40. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

För två veckor sedan startade Bokcirkeln i P1 sin läsning av Nalle Puh, som jag tog som förevändning att läsa den på engelska, som jag är rätt säker på att jag inte har gjort tidigare. Jag har sedan hållit farten till avsnitt 2 och 3, vilket var betydligt lättare än för några år sedan när jag skulle försöka hinna med i Anna Karenina (som jag fortfarande inte har läst). Själva boken tror jag mig inte ha något klokt att säga om, som inte redan är sagt på de 89 år som gått sedan den kom ut. Bokcirkeln tyckte jag innehöll intressanta samtal utan att vara det minsta pretto, vilket jag var lite rädd för. (Puh har ju annars lånats till både det ena och det andra på senare år.) Jag har till exempel aldrig tänkt på att Kängu är den enda kvinnliga karaktären.

39. Sven Stolpe: Drottning Kristina. Efter tronavsägelsen

Det har gått ett halvår sedan jag läste första delen om drottning Kristina, och det finns förstås en anledning att det inte har gått fortare. Jag var lite sval till den förra boken och är inte särskilt mycket hetare nu. Det är fortfarande förvånansvärt långsamt och omständligt och alldeles för koncentrerat på drottningens religiösa intressen. När det då i förbigående skymtar förbi att hon försökt bli drottning av såväl Neapel som Polen (dock inte samtidigt, såvitt jag förstår) blir jag inte så lite besviken på att det inte får mer utrymme. Hennes långa resa till Jerusalem får, tror jag, tre rader. Det borde finnas mer intressanta böcker än så här om en så uppenbart intressant person.

38. Stieg Trenter: Ristat i sten

Efter att i flera böcker ha landat på 250-300 sidor är Trenter nu tillbaka på strax under 200, som var en vanlig omfattning på deckare under hans tid. Nu skulle det ju uppfattas som en långnovell, när vanliga deckare ska vara på bortåt 500 sidor. I det här avseendet är jag böjd att tycka att det var bättre förr, inte bara för att det är lätt att få en fin statistik på antalet lästa böcker.

När det hela börjar är det fredagen den 13 juli, och det måste, kan man räkna ut, vara 1951. Annars är det mindre tätt mellan de konkreta tidsmarkörerna än i tidigare delar, men den allmänna tidsatmosfären finns där förstås som vanligt. Harry Friberg har skaffat en ny bil, "en fransk vagn" av det nu sedan länge avsomnade märket Hotchkiss. Den använder han förstås mest för att köra mellan restauranger i Stockholms innerstad (samt att sitta i bilkö).

I de återkommande beskrivningarna av Stockholm fastnar jag den här gången på ett par stycken som jag faktiskt kan placera (utöver sådant som Slussen och Slottet) och relatera till. Vid ett tillfälle på Sveavägen gör Friberg "halt framför hörnfönstret vid Tunnelgatan. Det var en färghandel [...]". Även om huset är rivet och ersatt av ett nyare måste det handla om Olof Palmes mordplats. Promenaden fortsätter in i Brunkebergstunneln, passerar Rönnells antikvariat, som verkar ligga på samma ställe 1951 som nu, och vad Trenter kallar Shellhuset, men som för min generation är mer känt som Öhmans varuhus.

Själva intrigen kommer den här gången mer i bakgrunden än vanligt, tycker jag. Det handlar - förstås - om ett mord, förvecklingar i anslutning till det samt en mängd villospår, vilket verkar vara Trenters verkliga signum. Recensenten Bang citeras på baksidan ha kallat boken "denna fräsande snabba, händelseladdade, mänskligt småtrevliga och käpprätt logiska historia". Jag vet inte om jag identifierar det mänskligt småtrevliga; de flesta har förstås något att dölja och horn i sidan till minst en person utöver offret. Logiskt är det nog, men det är påfallande hur mördare och andra tänker logiskt i synnerligen pressade situationer, för att inte tala om vilket minne för ansikten servitörer och andra har flera veckor efteråt.

Annars lade jag också märke till när det talas om ett Parisbesök där någon varit på kinesisk restaurang och ätit "förbaskat goda smårätter". Det framgår dock inte om det var friterade räkor i sötsur sås eller biff med bambuskott.

