88. Bea Uusma: Expeditionen. Min kärlekshistoria

Det saknas inte böcker om Andréexpeditionen sedan tidigare, så min tanke när den här boken började marknadsföras för någon månad sedan var närmast en undran över varför den behövdes. Sedan visade det sig att den nog kan motiveras.

Bea Uusma verkar ha varit närmast besatt av Andrée sedan 15 år tillbaka. Boken handlar till stor del om hennes resor till Svalbard, varifrån expeditionen utgick, och Vitön, där den slutade, och om hennes efterforskningar i arkiv och samlingar. En annan del är en ganska ordinär sammanfattning av expeditionens ballongfärd, vandring över isen och landstigning på Vitön. Och mellan detta finns det avsnitt med lite konstnärliga ambitioner, som jag förstår det - foton från expeditionen och hennes egna resor, utvalda citat ur expeditionsmedlemmarnas dagböcker arrangerade på nästan tomma sidor och liknande.

Det mest intressanta är förstås hennes egna slutsatser och hur hon når fram till dem genom att arbeta nästan som i en deckare. Ett avsnitt är hennes egen tabell där hon arrangerar alla iakttagelser i dagböckerna under olika rubriker för att få fram mönster vad gäller humör, matvanor etc. Hon gör också en systematisk genomgång av de dödsorsaker som olika tidigare författare fört fram, och har förstås en egen teori om vad det egentligen var som hände.

Om jag har något emot boken är det att den inte riktigt bestämmer sig för vad den ska vara, en faktaspäckad genomgång av allt material om expeditionen eller en mer personlig berättelse om ett mångårigt projekt. Bådadera är intressanta, men ibland tycker jag de krockar med varandra på ett lite för abrupt sätt. Allra bäst tycker jag, av skäl som inte kan förklaras här, om när hon åker med en isbrytare som ska passera Nordpolen: "På Nordpolen är klockan all tid på samma gång. Och om jag går i en liten ring, medsols, runt själva polen kommer jag vid varje varv att komma fram till datumgränsen, och om jag passerar denna punkt hoppar jag bakåt i tiden ett dygn. Jag ser fram emot detta."

87. Raymond Chandler: Den stora sömnen

Jag har aldrig läst Raymond Chandler förr, men han är ett av de största namnen vad gäller hårdkokta deckare, har jag lärt mig på min kurs. Numera är kanske filmerna med Humphrey Bogart som privatdetektiven Philip Marlowe bättre ihågkomna än böckerna, som verkar lite svåra att komma åt. Det här vällästa biblioteksexemplaret var Lunds kommuns enda, till exempel.

Detta är nog inte min favoritgenre inom deckare; jag blir trött på att det ska vara så snärtigt cynisk dialog hela tiden från alla medverkande och på att ingen av dem är särskilt sympatisk. En typisk dialog kan låta så här:

- Är det nån hemma?
- Det ska väl ni veta.
- Varför det?
- Dra åt helvete!
- Det är så där folk får löständer.

Kanske är det mängden av sådan dialog som är mest påfrestande. Marlowe berättar också historien på ungefär samma sätt.

Det hela börjar med att Marlowe blir kontaktad av den åldrige och sjuke general Sternwood, som vill ha hjälp att reda ut vem som idkar utpressning mot en av hans döttrar. Hans andra dotters man är försvunnen, och hon tror att det är ett uppdrag att hitta honom som Marlowe har fått. Intrigen är inte riktigt huvudsaken, och jag har svårt att intressera mig för hur det går och varför. (En historia, möjligen apokryfisk, är att Chandler kontaktades när boken skulle filmas, för att han skulle förklara vem som låg bakom ett av dödsfallen. Han lär ha svarat att han inte hade en aning.)

Både Folsom och San Quentin nämns som belöningar för den som kan sin Johnny Cash. Annars är ett bestående intryck att det regnar hela tiden, vilket jag inte förknippar med Los Angeles, men hatten och trenchcoaten kommer därmed väl till pass. Tycker man att det är en parodi på den hårdkokta genren måste man påminna sig att det här är originalet som andra har parodierat. En av de roligaste sådana är Kalle och Hobbe, när Kalle är privatdeckaren Tracer Bullet.

