremot förbi.

124. William Älgebrink: Huset vid Pärlälvens slut

Det här är verkligen något helt annat än mittfårans deckare, där det handlar om en polis som ska bedriva en utredning av ett fall som visar sig ha kopplingar till något i dåtid, samtidigt som hon (som det ofta har blivit numera) ska hantera ett privatliv, påfallande ofta med koppling till fallet. Nej, här får man inget av det. Visserligen är den mest centrala polisen kvinna, men hon ‒ och polisen i övrigt ‒ förekommer så lite att man inte hinner reflektera över hur hon har det utanför förhörsrummet.

I stället får man följa två huvudpersoner, en skolbusschaufför vid namn Dylan och en pojke, kallad Pojken. Det hela utspelar sig i trakterna av Jokkmokk, och det krävs nog verkligt gles glesbygd för att den här intrigen ska fungera. Men det gör den, trots att den tar ut svängarna rejält i förhållande till mittfåran, som sagt. Det är svårt att säga något substantiellt om vad som händer utan att man därmed förstör läsandet för någon, men ett viktigt inslag är de växlande perspektiv man får följa. Därmed får man också insyn i ett psyke som hör till de mer ovanliga ‒ och då finns ju ändå karaktärer som Hannibal Lecter.

En annan ovanlighet är att boken stannar på strax under 200 sidor, men man önskar sig heller inte mer. Snarare är det vad den här historien tål, och trots omfånget bör man nog avsätta någon vecka för läsning, för det här är inget man klarar av att ta sig an i långa sjok. Men jag hoppas och tror att den ändå får många läsare. Nomineringen till Svenska Deckarakademins debutantpris var mycket välförtjänt, säger jag utan att ha läst särskilt många andra debuter i år.

123. Matthew Costello och Neil Richards: Last Train to London

Cherringham ligger någonstans i Cotswolds, det vill säga i sydvästra England, vid Themsens övre lopp. Det är alldeles bestämt en lantlig miljö, även om det förefaller vara en ganska stor by med ganska mycket samhällsservice. I den här femte kortromanen framgår att det finns en urmakare, som också vid sidan av ägnar sig åt dockteater. Granne med hans affär ligger en garnaffär. Att det finns skola har framgått tidigare, men nu spelar den en mer central roll, när urmakaren-dockteatermannen dör knall och fall mitt under en sommaravslutningsfest.

Jack och Sarah har nu blivit ett verkligt radarpar, så att hon får frågor om sin "American friend" när hon dyker upp ensam för att ställa frågor. Jag tycker det är välgörande med två vuxna som klarar av att samarbeta över köns- och kulturgränserna utan att falla in i det gnabbande som förväntas vara roligt, men sällan är det. Det är också välgörande att ingen av dem verkar ha siktet inställt på någon privat parbildning.

Man vet vad man får i den här serien, och det är knappast realistiska polisromaner. Att ett dödsfall av den sort det handlar om här skulle behandlas så av den lokala polisen får man hoppas är helt fiktivt. Likaså hoppas jag att amatördetektiver av Jacks och Sarahs slag i verkligheten är mer benägna att ta hjälp av polisen när det blir allvar. Men det är trivsamt på samma sätt som i Midsomer eller liknande fiktioner från engelska landsbygden, och läsarna verkar ju hålla ut. I skrivande stund är den uppe i 47 stycken, om jag hittar rätt. (Min ljudbokstjänst är allt sämre på att hålla reda på serier och taggningar, så uppgiften lämnas med reservation.)

122. H. G. Wells: The Apple

På en tågresa kan man ju träffa folk man annars aldrig hade kommit i kontakt med. Så är fallet för mr Hinchcliff i den här novellen, där han är på väg till sin första lärartjänst. Hans medpassagerare har ett äpple, som han berättar kommer från kunskapens träd i Edens lustgård. Det finns också en berättelse i berättelsen som förklarar hur äpplet har hamnat i hans ägo. Det finns gott om analyser att hitta på nätet för den som ska skriva en skoluppgift om den här novellen (men jag förordar förstås att alla skriver sina egna uppgifter). Den finns också att läsa i fulltext här.

121. J. M. Evyson: Elefanten i rummet och elva andra berättelser

Det här är en spretig novellsamling, som därmed blir svår att säga något generellt om. Här ryms några stycken bra berättelser, ofta med övernaturligt inslag, samtidigt som det måste konstateras att en del av novellerna inte gör något djupare intryck på mig. Bäst är de som tillåts ta lite utrymme och låta det övernaturliga komma in i vardagen.

120. Flora Wiström: Favoriteleven

Den här novellen är konsekvent berättad ur Inas perspektiv. Hon är trafiklärare och får Joar som elev. Han jobbar på en vägkrog, fast han kallar den för restaurang, och har flyttat tillbaka till småstaden efter några år i Stockholm. Ina är ensamstående med hund efter att hennes sambo har lämnat henne för den storbystade i charken på ICA. Det här hade förmodligen blivit en helt annan novell om den hade berättats ur Joars perspektiv, och faktiskt är det vad jag funderar mest på nu efteråt. Är han lika intresserad av Ina som hon är av honom, och i så fall på vilket sätt?