Sista ordet går till en ung man som lämnar denna avgörande upplysning: "Saken e oskar - de va inte din brallis."

37. P. D. James: Skallen under huden

Sedan jag läste P D James senast har det tråkiga inträffat att hon har avlidit, 94 år gammal och produktiv till över 90. Jag tröstar mig med att jag ändå har mer än halva hennes produktion kvar, bland annat åtta av hennes fjorton böcker om polisen och poeten Adam Dalgliesh. Vid sidan av honom skrev hon också fem andra romaner, bland annat två om privatdetektiven Cordelia Gray, varav detta är den andra. Efter den här tror jag det är dags att hoppa tillbaka in i sviten om Dalgliesh ett litet tag, för samlingen har fått tillökning.

Cordelias ärvda detektivbyrå går sådär, får man säga. Mest sysslar den med bortsprungna djur, och hennes medhjälpare är inte alltid säkra på att de kan få lön som de ska. Men så får hon ett uppdrag av maken till en känd skådespelerska; Cordelia ska ta hand om posten och se till att skådespelerskan inte nås av de anonyma hotelsebrev som kommit på sistone. Det låter ju inte så svårt, och Cordelia packar väskan för en långhelg på en ö utanför Englands sydkust, där det finns ett slott och en slottsteater, vars ägare har engagerat den hotade aktrisen för en uppsättning.

Kombinationen av en sluten miljö och en liten grupp människor med inbördes spända relationer är förstås som gjord för en riktigt bra mordhistoria, och det blir det också, även om det dröjer ett tag. På något sått lyckas James ändå få spänningen att smyga sig på under den rätt stora del av boken som går innan någon så att säga slår till. Sedan kommer förstås polisen, och Cordelia får fullt upp med att både värja sig från misstankar och göra sig nyttig för sin uppdragsgivare.

Ön har hemliga gångar så man undrar om man är i en Fem-bok, men som tur är påminner ingenting annat om den genren. Den lilla badorten på fastlandet är beskriven så man tänker på TV-klassikern Badliv, men handlingen har, likaså som tur är, ingenting gemensamt med den. En annan liten bonus är att pjäsen som sätts upp på slottsteatern är Hertiginnan av Malfi, som spelar en viss roll i en av mina absoluta favoritdeckare, Agatha Christies Sleeping Murder, på svenska Miss Marples sista fall. (Därifrån är förresten också originaltiteln på James' första bok, Cover Her Face, hämtad.)

P D James kunde minsann det här med att skriva böcker, konstaterar man, igen.

36. Stieg Trenter: Lek, lilla Louise!

Experimentet i föregående bok med att låta Harry Friberg ha sällskap av en annan polis än Vesper Johnson befanns tydligen mindre lyckat, för här är de båda herrarna tillsammans igen. Vesper Johnson knäar och har extrahöga klackar, men stryker nog sin mustasch något mindre ofta än tidigare. Friberg har också hjälp i sina amatörutredningar av sin kamrer på fotofirman, Ture Vikbo, som förekommit lite i marginalen tidigare, men nu får större utrymme, inte minst för sitt fågelskådande. Annars är det sig likt - ett år har gått (det är nu 1950), man placeras i rätt årstid genom blommande körsbärsträd och syrener, och Harry Friberg kör fortfarande sin Hillman. Lite segt tycker jag att det blir när paret Friberg-Hillman förflyttar sig genom Stockholms innerstad, trots att det hade gått fortare att gå ibland, och det hade gett samma möjlighet att beskriva omgivningarna.

En annan tidsmarkör så god som någon är att det går att beställa telefonvakt av Televerket när man ska ut på spaning. Sedan kan man ringa telefonvakten från Anglais och fråga om någon har sökt en, och då frågar telefonvakten "Är det abonnenten själv som frågar?". Och svarar man ja på det så får man reda på om någon har velat ha tag i en.