86. Årets rysare 12

Den här årgången innehåller kända författare som Roald Dahl, Ellery Queen och Ray Bradbury. Roald Dahl medverkar med en klassiker, Mrs Bixby och överstens päls, som verkligen är ett mästerstycke i genren "vem lurar vem". Vid tillfälle ska jag också se avsnittet av Alfred Hitchcock Presents som den ligger till grund för. I samma genre är denna novell:

vars inledning får i alla fall mig att fortsätta läsa. En verkligt suggestiv skildring av en mörkrädd kvinna (som kunde börjat med "en mörk och stormig natt") finns som av en händelse att läsa på engelska här.

Som vanligt är inte allt på topp, men som helhet tycker jag att den här samlingen håller hög klass.

85. Agatha Christie: The ABC Murders

Den här Poirot-deckaren hade jag läst för länge sedan, kom inte ihåg mycket av, men mindes ungefär mitt i hur det hela hängde ihop. Det blev ändå ganska intressant att se hur spåren och villospåren var planterade och hur skickligt Agatha Christie luras med små, små medel.

Kapten Hastings, Poirots medhjälpare, är hemma från Argentina, dit han flyttat för att Christie tröttnade på honom. Jag har alltid tyckt att Poirot är bättre utan Hastings, men här fungerar det ändå jämförelsevis bra, eftersom Hastings är gift och inte förgapar sig i varje kvinna med rätt hårfärg. Poirot får anonyma brev, undertecknade "ABC", som förvarnar att det kommer att begås mord i tur och ordning i orter som börjar med A, B och så vidare. Sedan visar det sig att offren också har A, B etc som initialer. Vid varje offer finns också en tågtidtabell av typen ABC (där stationerna finns alfabetiskt ordnade), sådan som bokens omslag visar. Parallellt med Hastings' berättelse om detta finns insprängda avsnitt om en viss Alexander Bonaparte Cust, som befinner sig på de orter morden begås. Kan det vara så enkelt att det är han som är mördaren och det spännande i boken bara är hur Poirot ska få tag i honom?

Jag läste alltså på engelska, men tog fram min svenska översättning för att kontrollera ett par saker. Då upptäckte jag att den är en så fri översättning att långa stycken här och var är borta. Jag har inte gått igenom systematiskt, men hittade både meningar och så långa bitar som upp till en dryg sida på ett ställe som helt enkelt är strukna eller bara sammanfattade med någon mening. Det är väl ett uppsatsämne för sig att reda ut vad som är struket och varför, men det jag först skulle kontrollera var hur översättaren hade lyckats med en kvinna som talar med walesisk accent. Det draget var hon befriad från i översättningen, och deras hus med namnet Llandudno var namnlöst. En hel sidas förhör med en kollega till ett av mordoffren är också borta. Det är inte utan att jag är glad att jag valde att läsa originalet.

84. Monica Ali: I köket

Månadens bokcirkelbok på temat mat hade jag valt, oklart varför, men titel och omslag tyder ju på att den ska passa in i temat. Det handlar om Gabriel som är kökschef på ett hotell i London. Hans liv är pressat på flera fronter, eftersom han planerar att öppna en egen restaurang med ett par kompanjoner/finansiärer, hans pappa är döende i cancer och en i personalen hittas död i ett förråd under köket på hotellet. Alla de här olika trådarna (och ett par andra) berättas parallellt och ganska omständligt, så att man som läsare påtagligt upplever hur trångt det blir i Gabriels liv. Fysiskt trångt blir det när den döde städarens flickvän (eller dylikt) får flytta in hos Gabriel. Samtidigt håller han också på att undersöka något lite småmystiskt på hotellet och av någon anledning berättar han inte om något av detta för sin flickvän.