Titeln anspelar på giljotinens smeknamn "lilla Louise", men det finns praktiskt nog också en misstänkt med samma namn. Vad gäller intrigen tycker jag Trenter den här gången har tagit ett steg tillbaka vad gäller trovärdigheten. Jag tvivlar på att någon skulle göra sig allt detta besvär för det motiv som det gäller. Liksom tidigare reagerar jag på hur osedvanligt gott minne för ansikten och tider många expediter och rockvaktmästare har. Och vilket myller av villospår det är. Hälften kunde vara nog.

35. Åke Ortmark: Den inre cirkeln

I slutet av 60-talet skrev Åke Ortmark två då mycket uppmärksammade böcker, Maktspelet i Sverige och De okända makthavarna. Där behandlar han frågor som regeringsbildning och vilket inflytande de kungliga, storföretagsamheten, militären och journalisterna har på sådant. Här återkommer han till samma frågor i skönlitterär form, vilket jag nog får säga är något mindre lyckat.

Boken är skriven 1972 men utspelar sig tio år senare, i anslutning till valet 1982 och något år därefter. Det är svårt att skriva trovärdiga framtidsskildringar, och inte minst är det svårt att vara trovärdig även inför en läsare som har facit. En fråga som präglade politiken 1972, som "bombningarna i Sydostasien", och som säkert kändes som om den var långt från sin lösning, var stendöd 1982. USA var ute ur Vietnam sedan länge, och demonstrationer på temat kändes mycket avlägsna. På andra sätt kan man däremot som Ortmark träffa rätt, även om det historiskt blir fel, som att valet 1982 leder till en jämviktsriksdag, som blev fallet redan 1973. Lite imponerad är jag också av att så många makthavare i boken har "ficktelefoner" med sig överallt.

Landet styrs av "prinsessregenten", tillförordnad statschef i väntan på att vissa grundlagsändringar ska träda i kraft. En annan huvudperson är den nye biträdande statsministern, en helt ny typ av politiker som inte gått den långa vägen genom "rörelsen" utan snarare utbildats till sin uppgift. Det är nog ingen nyckelroman även om det är svårt att låta bli att leta paralleller mellan bokens politiker och verklighetens.

Själva intrigen har jag däremot svårt att hålla intresset uppe för; det är för många sidospår och trådar som aldrig knyts ihop. Andra halvan av boken (efter ett framtvingat nyval våren 1983) får jag ta mig igenom på ren vilja.

34. Agatha Christie: The Mysterious Mr Quin

Förutom de mest kända Hercule Poirot och miss Marple arbetade Agatha Christie också med en del andra detektiver. Här är tolv noveller om mr Harley Quin samlade. (Han förekommer också i två andra berättelser i en annan samling, Problem at Pollensa Bay and Other Stories.) Mr Quin har egenheten att han egentligen inte bedriver någon egen utredning av de fall han kommer i kontakt med, utan i stället påverkar de andra medverkande, inte minst hans vän mr Satterthwaite, som till sin egen förvåning visar sig kunna reda ut motiv till bortglömda dödsfall och liknande.

Mr Satterthwaite rör sig i de överklassmiljöer som Christie brukar använda. Ibland är han på besök på något gods på den engelska landsbygden, ibland är han på franska Rivieran och någon gång däremellan är han också hemma i London och går på opera eller konstutställning. Mr Quin dyker upp i alla dessa miljöer, men var han bor och vad han gör annars får man inte reda på; det framgår också att inte heller mr Satterthwaite egentligen vet det. Namnet är förstås en lek med "Harlekin", och nästan varje berättelse innehåller en scen där hans ansikte ligger i skugga så det ser ut som om han bär mask, eller där ljuset faller så att hans klädsel ser ut som en harlekindräkt, till exempel genom ett färgat glasfönster.

Berättelserna är från början publicerade i tidskrifter och samlade i bokform efteråt. Det märks här och var genom en del upprepningar av bakgrund och annat, så egentligen vinner nog boken på att inte sträckläsas.