Jag har nästan hela tiden svårt att förstå vart berättelsen är på väg och vad som är viktigt att komma ihåg, eftersom det handlar om så många olika saker. Men mot slutet vänder det, blir ganska spännande och man förstår varför allt har varit viktigt att ha med. Risken är att jag inte hade orkat vidare 400 sidor till när jag kommit igenom 100, om detta inte hade varit en bokcirkelbok, men nu är jag glad att jag fortsatte hela vägen. Nu är cirkeln inhiberad, så jag vet (ännu) inte vad övriga har tyckt.

83. Jan Olsson: En mördare blir till

Jan Olsson var den förste chefen för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, och han vet alltså vad han skriver om när han nu i skönlitterär form berättar om "ett fiktivt kriminalfall från verkligheten". Det börjar hösten 1988 med ett fynd av likdelar (armar och ben från en kvinna) vid en kyrkogårdsmur. Sedan beskrivs hur den lokala, lite självtillräckliga, poliskåren arbetar med utredningen, så småningom med hjälp av gärningsmannaprofilgruppen. Det är snarare intressant än spännande, för det går framåt långsamt men stadigt tills poliserna har bilden klar för sig av vad som har hänt. Frågan är bara om det är vad som verkligen hände. Roligt blir det bara när de överväger att koppla in TV-programmet Eftersökt och dess expert doktor Pangloss som har "en lika ovanlig som genial förmåga att hela tiden säga samma sak på olika sätt".

Jag började undra om jag hela livet har missuppfattat vad en vindruta är, med tanke på att den hissas ner liksom i en tidigare bok, men det verkar ändå som om jag har haft oturen att på kort tid läsa två böcker med samma fel.

82. Årets rysare 11

Temat i den här årgången verkar vara att någon åker dit för det brott de har begått eller i alla fall ligger bakom, trots stora ansträngningar med att till exempel ha anlitat yrkesmördare. Mest känner jag för den man som genom en kontakt anlitar en annan man för att mörda sin älskarinnas make, men så visar sig den anlitade mördaren vara maken i fråga (som tar tillfället i akt att mörda sin fru och sätta dit älskaren för det). En svensk novell av Henry Sidoli handlar om en flock besatta kor som förföljer ett semestrande par på ett obehagligt sätt. Och så är det förstås en som utspelar sig i Sydamerika som vanligt.

81. Stephen Knight: Crime Fiction since 1800. Detection, Death, Diversity

Parallellt med den svenska kursboken har jag för min distanskurs också läst denna engelska översikt över kriminallitteraturen från början till nu. Författaren rör sig mycket sällan utanför det engelska språkområdet; det enda som berör Sverige tror jag är fem rader om Sjöwall/Wahlöö. Men inom det som behandlas är det vad man kallar en myllrande persongalleri, så att jag ibland har svårt att hålla fokus på vem som är författare och vem som är detektiv av alla som nämns.

Det hindrar inte att det pekas på sådant som jag aldrig har tänkt på, som att Sherlock Holmes inte presenterar sina fynd för Watson (och därmed inte heller för läsaren) på det sättet som senare blev regel inom pusseldeckaren. Det är kanske inte så svårt att vara briljant om man har mycket mer information än alla andra.

Mest intressant tycker jag de två första avsnitten är, som handlar om "Detection" och "Death", grovt räknat 1800-talet respektive första hälften av 1900-talet. En annan sak jag inte tänkt på tidigare, men som motiverar rubriken "Death", är att det är först under 1900-talet som mord blir allenarådande som det brott som ska utredas. Dessförinnan förekom ofta stöld och kidnappning och annat. Den sista tredjedelen, som handlar om genrens mångfald under de senaste 50-60 åren, blir lite för detaljrik och hade nog vunnit på lite sovring. Å andra sidan är det förstås viktigt att förmedla hur förgrenad deckargenren har blivit.