Har man sett Downton Abbey känner man igen ett och annat motiv, till exempel i novellen "The Voice in the Dark". Där gäller det hur viktigt det kan vara med reglerna för hur en adelstitel ärvs och att man inte får glömma att kammarjungfrur kallas för sitt efternamn. Och i en annan novell, "The World's End", har mr Satterthwaite sällskap på en sjöresa av en hertiginna, som verkar vara lite samma sort som Maggie Smiths änkegrevinna:

Jag brukar tycka om Fontanas pocketomslag (se ovan) men här tycker jag nästan Bonniers har lyckats bättre med sin 80-talspocket, i ett suggestivt och tidstypiskt omslag:

33. Gail Carriger: Själlös

Månadens bokcirkelbok var en som jag förmodligen aldrig hade valt själv, och det är ju en del av det roliga med att vara med i ett sådant sammanhang. Jag hade aldrig ens hört termen steampunk, så nu vet ni hur obildad jag är (eller var).

Bland tebrickor och turnyrer i drottning Victorias London finns det i den värld Själlös utspelar sig också vampyrer och varulvar. De har förstås sina alldeles egna förutsättningar för tillvaron, och eftersom det här är första boken av fem går det åt en del tid att klargöra dem. Ibland blir det därför lite långsamt, men ibland är det riktigt roligt. Varulvarna går till exempel på tebjudningar som andra, men när vi vanliga äter kakor tar de en liten skål med rå lever.

Förutom detta är själva historien förhållandevis traditionell med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som råkar ut för en del som hon ibland själv tar sig ur, men ibland också måste ha en karl till hjälp med. Det handlar också lite för mycket om hennes utseende ("dekorativt exotisk") och hennes kläder för att jag ska kunna vara intresserad hela tiden. Med det sagt tycker jag ändå att det är hyfsad underhållning för stunden, och övriga cirkeln var snarare mer positiv än jag.

32. Stieg Trenter: Eld i håg

Det här är väl inte ett av Trenters mest ihågkomna alster, men jag tycker nog inte att den faller ur ramen på mer än ett sätt. Harry Friberg har nämligen inte sällskap av Vesper Johnson, ty kriminalintendenten är i Rio, framgår det av ett telegram alldeles på slutet (förlåt spoilern, men det har inte det minsta med gåtan att göra). I stället får vi en kommissarie Nilsson, snabb att lägga bort titlarna och bli Edvard, och en kommissarie Nicklasson vid Göteborgspolisen, eftersom en del av handlingen är förlagd där. Roligt nog finns där också en polisman vid namn Wallander. Jag saknar nog ändå Vesper Johnson, inte så mycket för hans egen skull som för det samspel mellan honom och Friberg som man har hunnit vänja sig vid.

Det är mer mordbränder än mord, men som vanligt är ingen(ting) vad de(t) verkar hos Trenter. Den här gången är det nästan för många twister på slutet för att det ska passera ens inom genrens ramar. Huset som brinner på omslaget är Mariedal på Kungsholmen i Stockholm, som verkar ligga kvar än, men här får spela rollen av privatbostad, som det inte hade varit på länge ens på Trenters tid (just nu är det augusti 1949). Innan vi kommer dit äts det piggvar på Rosenbad, långt innan det blev regeringskvarter. Men frågan är om inte den tidsmarkör som stannar i minnet hos mig är något som Trenter säkert tyckte var alldeles vardagligt och naturligt, nämligen en räknesticka av märket Darmstadt.

31. Anders Isaksson: Ebbe. Mannen som blev en affär

Anders Isaksson blev väl mest känd för sin mastodontbiografi om Per Albin Hansson, men skrev, som den trogne bloggföljaren minns, också Den politiska adeln. Här är ämnet också socialdemokratiskt och politiskt, nämligen Ebbe Carlsson, både före, under och efter den affär som han fick ge namn åt. Det ger i alla fall mig lite förklaringar till att det kunde gå som det gjorde då. I efterhand verkar det helt osannolikt att polisen skulle låta en bokförläggare på Bonniers ta hand om en del av utredningen, bekostad av handlån från en annan förläggare och försedd med livvakt från polisen och rekommendationsbrev från justitieministern. När man har läst den här boken är det fortfarande osannolikt, men ändå möjligt att förklara med tanke på Ebbe Carlssons bakgrund, personlighet och kontaktnät.