80. Kerstin Bergman och Sara Kärrholm: Kriminallitteratur

I höst läser jag en distanskurs om kriminallitteratur, och en av kursböckerna är denna. Det är dels en kronologisk översikt över genren, uppdelad på internationell (i praktiken mycket brittisk och amerikansk) och svensk deckarhistoria, dels ett antal kapitel om olika typer av verk inom genren, till exempel pusseldeckaren och polisromanen. Jag tycker att framställningen är lättillgänglig, så boken bör vara användbar utanför akademiska sammanhang för den som vill ha en översikt över genren och dess utveckling. Inte minst kan den användas som en fyllig samling lästips, både den löpande texten och genom att varje kapitel avslutas med tio förslag på typiska verk. Kanske är det här och var aningen för många exempel och aningen för lite översikt och jämförelser. En av författarna har också en olycklig överanvändning av ordet "väldigt", men det kanske bara är jag som tycker det är väldigt talspråkligt.

79. Peter Tremayne: Frälsande mord

Det här är den första av (hittills, ska man kanske tillägga för säkerhets skull) 23 böcker om den iriska nunnan syster Fidelma. Denna och en till finns översatta till svenska. Peter Tremayne är en pseudonym för Peter Berresford Ellis, som av nätet att döma är en framstående expert på keltisk historia. Jag undrar - trots expertisen - om vanliga människor utan klocka vid den här tiden hade uttryckt sig som att ett samtal varade i tio minuter.

Just den här keltiska historien utspelar sig under synoden i Whitby 664 och är inte bara en keltisk historia, för bland huvudpersonerna finns både kelter, saxare och en och annan av annat ursprung. Synoden är sammankallad för att avgöra om Northumbrien (jag trodde det hette Northumberland, men det verkar vara skillnad på det) ska följa den romerska eller iriska kyrkan i sådana viktiga frågor som vilka fingrar man gör korstecknet med. På synodens första dag äger en solförmörkelse rum, som verkar ha inträffat även i verkligheten detta år. En hel del personer i ledande ställning är också verkliga kungar, biskopar, abbotar och abbedissor.

Syster Fidelma är däremot påhittad för ändamålet och dessutom jurist vid någon sorts irisk domstol. Ett viktigt tema är hur jämställt och humant det iriska samhället är jämfört med det saxiska, där kvinnor ska veta sin plats och det är naturligt att stena en pestsjuk till döds, för då behöver man ju inte röra vid honom och riskera att bli smittad. Hennes utbildning, ställning och befogenheter i kombination med att hon är kvinna medför alltså i sig konflikter i kontakterna med de andra grupperna. Egentligen tycker jag detta är det mest intressanta i hela boken, men det känns som om det temat sparas för kommande delar.

De första ungefär 50 sidorna var en prövning att ta sig igenom, eftersom det ska introduceras ett stort antal människor med mer eller mindre konstiga namn som ska hållas isär (Alhfrith och Alhflaed, Penda och Peada, Eanflaed och Ecgfrith, för att bara nämna några på sidan 47). Dessutom ska miljön i stort och smått presenteras, hela den religiösa bakgrunden till synoden klargöras och den allmänna geografiska och historiska så kallade Kontexten etableras. Sedan börjar det hända saker, men då är man (om man är jag) ganska utmattad redan. En av abbedissorna hittas mördad i sin cell och Fidelma får i uppdrag av kungen att tillsammans med en munk från motståndarsidan utreda mordet. Det utvecklar sig till en inte så dålig, men som pusseldeckare ganska traditionell intrig. Det slutar till och med på klassiskt maner med att alla misstänkta samlas ihop för att Fidelma och hennes kollega ska kunna avslöja vem mördaren är.

Peter Tremaynes böcker har jämförts med Ellis Peters' om broder Cadfael, som jag läste en av tidigare i år och har läst flera av tidigare. Jag föredrar Cadfael framför Fidelma alla dagar i veckan, inte minst för att han är godmodigt trevlig och hon är lite för beskäftig för min smak. Kanske jag läser den andra som finns översatt, men att börja jaga dem på engelska för att läsa alla 23 blir det inte tal om.